Clid The Snail är ungefär vad du hade fått om författaren av Redwall-böckerna skrev Diablo när han var tonåring. Eller kanske om Fablernas Värld och Mad Max fick ett väldigt fult barn? Anskrämligt, är resultatet i alla fall. Clid The Snail är ett anskrämligt spel.
Jag vill redan i inledningen av den här texten göra tydligt att det här är en text skriven från en mycket upprörd plats. Det är inte en lugn och samlad reflektion från en kall, objektiv observatör. Det här det väldigt känslomässiga utlåtandet från någon som hamrat huvudet rakt först i Clid The Snails första riktiga boss i en timme.
Clid The Snail är en tjock, soppig buljong med bitar i. Förlåt, det ska så klart stå “top-down shooter där du spelar en macho snigel”. Men när man ser spelet i rörelse kan man förstå att någon skulle blanda ihop de två. För det som täcker skärmen är verkligen en gråbrun sörja. All charm som eventuellt skulle kunna finnas i det generella konceptet, en hårdkokt, dystopisk postapokalyps med sniglar och andra smådjur förloras i den gråa tristess som är spelets utförande. Efter att tidigare i år ha spelat It Takes Two, som för alla sina brister i alla fall lyckades visa en häpnadsväckande miniatyrvärld, känns Clid The Snail som en så bortslösad chans.
Ibland går man förbi en bic-tändare på marken eller ser någonting drivas av ett massivt batteri och tänker “ha, just det, jag är en liten filur”, men för det mesta ser allting bara ut som vilken annan harvig fantasy-ish värld som helst. Det är uppenbart att spelets utvecklare antingen inte litat på sin egen art direction eller varit lata och bara valt att dränka hela spelet i ett grådaskigt dis. Jag vet inte hur stor skärm de har tänkt att man ska spela det här på, men mina 42 tum är uppenbarligen inte tillräckligt för att jag ska kunna ordentligt urskilja vad fan som pågår på skärmen.
Jag har spelat Clid The Snail på Playstation 4 och jag tror att det kanske inte är den optimala versionen av det här spelet. Jag undrar om inte mus och tangentbord vore att föredra över handkontroll, för jag känner bara aldrig att jag har någon ordentlig styrning på spelets huvudrollsinnehavare. Skotten från hans märkliga energivapen fladdrar över skärmen och så fort någon nivå av precision krävs så faller allt samman. Jag har sett i spelets trailer att man kommer låsa upp en massa olika vapen och förmågor och kanske kommer spelet verkligen att öppna upp sig då, men där jag är nu är det en frustrerande röra.
Kanske om jag var lite mer förlåtande inställd överlag mot Clid The Snail så skulle spelets bjäbbiga simlish-avart inte gå mig så på nerverna. Men jag har sprungit runt och lobbat granater mot samma fula jävla steampunk-mus i en och en halv timme och jag är trött. Och jag är så jävla trött på spel där man har ersatt dialogen med nonsensord och en pratbubbla. Ha bara pratbubblan om det inte finns någon vettig dialog inspelad, varför tror ni att det här är någon slags mellanväg? Det är bara aktivt distraherande att höra en mänsklig människa behöva säga “fnorgel borgel horgel” medan spelet skriver ut vad som sägs på skärmen.
Okej, nu lugnar vi ner oss lite här. Clid The Snail är inte helt utan kvaliteter så här långt. Världen det utspelar sig i är, om än lite underanvänt, en väldigt intressant setting. Jag gillar när små saker är som stora saker. Jag är en enkel man. Och kontrollschemat är kanske inte är det absolut tajtaste jag någonsin känt på, men det är habilt. Det funkar, för det mesta. Men när spelet från ingenstans skruvar upp svårighetsgraden till 11 och jag måste försöka döda samma mus om och om och om och om och om igen så bubblar min välvilja liksom bort och allt som är kvar är en känsla av att Clid The Snail är en attack på precis alla mina sinnen.
