Ibland stöter man på ett spel som är så anpassat efter ens egen smak att ens åsikt om det inte riktigt känns generaliserbar. Samtidigt som man själv uppskattar spelet väldigt mycket, så finns det en del av en som kan kliva utanför ens eget begränsade perspektiv och se att spelet kanske inte faktiskt är så bra.
Så klart är alla åsikter subjektiva, men vissa är ändå lite mer subjektiva än andra. Om ni förstår vad jag menar.
The Gunk är ett spel från Göteborgs-studion Image & Form, sen tidigare mest kända för sin Steamworld-serie, och kan nog bäst beskrivas som en mysig bagatell. Det är ett 3D-plattformsspel som känns nästan som ett bortglömt PS2-spel som någon hittat och fixat upp med modern grafik, och är därför så klart perfekt anpassat för min spelsmak.
I spelet tar du rollen som Rani, en äventyrslysten rymd-skrotis som åker runt i rymden med sin partner Beck i jakt på resurser de kan sälja för att ha råd att betala av sina många räkningar och tanka sitt skepp. När spelet tar sin början håller paret precis på att följa en energisignatur från en okänd planet, i hopp om att vad det än är som genererar energin kan vara värt lite pengar. Vad de istället hittar är det titulära gunket, en svart sörja som håller på att suga ut allt planetens liv.
Och innan ni frågar, ja, det är en metafor för klimatförändring. Gunket är koldioxid.
Uspen i The Gunk är huvudkaraktärens armprotes som kan användas som en knytnävsformad dammsugare och slurpa upp den svarta geggan och på så vis få liv i naturen igen, vilket används för att låsa upp vägar framåt. Det är även den funktionen som används för nästintill all problemlösning, alla action-moment och insamlingen av resurser. Spelet har nämligen tänkt om de klassiska collectathon-föremålen till att vara råvaror mer lika de i ett crafting-spel, vilket har både fördelar och nackdelar.
Fördelen är att samlandet känns mer integrerat i spelvärlden än vad det brukar vara när man springer runt och samlar leviterande guldmynt eller äpplen eller pogs eller allt vad det är. Nackdelen är mer relaterad till förväntningar. Eftersom det påminner så mycket om spel med mer fokus på resurssamlande – det påminner både visuellt och ljudmässigt väldigt mycket om Astroneer exempelvis – så gick i alla fall jag och väntade på att den delen av spelet skulle utvecklas till något mer. Men så blev det aldrig, och de uppgraderingar man kunde låsa upp under spelets gång kostade aldrig mer än vad jag redan hade samlat ihop.
Allt sammantaget är The Gunk absolut inget märkvärdigt. Det är ganska kort, inte direkt supervarierat och bryter inte precis någon ny mark. Men det lyckas samtidigt med det mesta det försöker sig på. Det finns ingen del av spelet som är sämre än “helt okej” och flera delar som är betydligt bättre än så. Det ser superfint ut, är skoj skrivet med bra karaktärer och är rakt igenom bara mysigt. Att suga upp gunket är väl den mekanik som har störst risk att bli tjatig, men i alla fall för mig är det tillräckligt tillfredsställande för att jag ska fortsätta ha kul med det raka vägen igenom.
Nu kanske den här recensionen lät väldigt ljummen, men som jag öppnade med så finns det vissa spel som är så väl anpassade efter ens egen smak att eventuella tillkortakommanden inte riktigt spelar roll. Och även om jag kan se att The Gunk som sagt inte är särskilt märkvärdigt, så var det lite märkvärdigt i alla fall i mina ögon. Det lyckas så väl med att trycka på precis alla mina knappar att jag lite undrar om det var utvecklat specifikt med mig i åtanke.
Så jag tänker inte rekommendera alla att spela The Gunk, men jag tänker rekommendera alla som delar min förkärlek för 3D-plattformsspel att ge det ett försök. Det är kort och finns på Gamepass, och jag hoppas verkligen att spelet blir tillräckligt lyckat för att Image & Form ska känna sig motiverade att fortsätta på samma bana. För de är definitivt något på spåren, och jag skulle vara ledsen om vi inte får se vad mer de kan göra i genren.
