Jag älskar videoessäer. Det är en av mina absoluta favoritgenrer av video, och de senaste åren har verkligen varit en guldålder för formatet. Jag tittar på videoessäer om nästan allting, ibland till och med saker jag egentligen har väldigt lite intresse av.
Ett av de största namnen inom youtube-essäer är antagligen Nerdwriter, eller Evan Puschak som hans faktiska namn är. Han har gjort videor på sin kanal sedan 2011, och har ett imponerande uppladdnings-tempo.
Och jag klarar inte av hans videor. Jag skyr dem helt ärligt som pesten och det ska till ett extremt intressant tema för att jag ska orka ge någon av dem en chans.
Mitt problem med kanalen är inte så mycket kvaliteten på videorna, de är överlag väldigt välgjorda. Jag klarar bara inte av Puschaks ton.
I varje video han gör har han en andaktsfull vördnad i rösten, och oavsett vad han pratar om låter det som att det är det största och bästa och mest geniala och viktigaste som någonsin skapats. Och med tanke på att han gör nästan en video i veckan börjar det snabbt kännas väldigt ihåligt.
Än värre är imitatörerna. För Nerdwriters ton har infekterat en hel generation av unga youtube-snubbar. Och även om Nerdwriter absolut inte är för mig, så blir problemet exponentiellt värre när den som skriver manuset kanske inte riktigt håller Nerdwriter-kvalitet. För medan jag inte riktigt klarar av Nerdwriters ton, så kan jag inte förneka att han är ganska bra på vad han gör. Människorna som försöker vara honom är… mindre det.
Första gången jag verkligen började sätta ord på den här aversionen i mig själv var när jag tittade på en videoessä om filmen The Road to El Dorado. Jag tycker verkligen om The Road to El Dorado. Den är kanske inget modernt mästerverk, men den är skoj! Så en lång video där någon pratar om filmen, och eventuellt lär mig se nya saker att uppskatta i den lät alldeles perfekt.
Men ganska snabbt började jag inse att någonting inte klickade. Istället för att få en ökad uppskattning för The Road to El Dorado så fick jag en minskad uppskattning för video-essäer. Videon var så krystad och överdramatisk att även om jag bara minuter in insåg att jag inte tyckte om den, så kunde jag inte låta bli att hat-titta genom hela video. Och när jag var klar klippte jag ihop ett hånfullt litet montage.
Jag är inget om inte ett absolut rövhål.
När jag öppnade upp Youtube häromdagen så hade en video från en kanal jag inte hade stenkoll på hamnat i mina rekommendationer. Det var en två timmar lång video om Jak & Daxter-trilogin från kanalen Breadsword, och har någonting någonsin varit mer gjort för mig? Det var så gjort för mig att någon till och med hunnit nämna videon för mig i chatten på en Stream jag hade haft bara dagen innan.
Vad jag ännu inte visste, var att Breadsword vara samma youtuber som gjort videon om The Road to El Dorado. Det skulle jag inte ens inse förrän efter jag börjat skriva den här texten, med de två videorna som exempel. Så förlåt, Breadsword. Jag hade verkligen inte tänkt gå till vildsint attack mot dig, du är bara ett så bra exempel på någon som gör bedrövliga video-essäer.
Videons titel är “Why Jak and Daxter Is the Perfect Trilogy” och redan när jag läste titeln började jag känna en viss tveksamhet. Jag tycker verkligen om Jak & Daxter. Jättemycket. Det är ingen hemlighet att det är en av mina favoritserier någonsin. Men en perfekt trilogi? Nej, nej det är det inte. De tre spelen är skrivna helt separat, uppenbarligen utan någon större tanke på hur serien ska fortsätta i nästa spel. Vilket exempelvis är varför första spelet slutar med en antydan om att skurkarna man precis besegrat kan komma att återvända, något som aldrig inträffar.
Men man ska så klart inte döma en video efter sin titel enbart, klart titlar är lite hyperbola för att locka tittare. Kanske är videon mer nyanserad?
Videon inleder med ett över fyra minuter långt intro där vi får höra om rymdsonden Voyager, som innehåller en grammofonskiva i guld fylld med kulturella verk som anses reflektera mänsklighetens största framgångar, bland annat. Och Breadswords argument är att Jak & Daxter-trilogin borde ha inkluderats.
Breadsword menar alltså att Jak & Daxter är så otroligt kulturellt anmärkningsvärt att vi bara måste låta marsianerna spela det, så att de kan förstå vår kultur. Redan här började mitt finger hänga hotfullt över paus-knappen, men en slags morbid fascination fick mig att hänga kvar. En video så här bajsnödig är ovanlig, och vem kan bättre djupdyka i den än någon som faktiskt på något plan håller med om grundtesen, om än i något mindre grandiosa ordalag?
Videon är som sagt lång som ett helt jävla ösregn, och för att försäkra mig om att jag inte felaktigt framställde videon så såg jag hela. Vilket tog en ohemul mängd självkontroll. Så därför unnar jag mig att skriva den här texten, även om den kan framstå som något småsint.
Det grundläggande problemet i videon är precis vad jag beskrivit tidigare: allting är för viktigt, för stort, för bra. Ingen del av spelen kan beskrivas utan att det sker i de mest översvallande ordalag. Det är som att Breadsword rullat ihop en Björn Ranelid-pocket och använt den för att snorta en synonymordbok.
Och precis som att orden ofta känns valda för att få videoskaparen att låta smart, är videon full av liknelser och analyser som existerar mest för att upplysa tittaren om alla saker videoskaparen kan och vet. Behövdes det exempelvis en tre minuter lång utläggning om hur polisen representerats i media genom tiderna? Jag är tveksam.
Grundläggande spelkoncept som att introducera nya spelmekaniker först i en säker miljö för att senare lägga till fara, för att lära spelare hur man ska hantera det, presenteras som om det var något fullständigt unikt och nyskapande. Kan ni tänka er att spelet gjorde något som bara varit standard i spelbranschen sen NES-eran? Ja, jag är i alla fall blåst av stolen!
Vartannat stycke avslutas med små dramatiska pauser mellan varje ord för att få det att låta som att vad som sägs är väldigt djupt, viktigt och emotionellt. Men att höra det två gånger i minuten i två timmars tid nöter på psyket tills orden som sägs nästan förlorar all sin mening. Videon beskriver någonting jag gillar och trots det känner jag en överväldigande vilja att skrika ”håll käften” åt min laptop.
Jag vill inte att den här texten bara ska handla om mitt ogillande av en specifik youtuber. Det vore litegrann ett slöseri både av min tid och er. Breadswords video om Jak & Daxter var dålig. Men den var inte dålig i ett vakuum. Den ingår i en större trend i hur kulturella analyser struktureras.
När man producerar content™ så konverteras åsikter till produkter. Det här är något jag är enormt medveten om. Så fort jag har en åsikt om spel är min första instinkt att bygga en produkt att presentera av den. Det innebär att min relation till spel inte alltid är den mest rimliga, men det är i slutändan ingenting som i sig är särskilt konstigt. Om jag inte skapade saker av mina åsikter så hade det inte funnits så stor poäng i att jag var med på riket.
Det aktuella problemet uppstår när man börjar använda en väldigt specifik mall för att få folk att konsumera produkten, nämligen att göra den exceptionell. Att säga att ett spel är helt okej eller ens att det är ”bara” bra är inget som sticker ut, så åsikterna skruvas upp.
Den vanligare versionen av detta är den arga recensionen, där någon spelar upp sin upprördhet över ett spels bristande kvalitet. Istället för att säga att man inte gillar ett spel så slår man fast att spelet är en cancersvulst på samhällskroppen. Och den andaktsfulla videoessän är bara den omvända versionen av det.
Att bara säga att man gillar ett spel räcker inte till. Istället måste spelet vara på något vis exceptionellt. Det måste vara stor bokstav Viktigt för världen. Det måste vara det absolut bästa på något specifikt, det måste vara perfekt.
Men sanningen är att ibland är spel bara bra. Ibland gillar man ett spel för att det är skoj och bra, även om det inte är spelvärldens Mona Lisa. Och om vi tappar språket för att prata om spelen på det viset så kommer vi inte kunna berätta för någon när något faktiskt är exceptionellt.
