De flesta av er känner de flesta av oss på ”redaktionen” rätt bra. Ni har koll på vad vi gillar och några av er kan till och med lista våra favoritspel snabbare än vi själva kan. Men vilket spel öppnade våra ögon för en hel genre? Vilket har vi gett ärliga försök, men aldrig klickat med? Vilket spel får oss att glömma tid och rum? Niklas är först ut i Svamprikets nya serie ”6 snabba”.
Prey
Immersive sims är inte bara en brottsligt underskattad genre – Prey är brottsligt underskattat i den brottsligt underskattade genren. Arkanes rymdepos på stationen Talos I är ett oerhört intrikat och imponerande bygge, och jag har sällan sett något i genren som erbjuder fler valmöjligheter. Att det dessutom har både en välskriven story och en riktigt fet grafisk stil och stämning gör att det smärtar ännu mer att ha så få att prata om Prey med. Troligtvis det bästa spelet i genren sedan första Deus Ex, Dishonored inkluderat. Just ja, DLC:t Mooncrash är ett bättre roguelite immersive sim än Deathloop.
Outer Wilds
Den som skriver om, eller på andra sätt täcker, spel får ofta frågan vilka spel man har på sin personliga topplista över de bästa spelen någonsin. Här hittar vi väldigt ofta spel från personens barndom, om det så är Zelda 3, Super Metroid, Metal Gear Solid eller Half-Life. Men det är ganska sällan man ser nyare spel på de listorna. En anledning lär vara att man efter att ha spelat i så många år inte får den där wow-upplevelsen man fick som ung. Men Outer Wilds lyckas, med bravur. Det bryter mot mallen de flesta spel följer genom att inte låsa något bakom förmågor eller andra framsteg. Allt man behöver för att klara spelet finns framför en från start och det är bara ens egen kunskapsbrist måste övervinnas. Utvecklarna Mobius har skapat en helt otrolig 22-minutersloop med så många olika delar att man helt tappar andan. Inte nog med det, DLC:t Echoes of the Eye radar världsomvälvande insikt på världsomvälvande insikt på ett sätt jag aldrig tidigare sett i ett spel. 10 av 10!
Stardew Valley
Jag har spelat 10+ timmar Stardew Valley tre gånger, på två olika konsoler. På papperet är det perfekt för mig. Lalla runt på en mysig gård med fin pixelgrafik och härlig musik – påta i jorden och klappa kycklingar. När jag tröttnar på det kan jag dra och fiska, eller gå ner i gruvan för att slåss mot monster. Men i bakhuvudet gnager en ständig stress. Stressen över att inte hinna med det man ”behöver” på en dag. Stressen över att ens energi tar slut innan dagen gör det. Stressen över att årstiden tar slut innan jag har lyckats skörda allt jag odlat. Nä, det blev nog kanske bara tre vändor för min del. Det finns andra mysiga evighetsspel som inte är förknippade med samma stress (läs: No Man’s Sky).
Dark Souls 2
Jag studsade av både Dark Souls och Dark Souls 2 flera gånger innan jag en ledig lördag för en herrans massa år sedan fick för mig att streama och dricka öl. Twitter fick välja spel, och en av Svamprikets första streamserier, ”Öl och Dark Souls 2” var ett faktum. Jag blev inte bara såld på att streama, utan inledde även en passionerad romans med From Softwares spel. Dark Souls 2 är inte bäst i serien, eller är det? Det beror nog på vilken dag du frågar. Men en sak är säker – inget får mig att känna puls som Soulsborne-spelen. Dark Souls 2 var inkörsporten inte bara till Froms katalog, utan till en helt ny värld av svåra, oförståeliga, märkliga och extremt japanska spel och för det kommer jag alltid att vara det tacksam.
Destiny 2
När Destiny kom 2014 skröt man om att det var ett spel som skulle hålla i tio år. Vi skrattade, såklart, men nu är vi här, åtta år senare, och Destiny 2 har nyligen fått en av sina största expansioner hittills. Ungefär en gång var tredje månad, eller två gånger per expansion, installerar jag Destiny 2 och bara låter det svepa iväg mig. Ofta vet jag inte ens vad det är jag bör göra för att ”komma vidare”, utan tar något quest här, kör en liten bounty där, och flikar in med lite gambit. Ibland hittar jag bättre utrustning, ibland inte. Det spelar inte så stor roll, för Bungie har sedan första Halo varit mästare på känslan av att knäppa en jävel med diverse overkliga vapen samtidigt som man svävar fram genom luften och kastar rymdmagi mot rymdtrollkarlar. Omöjligt att få grepp om, men fantastiskt avslappnande oavsett.
Super Metroid
”The last metroid is in captivity. The galaxy is at peace.” Det är omöjligt att höra de raderna utan att få gåshud. Den börjar längs min Metroid-tatuerade arm och sprider sig över hela kroppen. Super Metroid är spelet som aldrig kommer att kännas föråldrat och som alltid kommer att vara en fantastisk upplevelse oavsett hur många gånger jag spelar det. Musiken, grafiken, den krypande stämningen, är av världsklass och har inte toppats av något spel i serien och knappt utanför den heller. Super Metroid är en odödlig klassiker och det enda spel med ”vuxet våld” jag låter mitt fyraåriga barn se på när jag spelar. Vi måste ju rädda ”vår lilla kompis” (metroiden) från ”den lila draken” (Ridley).
