6 snabba med Anna

De flesta av er känner de flesta av oss på ”redaktionen” rätt bra. Ni har koll på vad vi gillar och några av er kan till och med lista våra favoritspel snabbare än vi själva kan. Men vilka spel tycker vi borde få en andra chans? Vilket spel klappade våra hjärtan för – tills vi spelade det? Nästa kvinna i talarstolen är Anna i Svamprikets nya serie ”6 snabba”.

Brütal Legend

Gamers lider av genresjuka. Om det inte annonseras tydligt att något är ett FPS och du sen får nöta timme efter timme hukandes bakom lastpallar med en bössa i näven så blir du irriterad som fan, kanske orimligt irriterad? Eller som i Brütal Legends fall, där RTS-element introducerades flera timmar in i spelet och ruskade om spelaren.
”Spelet visste inte själv vad det var” sas det. Fast det tror jag visst det att det gjorde, men spelskaparna brydde sig mera om sin värld och berättelse än att noga redogöra för exakt vilket gameplay det innehöll. Under hösten 2021 så slog vi något slags rekord i att ta upp Brütal Legend i Svamppodd och enades om att det här var ett väldigt missförstått spel.
En remake och andra chans för det här känns inte trolig i nuläget, fast å andra sidan så gjorde Psychonauts 2 stor succé förra året. Jag hoppas ändå på det, och när de ändå håller på, ge Grim Fandango en total grafisk makeover och släppt det i samma veva! Snälla, söta?

The Legend of Zelda: Majora’s Mask

Det känns som snudd på fusk att välja Majora’s Mask i den här kategorin, för enkelt, lite slött faktiskt! För Skull Kids gäckande mask är symbolen för oavslutade spel, spel där man har gett upp. Det som gör det hela ändå lite hemskare är att det snarare var vi spelare som inte klickande, och inte Majora’s Mask.
Majora gjorde sin grej och synd om dig om du är för dum för att inte hänga med!
Fast jag brukar benämna Majora’s Mask som ett favorit-Zelda så har jag aldrig på egen hand tagit mig till slutskärmen, spelet piskar mig med sin tre-dagars-cykel och mitt psyke krossas under den elakt grinande månen varje gång. Och samtidigt är ju allt annat med spelet otroligt, de mörka och konstiga stråken i Zelda-spelen som verkligen får bre ut sig och ta över, det välbekanta spelläget ifrån Ocarina och den ödesmättade, sorgliga stämningen.
Jag kommer aldrig sätta mig med det här spelet igen, nästa år fyller jag trettiofem och livet tillåter sig inte såna här tålamodsprövande utsvävningar längre. Nintendo själva tillåter inte heller att jag någonsin ska få spela det på en modern konsol där spelet inte ser ut som en brinnande fleecetröja från -93 fast spelet släpptes -00.

 

A Short Hike

Det här spelet kunde ha tagit sig långt på Svamprikets GOTY-lista om vi inte hade upptäckt det ett år för sent! Vi var flera i redaktionen som golvades av detta charmerande indielir, för bortom dess blygsamma trailer så fanns det ett bing-bångandes-höjdarspel. Och så mycket av det sen! Men man låter sig lätt lurars av liknande indiespel där man mestadels går runt och småsnackar och tänker mycket på döden, döden döden. A Short Hike saknar inte filosoferande fast här ska det även sparkas boll, grävas gropar, springas lopp och framförallt: glidflygas.
Det hela mynnar ut i spel som konstant är som ett mini-Zelda när mini-Zeldas är som bäst: sprängfullt av charm och med en skön attityd. Samtidigt finns det plats för annat och man känner igen de indiespelens typiska beska och sälta bland allt det söta.
A Short Hike gapar efter precis rätt saker och lagom mycket av dem, och ser till att utföra dem perfekt.

Prince of Persia (2008)

Det här spelet blev absolut inget magplask och när jag tittade efter så såg det ut att ha sålt riktigt hyggligt när det begav sig. Samtidigt minns jag det med mycket blandade känslor och kommer ihåg de besvikna recensionerna. Rebooten av Prince of Persia, det sjunde spelet i serien, såldes in som ett slags akvarell-vackert Shadow of the Colossus bland karga ökenklippor där samarbetet mellan två huvudkaraktärer stod i fokus. Vi hade nya protagonister, en ny ”prins” och en ny ”prinsessa” och man hoppades på en vacker och ordlös symbios mellan de båda. De skulle vara Ico och Yorda, fast med kanske en gnutta mera svärdsvingande.
Riktigt så blev det inte, Ubisoft famlade fram en handling som vi redan 2008 vi sett för många gånger förut, prinsen visade sig vara en småsunkig frat boy och prinsessan var den typiska ljusgudinne-prästinnan Med Ett Stort Ansvar.
Det fanns bra idéer i gameplayet och flera av dem satt, som det sömlösa samarbetet mellan prinsen och Elika och att man kunde inte dö utan alltid blev räddad av Elika så att spelet inte bröts. Det fanns ett fint flöde där men den platta historien var som en störig mobbare i femte klass som konstant daskade dig i bakhuvudet och sa att du var trög.
Spelet må ha sålt hyggligt, men när hörde du någon prata om det senast?

Fallout 2

Nu väljer jag att med flit feltolka kategorin som jag själv har hittat på, för med ett spel som ska få följa med mig ner i kistan så måtte jag väl ändå ha menat ett spel som betytt så mycket att man vill begravas med det?
Ändå tänker jag bara på Fallout-serien. En serie jag alltid beundrat på avstånd men aldrig spelat en sekund av och jag känner att där, där finns det spel som skulle få följa med mig ner fyra meter under jord.
För självklart slutar inte det roliga för mig bara för att någon har spikat igen kistlocket. Nu har jag ju äntligen tiden där nere i myllan, tiden att ligga där och ta itu med spelen som aldrig hunnits med. Högst upp på den listan är Fallout-serien (nu valde jag tvåan för att jag tänker att tvåor ofta är strået vassare och att jag inte kommer orka FPS) för att få ta del av den trasiga världen och otroliga lore:n. Det finns ett Stephen Kingst äckel i Fallout som kittlar mig med ett rostigt knivblad, och vi får inte glömma det otroliga omspelarvärdet i och med S.P.E.C.I.A.L.-systemet.
Inte vill jag ha tråkigt bara för att jag är död och jag har en känsla av att Fallout 2 räcker längre än Pixeljunk Monsters, om än marginellt.

Final Fantasy IX

Final Fantasy-serien är helt synonym med de senare mellanstadieåren för mig men jag måste anstränga mig, verkligen sätta mig ner och tänka, för att komma ihåg i vilken ordning jag faktiskt spelat dem.
”Sjuan, nej det backseatade jag i fjärde klass kanske, och sen testade jag nog sexan på någons SNES, sen utannonserades tian när jag gick i sexan men det kom nog först när jag nästan skulle börja åttan…”
Så där håller det på, men när jag när jag noga rannsakar mina minnen så kommer jag på att det första FF som jag själv spelade var FFIX, nian, i väntan på att tian skulle komma. Och sen FFVII eftersom jag ville köra det på egen hand. Jag återkommer alltid till det nionde spelet när jag ser något nytt FF-relaterat släppas, varje gång tänker jag ”Kan det inte vara lite mera som FFIX?”
Kan inte alla spel bara vara lite mera som FFIX? För det nionde spelet är peak charm, peak mys, peak saga.
FFIX var en hyllning till just fantasin och sagan från de tidiga Final Fantasy-spelen, vi tackade av dem där och fattade nog inte att vi aldrig skulle få träffa dem igen. Det blev två riktigt hyggliga spel till i serien, tian och tolvan, men i snart tjugo år har jag stått och sett på medan livet sakta rinner ur min gamla favoritspelserie. Och här hjälper inga Phoneix Down’s.