Först och främst: Det här är inte en recension av Total War: Warhammer 3. Jag har småbarn, heltidsjobb, försöker träna mig ur vinterdeppen – och Horizon Forbidden West, Destiny 2: The Witch Queen OCH Elden Ring släpptes inom loppet av en vecka. Att tugga i sig den mastodontpjäs som ett Total War utgör med dessa förutsättningar är helt enkelt inte möjligt. Men jag har gjort mitt bästa, och hittat ett strategispel jag kommer att återkomma till en lång tid framöver.
Warhammer Fantasy! Kul!
Total War är en av de där serierna som varit ständigt närvarande för en strategispelsintresserad PC-nörd. Sedan starten med Shogun år 2000 har jag petat lite här och där, men det var inte förrän första Total War: Warhammer kom som jag på riktigt fick upp ögonen för det. Min livslånga kärlek tv- och datorspel mötte ungdomsflirten figurspel och det fanns plötsligt ett vettigt sätt att spela Warhammer Fantasy digitalt på för första gången sedan Dark Omen. Men någonting hände, och jag spelade aldrig Total War: Warhammer 2, och därför hade jag tydligen ett uppdämt behov nu lagom tills det tredje spelet släpptes. Tur var väl det, för Total War: Warhammer 3 är ett riktigt mastodontspel, med mer av allt.
Dags att göra kaoz!
I spelets prologkampanj, som också tjänstgör som förnämlig tutorial, har människoriket Kislevs björngud Ursun försvunnit och riket har drabbats av evig vinter. Dags för bröderna Yuri och Gerik Barkov, att marschera norrut för att hitta sin försvunne gud, rätt in i Chaos Wastes där kaosgudarnas arméer hänger.
Som introkampanjen antyder är det alltså chaos-arméerna som är i fokus denna gång. Ett logiskt avslut på trilogin med tanke på att det ofta är just chaos som är den ”sista stora fienden” i Warhammer. Spelet har totalt åtta kampanjer med varierande svårighetsgrad. Vi snackar Kislev (Warhammer-Ryssland), Cathay (Warhammer-Kina), Khorne (krigs-chaos), Tzeentch (magi-chaos), Nurgle (pest-chaos), Slaneesh (snusk-chaos) och Daemons of Chaos. Även Ogre Kingdoms följer med för den som förhandsbokat eller köpt spelet tidigt. i Total War: Warhammer 3 görs skillnaderna mellan de olika faktionerna än tydligare än i tidigare spel, och de påverkar hur deras kampanjer spelas utöver vilka enheter som är tillgängliga. Till exempel kan Kislev samla religiösa anhängare som en valuta för att spendera på olika buffar, medan Cathays enheter har ett yin- och yangförhållande till varandra där de får fördelar genom att slåss i närheten av vissa andra enheter. För undertecknad, som inte bara är en usel Total War-spelare, utan dessutom vill testa så många av arméerna som möjligt, gör det mycket för att undvika att det blir långtråkigt när en kampanj gott och väl tar tvåsiffrigt antal timmar att ta sig igenom.
Här, på kartan, trivs jag bäst.
För mig som gammal Civilization-nörd gör faktionernas stora skillnader ute på världskartan mycket. Jag föredrar metaspelet med diplomati, ockupationer och utforskande, och är en flitig användare av automatiskt uppklarade strider som beräknas utifrån arméernas storlek. Det är också en bortförklaring för att jag är otroligt dålig på de faktiska striderna. Jag är faktiskt så dålig på spelet att jag är levande bevis för att vem som helst kan spela Total War.
Även om jag är historieintresserad kommer jag alltid att tycka att det är roligare med fältslag mellan orcher, kaosriddare och alver än olika japanska krigarklaner eller grekiska folkslag. Det är ju roligare att döna in i ett regemente med ödlemän med ett gigantiskt blixtrande hamsterhjul eller en elddemon än att möta armborsteld med sköldmurar. Så är det ju.
Men här är det också skoj!
Total War: Warhammer 3 är ett spel som aldrig behöver ta slut. Utöver kampanjerna ska alla arméer från de två tidigare spelen gå att spela i vanliga fältslag, så den som är sugen på lite Warhammer men inte orkar måla figurer kan få sitt lystmäte. Det är utan tvekan något jag ser fram emot att tugga i mig mer av… Någon gång…
