Det här är en recension i vardande och bör därför inte ses som en samlad bedömning för hela Elden Ring från början till slut… Vad det nu innebär.
Varje gång From Software är i färd med att släppa nytt går vissa delar av internet upp i brygga av förväntan. Twitter kokar, wikis börjar fyllas och Discord-kanaler dedikerade till spelet startas på löpande band. Men inget av de tidigare spelen har ens varit i närheten av Elden Ring när det gäller förväntningar och långt i förväg stod det klart att det här skulle bli något i hästväg (gnuväg?). Succé-peppen stavas George R.R. Martin-samarbete, nya konsoler och, allra tydligast, open world.
Demon’s Souls, Dark Souls, Dark Souls 2, Bloodborne, Dark Souls 3, Sekiro: Shadows Die Twice. From Softwares moderna spelsvit går från klarhet till klarhet och Elden Ring är kulmen av ett koncept som finslipats under mer än ett decennium. Man har uppenbarligen stenkoll på sin katalogs alla styrkor och svagheter och har med kirurgisk precision valt ut det bästa ur varje spel.
Från Souls-spelen får vi det grundläggande upplägget och möjligheten att bygga sin karaktär precis som vi vill. Från Bloodborne de snabbare, aggressivare striderna, och från Sekiro får vi rörligheten och smygandet. Resultatet har sedan placerats i en öppen värld som väcker upptäckarglädjen på ett sätt jag bara upplevt en gång tidigare i vuxen ålder – i Breath of the Wild.
Elden Ring är, precis som Breath of the Wild, open world i dess renaste form. Det vi kallar open world idag är sällan särskilt öppet. Vi leds vid handen längs hårt regisserade uppdrag och vi hindras från att gå in i vissa områden tills vi nått en särskild punkt i berättelsen. From gör tvärt om. I Elden Ring har du, som i tidigare spel, ingen lista med uppdrag, även om du får sådana, ibland utan att veta om det. Du får snällt själv lista ut vad det är du ska göra och hur du ska göra det utifrån vad karaktärerna i världen berättar för dig. Vill du istället skita i allt och ta dig till andra änden av kartan kan du göra det. Du kan till och med intet ont anande bli teleporterad dit bara genom att öppna fel kista.
Där andra spel placerar en dödskalle bredvid fiendernas livmätare och gör dem odödliga i områden du inte bör vara i ännu har du i Elden Ring alltid en chans, oavsett level. I From-spel har du alltid kunnat väga upp för brist på stats genom att vara riktigt flink i fingrarna, men i en öppen värld många gånger större än de tidigare spelen tas det till en helt ny nivå.
Samtidigt som det verkar vara ett av de största spelen i sitt slag – det snackas om minst 80-100 timmar för den som vill göra allt – är Elden Ring det mest lättillgängliga alstret från studion som gjort sig känd för att glatt plåga sina fans. Berättelsen är som vanligt medvetet vag och precis som vanligt är du en nolla (Tarnished, Ashen One, Chosen Undead, Bearer of the Curse etc.) som vaknar upp och får veta att du måste döda ett gäng bossar (Demigods, Demons, Great Ones, Lords of Cinder etc.) för att reparera The Elden Ring och bli The Elden Lord. Tidigare har spelen berättat detta för dig och sedan sparkat ut dig i världen utan en aning om var du ens ska börja.
Denna gång puttas du i rätt riktning av vänliga små strimmor av ljus. Inte för att du för den sakens skull lär ha en chans om du följer ”rätt” väg direkt från start, men det är alltid något. Du har även möjligheten att frammana hjälp inte bara av andra spelare, utan även spökversioner av spelets fiender, något som underlättar enormt i många strider och öppnar upp för helt nya sätt att spela på. För att inte tala om att du nu har en häst (gnu?) att gallopera runt på och något så banbrytande som en hoppknapp. Den sistnämnda har fått Froms level designers att gå totalt bananas.
Men allt i Elden Ring kommer tilllbaka till den öppna världen, och det är även den största vinsten när det kommer till tillgänglighet. Det är inte enklare än tidigare spel. Bossar och fiender är fortfarande kompletta rövhål som gör livet surt för dig gång på gång. Men till skillnad från förr behöver du nu inte stånga dig blodig mot den där jäveln och dess omöjligt starka attacker. Du kan bara, precis när du vill, vända på klacken och gå och göra något annat en liten stund. Eller typ 10 timmar.
Har du, precis som oss flesta andra, följt ljuspunkterna mot slottet och stött på Margit alldeles för tidigt, behöver du inte misströsta. Det finns tiotals timmar med små grottor, minibossar och annat gött att pilla med innan du ens behöver fundera på den bossfighten. I skrivande stund är jag 30 timmar in men har bara klarat en av spelets stora bossar, och jag har inga som helst intentioner att öka tempot för att ”bli klar” så fort som möjligt.
Jag som älskar utforskandet av spännande världar blir helt uppslukad av Elden Ring. Precis som i tidigare nämnda Breath of the Wild finns det alltid något i siktlinjen som bara måste kollas upp. Jag ska bara kolla en grej till, och vips, så har tio timmar gått och jag har varit runt i fyra helt olika delar av världen. Den totala öppenheten och känslan av att det alltid finns något nytt att se är den bästa känsla ett spel kan framkalla hos mig.
Men även om Elden Ring är ett snudd på perfekt spel för mig är det såklart inte utan brister. På det rent tekniska planer flyter det inte så bra som man kanske kunde önska på Playstation 5, och många PC-spelare dras med dålig prestanda och oförklarliga frysningar. Och även om Elden Ring är det From-spel som är lättast att ta till sig, så är det fortfarande ett From-spel. Har du hatat de tidigare upplevelserna lär Elden Ring inte ändra på det. Men om du, precis som jag, älskar att bli plågad, straffad för din nyfikenhet, och inte förstå vad som händer utan långa lore-videor på Youtube, är Elden Ring det där spelet som vägrar lämna dina tankar från stunden du stänger av tills nästa gång du startar upp det igen.
Ett jävla mästerverk, helt enkelt.
