När Horizon Zero Dawn släpptes för fyra år sedan slog det ner som en bomb i spelvärlden. Inte minst för att det vågade vara så mycket på samma gång. Spelet fick vara lättsam populärkultur och svulstig science fiction, samtidigt som det sällan skådats så många poetiska kärleksförklaringar till naturen, så mycket finkänslighet i karaktärsskapandet och i hur berättelsen sakta fördes fram. Det var cineastiskt storslaget och samtidigt poetiskt perfektion ända ner i de små detaljerna. Det var ett spel som hade höga ambitioner och som snudd på infriade varenda en.
Horizon Zero Dawn var även en av anledningarna till att spel kanske är det medium med mest kulturellt sprängstoff av alla. Spel har möjligheten att väcka känslor, engagemang och estetiska upplevelser på ett sätt som är svårslaget. Eventuellt att det sammankopplas med det faktum att spel kräver aktivt deltagande, vilket gör att det särskiljer sig från många andra uttryck, som film eller musik. Horizon Zero Dawn lyckades dessutom att visa på spelmediets bredd: det är vackert som ett renässanskonstverk, karaktärerna har intriger och relationsbyggande som i vilken pjäs som helst och den storslagna berättelsen skulle kunna visas på bioduken.
Det är inte alla spel som har kulturella kvalitéer, men Horizon Zero Dawn är verkligen ett sådant spel, med extra allt och ett körsbär på topp. Så att säga att förväntningarna är höga i och med Horizon Forbidden West är inte en överdrift.
I mångt och mycket är Horizon Forbidden West som att besöka en gammal vän – den här gången är det inte så mycket överraskningarnas julafton som med Horizon Zero Dawn. Snarare väcker man varma, snudd på fnissiga nostalgikänslor. För nog drabbar mig även detta spel mig, om än mer förväntat denna gång. Och vad den där gamla vännen har åldrats väl ändå. Spelet fortsätter med sin kärlekshyllning till naturen och allt i den – den lätta dimman som omfamnar de fårade rostfärgade bergen i spelets början lämnar mig helt andlös. Det är tårdrypande vackert och slår an en sträng hos mig som människa. Naturen liksom, vilken jäkla grej, tänker jag, samtidigt som jag sitter med min spelmaskin och tittar på datorgenererad grafik.
Jag tror att den franska filosofen Jean Baudrillard hade uppskattat Horizon Forbidden West, för att den eventuellt är det yttersta beviset för hans teorier om hyperrealitet. Lång historia kort, så menade Baudrillard att vårt postmoderna samhälle inte längre var förankrat i verkligheten men i en hyperrealitet kopplad till någon slags förhöjd simulering av verkligheten. Vi uppfattar inte längre verkligheten genom oss själva, men genom tecken framförda av cybernetiska modeller, media, datorer och underhållningsindustrier.
Jag upplever inte naturen när jag spelar Horizon Forbidden West. Inget av det som jag ser existerar i verkligheten, men eftersom jag är en högst postmodern person så gör det inte någonting. De varma känslorna kvarstår och jag låter mig luras av spelets teknologiska underverk, spännande berättelse och putslustiga dialog. Och det räcker alldeles utmärkt för mig.
