Någonting som till och från återkommer i den pågående debatten om spel, är den om att spel har blivit ”för politiska”.
Ofta sägs det med föranledningen att spel var bättre förr och att politiskt i sig är någonting fel. Man kan även anta att personerna som ger uttryck för den här åsikten, helt enkelt inte håller med om den eventuella politiska yttring som spelet ger uttryck för. Egentligen handlar det alltså inte om att spel har blivit ”för politiska”, men att de är politiska på fel sätt (och var drar man egentligen linjen vid när någonting är alldeles för politiskt eller är politiskt på rätt nivå?).
The Last of Us Part 2 – politiskt eller ej?
Två sådana exempel i närtid är The Last of Us Part 2 och Cyberpunk 2077, som båda i olika former stött på patrull från en del tangentbordsryttare. Inte sällan, när man stöter på detta uttryck, handlar det om att spelet inkluderar fler relationer än heteropar eller kön utanför den binära cis-normen (det vill säga transpersoner). Politik i detta fall är därför inte allt för sällan lika med HBTQ+-frågor.
Men om vi nu bortser från det uppenbart homofoba och transfoba undertonerna i en sådan frågeställning, skulle jag gärna vilja hänga kvar en stund vid definitionen av politiska spel. För att säga att spel har blivit ”för politiska”, innebär alltså att det finns spel som agerar utanför en politisk kontext. Eller som, åtminstone, har ett lägre politiskt anslag. Att vara politisk är alltså någonting som utvecklare kan välja ett spel att vara, eller inte.
Men jag skulle vilja hävda att spelutvecklare sällan, om någonsin, kan välja bort politiken i ett spel. Faktum är att jag anser att det går så långt att spel aldrig kan vara opolitiska. Precis på samma sätt som att spel inte kan välja bort ifall de figurerar i en kulturell kontext, kan man inte heller välja bort om det figurerar i ett politiskt sammanhang.
Cyberpunk 2077 – politiskt eller ej?
Det är det som skiljer teknik, som exempelvis en spelkonsol eller en handkontroll, från ett spel. Det spelar heller ingen roll om det är ett sportspel, ett dansspel eller ett pusselspel. Alla dessa genrer, och övriga sådana, har politiska anslag, om än inte lika uttalade som i till exempel Papers, Please eller This War of Mine.
Ett spel kan ha politiska budskap – men även spel utan specifikt utskrivna budskap går alltid att sätta i politiska kontexter. Sedan kan man välja att inte se till dessa kvaliteter för varför man spelar eller ej. Men att hävda att det finns spel som går att sätta utanför en politisk kontext eller friskrivas från politisk analys är helt enkelt omöjligt, på samma sätt som konsten och all annan form av kultur. Spel är nämligen inte, även fast jag är medveten om att vissa skulle hävda att jag har fel, främst teknik. Konsolen och kontrollen är teknik, men själva upplevelsen som sådan är och kommer alltid att vara kulturell (var än på skalan i den kulturella hierarkin vi än befinner oss). Och kultur kommer alltid att vara politik, vare sig vi vill det eller inte.
Detta inlägg är en del av Svamprikets krönikevecka, där vi publicerar krönikor varje dag från måndag till fredag. Berätta gärna vad du tycker om temaveckan i kommentarsfältet nedan eller direkt på vår Discord-server.
