Faraday Protocol (PC)

Vet ni vilket spel som är väldigt bra? Portal. Portal 2 också, men låt oss fokusera på Portal nu. Portal är, som ni säkert redan vet, ett väldigt bra spel. Det är nyskapande, smart och roligt, och kändes verkligen som en frisk fläkt när det slog ner i spelvärlden, lite från ingenstans.

Att säga att Portal skapade en ny genre skulle vara att överdriva saker, men det känns definitivt som att det bröt ut en egen gren från förstapersonspussel-genren och inspirerade andra att följa i dess fotspår. Åren efter fanns det en svag men konsekvent ström av spel som kändes sprungna ur Portals kölvatten. Spel som Antichamber och The Talos Principle, och på sätt och vis även spel som The Stanley Parable och Dr. Langeskov, The Tiger, and The Terribly Cursed Emerald.

Jag är otroligt svag för alla spel i den här lilla pseudo-genren, det är extremt min sylt. Men det är svårt att förneka att få spel, framförallt bland de mer pusselfokuserade efteraparna, riktigt kunde konkurrera med originalet. Portal var helt enkelt strået vassare än nästan allt annat som kom ut efter.

Det fanns många anledningar till det, men en som jag tror var absolut avgörande var hur extremt starkt Portals centrala koncept var. Pusselspel mer än många andra genrer står och faller i stor utsträckning med den där grund-idén. En förstapersonsskjutare kan klara sig ganska långt utan att göra mycket mer än att ge dig ett vapen och låta dig skjuta på saker, men ett pusselspel behöver ett koncept.

I Portal var det portalerna. Och jävlar vilket bra koncept det är.

Jag tror personligen att allmängiltighet är en underskattad aspekt när man pratar pusselspel. Om mekaniken spelet baseras på är alldeles för specifik och utan parallell till något spelare redan känner till, så blir det högre tröskel för dem att ta sig över för att kunna ta till sig spelet. Det är inte omöjligt att göra ett bra pusselspel på det viset, bara svårare.

Portaler är ett väldigt bra exempel på det motsatta. De kanske inte existerar i verkligheten (än!!!) men konceptet “portal” är nästintill en pankulturell jungiansk arketyp (ja, jag läser böcker) som alla liksom bara vet vad det är. Ge folk ett portal-vapen och de kommer veta vad de ska göra med det.

Portaler är dessutom ett otroligt flexibelt verktyg. Du kan göra väldigt mycket med bara förmågan att placera ut två portaler, vilket gör att Portal kan hitta på otaliga pussel baserade på samma grundläggande mekanik. Och det är den andra delen av vad jag tycker utgör den bästa basen för ett riktigt bra pusselspel: alla pussel bygger på samma grundtanke.

Visst introduceras det en massa nya saker på din väg genom Portal, men det är bara nya hinder som du ska ta dig förbi med samma verktyg. Du bygger upp ett arsenal av olika sätt att använda portalerna och blir hela tiden utmanad att kombinera dem på olika sätt för att hitta vägen ut, och det finns få känslor som slår när man istället för att låsa upp en ny förmåga, listar ut ett nytt sätt att använda en förmåga man haft hela tiden.

Anledningen att jag tänkt så mycket på Portal den senaste tiden är för att jag tillbringat tid med Faraday Protocol, ett spel som stolt vandrar längs vägen som Portal stakat ut. Och utvecklarna försöker heller inte hymla med att det är där i alla fall en del av deras inspiration kommer från. Allt från visuella detaljer till bara det faktum att spelet består av en serie test-kammare visar ganska tydligt var spelet har sina rötter.

Att ett spel tagit inspiration från Portal är så klart inget minus. Det finns definitivt sämre spel att inspireras av. Problemet är att om man påminner sina spelare om ett av de bästa pusselspelen genom tiderna, så finns det en risk att de börjar göra jämförelser. Och Faraday Protocol är inget Portal.

Faraday Protocol är på inget sätt uselt. Det har en helt okej inramning: du är en rymdvarelse av någon sort som upptäcker ett rymdskepp som uppenbarligen tillhört någon annan sorts rymdvarelse, och börjar pussla dig fram genom farkosten i ett försök att ta reda på vad som hänt med farkostens passagerare. Det ser ganska fint ut, även om jag personligen inte är jättesåld på hela Chariots of The Gods-/Ancient Aliens-estetiken, och pusslen är överlag helt okej. Lite väl enkla, kanske, men i alla fall inte otydliga eller frustrerande.

Men det spelet faller på är sitt grundläggande koncept. Ni vet hur jag nämnde allmängiltighet och flexibilitet? Ja, det blir inget med det.

I Faraday Protocol har du en liten pickadoll som kan suga in och skjuta ut två typer av energi. Det är orange energi som kan användas för att driva saker, och blå energi som kan användas antingen för att driva saker, eller för att koppla samman saker. Och det är mer eller mindre allt du kan göra, med vissa smärre variationer. Det finns också ett litet alfabete av tecken som används till vissa pussel, men de är i princip en helt separat mekanik utan relation till energipistolen, även om pusslen så klart vävs ihop under spelets gång.

Det spelar ingen roll vilka krumbukter narrativet försöker sig på för att motivera spelets centrala mekanik. Det är så uppenbart att den enda anledningen att den existerar är för att utvecklarna inte kom på någon bättre idé till sitt pusselspel. I berättelsen är syftet att att kolla testpersoners mentala och fysiska förmåga, men det enda man faktiskt testar är ju hur bra de är på att göra en väldigt specifik sak utan applikation i någon annan situation.

Mekanikens begränsade möjligheter förvärras dessutom att att pusseldesignen inte är direkt strålande. De olika typerna av energi kan bara användas på specifika föremål på banorna, och det finns sällan mer än ett fåtal föremål att välja mellan. Ofta finns det bara ett riktigt alternativ vid varje givet tillfälle, så snarare än pussel känns det ibland som att man bara trycker på en rad knappar, en efter en. Vid flera tillfällen har det tagit mig en halv minut extra att lösa ett pussel bara för att jag antog att den faktiska lösningen var alldeles för simpel och letade efter något mer komplext.

I slutändan är det största problemet med Faraday Protocol att det helt enkelt inte är särskilt kul eller intressant. Jag har hela tiden svårt att motivera mig själv att fortsätta framåt och varken spelets pussel eller berättelse är nog för att behålla mitt fokus. Vilket kanske förklarar varför det har tagit mig över en månad att skriva klart den här recensionen, och varför den huvudsakligen handlade om Portal. Så det är väl kanske min slutsats:

Spela Portal. Det är riktigt bra.