För många år sedan, på en hemsida som inte längre existerar, skrev jag en krönika om jämställdhet i spel. Året var någon gång runt 2011 och hela internet vibrerade exalterat över den här nya grejen ”feminism i TV-spel”. Hälften av alla människor hade ett litet altare dedikerat till Anita Sarkeesian på sängbordet, den andra hälften hällde salt i dörrkarmarna för att förhindra henne från att spöktransferera in i deras hem och stjäla alla tv-spel. Och där var jag, ung och glad och redo att lyfta sexismens ok från världens kvinnors kollektiva axlar med min vassa penna.
Min tes var enkel: för att uppnå sann jämlikhet i spelmediet så räcker det minsann inte att vi får fler kvinnliga huvudrollsinnehavare, det behövs fler kvinnliga karaktärer på alla nivåer. Peppiga sidekicks, hånskrattande skurkar och, så klart, hejdukar och kanonmat.
Så här tio år senare verkar den där valpen som satt i sitt pojkrum och pontifikerade patriarkatet ha fått sin önskan igenom. När jag nu svingar runt som Spindelmannen i Spider-Man: Miles Morales, exempelvis, är det en ansenlig del av buset jag prylar på som är kvinnor. Äntligen har spelskaparna gett oss möjlighet att bruka våld mot kvinnor — för feminism.
Här kommer likabehandlingen!
Men jag vet inte om det riktigt känns som att vi nu har uppnått fullkomlig jämställdhet. Mina kvinnliga vänner tittar bara konstigt på mig när jag frågar dem. Och när jag hör kvinnoröster skrika i smärta efter att jag delat ut en särdeles heroisk käftsmäll så känner jag mig inte direkt som en jämställdhetshjälte.
Jag kan fortfarande till viss del se perspektivet jag hade. Det är en ganska naturlig förlängning av tidens färgblinda girlboss-feminism. Om vi ska utradera gränserna som vi arbiträrt dragit någonstans runt mitten av könsspektrumet så måste vi sluta behandla män och kvinnor olika. Judge me by the content of my character, and not by the content of mina småbyxor och så vidare.
Men precis som färgblindhet är ett bedrövligt sätt att ta sig an raspolitik så är könsblindhet inte heller helt oproblematiskt. För hur mycket vi än insisterar att kön bara är en social konstruktion så slutar inte den konstruktionen vara förbannat rigid, och så länge den finns kvar kommer det på ett sätt eller ett annat vara skillnad mellan män och kvinnor. Och en av skillnaderna är relationen till våld.
Kvinnor har, exempelvis, en betydligt större risk att utsättas för så grovt våld i en nära relation att de hamnar på sjukhus. Under perioden 2017 till 2020 mördades fler än fem gånger så många kvinnor som män av en före detta eller nuvarande partner. Under corona ökade antalet anmälda fall av misshandel mot kvinnor i nära relationer med 61%, och den verkliga ökningen kan vi bara spekulera i.
Jag ser inte kön!
Hur vi än vrider och vänder på det så finns det ett kulturellt bagage kring våld mot kvinnor som inte går att komma undan från. Och en del av det bagaget kommer att följa med in i den fiktionella världen du skapar i ditt spel, vare sig du vill eller inte.
Världen som målas upp i Spider-Man: Miles Morales skiljer sig på många punkter från vår värld. Exempelvis existerar Spindelmannen där, vilket han inte gör i verkligheten. Men det är fortfarande en värld som i grunden är baserad på vår. Och relevant för den här texten är att den, av allt att döma, har exakt samma relation till kön som vår egen, med den enda skillnaden att en betydligt större andel våldsamma brott nu begås av kvinnor.
Att fler av de namnlösa karaktärerna du slåss mot nu är kvinnor är säkerligen något som gjorts med goda intentioner. Insomniac Games vill slå ett slag för jämlikheten, och väljer att slå det slaget i ansiktet på kvinnliga gängmedlemmar. Det är väl på någon nivå ett steg i rätt riktning, men inte ett särskilt genomtänkt steg. Ett kliv taget av någon som kanske vill uppnå jämställdhet, men utan att behöva tänka på sexismens obekväma verklighet.
Om man nu vill uppnå jämlikhet i spelvärlden känns kvinnlig kanonmat lite som fel ände att börja i. Kvinnor är fortfarande i minoritet när det kommer till namngivna, för att inte tala om spelbara, karaktärer. Och medan valbara kvinnliga karaktärer börjar bli något lite vanligare, så är spel där du uteslutande kan spela som kvinna fortfarande försvinnande få. Så att “rysk soldat #4” nu är en kvinna är kanske inte det feministiska kliv framåt som vi vill tro.
Fler kvinnliga karaktärer är inte heller något panacé för alla spelvärldens jämställdhetsproblem. Inte när spelindustrin fortfarande är så otroligt mansdominerad, från topp till botten. När sju av tio spelutvecklare världen över är män så är det ofrånkomligt att det huvudsakligen är män som tar beslut om ganska precis allting i spelvärlden.
Tillsammans krossar vi glastaket!
På Insomniac är de anställda fortfarande 90% män. Så när du klipper till en kvinna i Spider-Man: Miles Morales är det mest troligt en man som bestämt att det var en kvinna du skulle klippa till. Och det ser likadant ut från AAA till indie. Samma sak gäller när du slår en kvinna i Sifu (Sloclap består till 75% av män) eller Cyberpunk 2077 (CD Project Red är 74% män).
Jag vill vara väldigt tydlig med att det här inte är en text med ett solklart budskap. Det här är inte jag som stegar fram och deklarerar att vi inte borde ha kvinnliga underhuggare i spel. Jag tror inte att det är så enkelt. Eller, mina känslor kring ämnet är i alla fall inte så enkla.
Bara för att sexism finns i verkligheten måste det inte finnas i varje spelvärld. Inte alla spel försöker reproducera verkligheten, och inte alla spel borde försöka reproducera verkligheten. Du kan välja att skapa en fiktionell värld där sexism helt enkelt inte existerar. Du kan till och med skapa en exakt representation av vår verkliga värld, fast utelämna sexismen.
Alla spel måste inte slå oss på huvudet med sexismens fasor. Ibland kan det säkert vara skönt att som kvinnliga gamer få ta i alla fall några få minuters paus och bara skjuta rymdödlor eller mördarrobotar i godan ro.
Men oavsett om sexism inte existerar i din spelvärld, så kommer den fortfarande existera i spelarens värld. Och en kvinna som skriker av smärta efter att ha blivit påpucklad av en man är kanske inte alltid det bästa sättet att få oss att glömma sexism heller.
Hej Linus, intressant litet inlägg. Jag håller med om problematiken i att banka på en och annan donna men vet inte heller om uteslutning är en direkt lösning. Jag kommer ihåg att när jag spelade det första Tomb-Raider(rebooten) och Lara konstant skriker ut i smärta av att på något plågsamt sätt mött sitt öde kändes det ganska pissigt. Hennes gälla skrik och sargade kropp var riktigt obehaglig. Kanske är det bra att behöva utsättas för detta i någon typ av empatiskapande syfte, kanske är fruktansvärt att ”fetishera”(i meningen av att kameran stannar lite för länge, lite för nära, allt för ofta i en pervers inspektering) kvinnors lidande och våld mot kvinnokroppen. Det känns som att det liknar diskursen kring sexuellt våld i media, dvs. är det viktigt att behandla och ”berätta det som faktiskt ser ut i verkligen” eller är det bara triggande och deprimerande att konstant se kvinnor som offer för mäns våld.
Det är lite där jag hamnar också, osäker på vilken fot man ska stå på. Och jag tänkte faktiskt specifikt på Tomb Raider-rebooten när jag skrev texten, men skippade eftersom det inte riktigt var vad den handlade om. De spelen (jag spelade de första två) la ett nästan obehagligt fokus på hur jävla mycket stryk Lara fick, till en nivå där det verkligen inte kändes motiverat.
Hm… nu blev det svårt. Sätter de manliga soya-krigarna kvinnan i våldskarantän och därigenom påvisar de är inte kapabla hålla takten med männen? Eller skall det vara lika spelplan för båda könen där det kan/kommer innebära kvinnan får sin beskärda del av jämställda fläskläppar.
Denna gången har svampriket inte svaren på den svåra frågan i kontorets Maos lilla röda…
Gillar man inte de fundamentala skillnaderna mellan män och kvinnor (dom finns, jag är ledsen) och hur de kan kan speglas/konsumeras i form av ”våld”, vare sig det är spel eller andra medier, så bör man hänga upp sitt testosteron på hyllan och bara hoppa in i furryhålet – samt stanna där och leka med sin Nintendo Labo i sällskap med anime waifu av eget val. Marknaden bestämmer, inte en nisch av speljournalister (ingen riktig journalism btw).
Detta funkade 2013 men det västerländska folkets toleranta tålamod har tröttnat. Lägg ner identitetspolitiken, ni är inte 17 längre och bara acceptera eran barndom utan vara bittra sociala krigare som vill ge igen på samhället i form av konstant drivande narrativ som passar er säregenhet.
Vi andra normala (därför det heter normen) bygger och utvecklar världen till allas (er inkluderat) fördel. Spel är en av de sakerna. Bara lämna den sista bastionen för rekreation i fred.. majoriteten vill bara spela spela sin GTA och meja ner ALLA kön och ALLA hudfärger utan att behöva bli predikade av ”game journos” som skall konstant förpesta deras nöje med politiska agendor och i förlängningen censurera kreativiteten i spelen.
Denna mentaliteten i texten ovan har samma relativistiska tongångar som drev en kometforskare till tårar för han hade under intervju en skjorta med kvinnligt pinup-motiv som kunde tolkas medvetet nedvärderande och kvinnohatiskt… asså! Vänder man stenen tillräckligt många gånger hittar man det man letar efter tydligen.
Vill ni ha representation av kvinnor i spel? Gör ett bra spel. Punkt. Om de flesta som konsumerar spel är män mellan 11-29 och de inte vill spela som en kvinnlig färgad transperson med 4 bokstavskombinationer, så är det deras val. Detta var ett solklart budskap.