6 snabba med Siri

De flesta av er känner de flesta av oss på ”redaktionen” rätt bra. Ni har koll på vad vi gillar och några av er kan till och med lista våra favoritspel snabbare än vi själva kan. Men vilket spel öppnade våra ögon för en hel genre? Vilka gjorde oss bittert besvikna? Siri kör vidare på vårt skrivmaraton med sex stycken rätt så personliga upplevelser.

 

Bound

Jag vet, det finns nog få saker som ger en något pretentiöst aura än… dans. Speciellt improvisatorisk dans. Och ja, Plastic Studios konstspel Bound är på många sätt ett pretto spel, där du ska dansa dig igenom olika plattformshinder. Men släpp din strävan att verka cool och släng dig in i det här enormt vackra, finkänsligt utförda kulturupplevelsen, där du får inta rollen som en balletdansande prinsessa som måste ta sig genom… ja var befinner du dig egentligen? I en fantasi? I en dröm? Eller på en annan planet? Spelar det egentligen någon roll? Jag älskar också att Bound är skapat för att klaras av i en sittning, det gör spelet överkomligt även för de som vanligtvis inte skulle orka att ta sig an den här typen av  spel.

 

The Last of Us 2

Ibland händer det (kanske ännu oftare som spelrecensent?) som man kanske fruktat? Kanske längtat efter? Vad vet jag, men det som händer är alltså att man tycker någonting som resten av världen inte håller med om. The Last of Us 2 var väl mitt sådant spel, där jag flertalet gånger varsamt putsat mina glasögon, för att som en gammal pensionär med krum rygg och kisande blick sätta dem på min näsa och samtidigt försöker förstå vad det är alla andra ser. För jag ser det inte. Spelet är snyggt, det är kul, och så vidare. Men inte så mycket mer väl? Sedan får man hitta sin inre terapeut för att möta sina demoner – varför verkar ingen hålla med mig? Har jag tappat snitsen? Är det mig det är fel på? För att i slutändan hitta sitt inre lugn – nej, det är nog mest så att vi tycker olika ibland. Och om vi inte tyckte lite olika ibland, så skulle nog spelcommunityt vara lite plattare och lite tråkigare plats att befinna sig i helt enkelt.

 

Dreamfall – The Longest Journey

Oj oboj, nu pratar vi om ett spel som går lååångt tillbaka, hon och jag. Jag är en av de där ungarna som knappt växte upp med spel, förutom ett gäng PC-spel som pappa laddade ner till datorn. Medan andra ungar vid en mycket ung ålder hade ett välutvecklat, brinnande intresse för vad det nu än var för spelgenre de fastnade för, så upptäckte jag spel snarare i en ung vuxen ålder. Och även om det norska peka-klicka-äventyrsspelet Dreamfall inte var det första spelet jag spelat, så var det definitivt det som fick mig att älska spel och inte minst peka-klicka. Jag vet inte om det var karaktären Zoë med hennes lite bittra och sarkastiska sätt att förhålla sig till livet, den perfekta kombon mellan att utforska en sci-fi-version av Casablanca och en fantasy-stad, eller det spännande mysteriet i kombination med överkomliga pussel. Dreamfall var som en stor, varm kram för en 19-årig spelskeptiker som jag själv.

 

No Man’s Sky

Jag är en av de som fortfarande sörjer att No Man’s Sky inte blev det de lovade, och att hajpen som byggts upp under flera månader bara tvärdog efter några timmar. Allt såg ju ut att bli så himla rätt: att få åka ut och planlöst(-ish) utforska planeter är en flickdröm jag haft ända sedan jag för första gången fick se Captain Janeway notera att det antagligen finns kaffe i den när nebulosan. Och No Man’s Sky lovade ju mycket mer än enbart att uppfylla våra innersta science fiction-drömmar, de lovade ju även att förändra synen på en hel spelgenre. Men istället för nyfiket och fantasirikt flöde av planeter, blev det istället ett repetitivt rullande band av en miljon av ”samma men ändå inte”. Dötrist. Så tråkigt. Herregud. Jag förstår det som att No Man’s Sky till viss mån återhämtat sig från de värsta premiärskadorna, men vi kan nog bara bittert konstatera att vi helt enkelt inte är där än. Det hindrar dock inte mig från att hålla liv i drömmen om att få leka Linné i rymden, men att jag nog tålmodigt får vänta några år till.

 

Fran Bow

Det är svårt att beskriva Fran Bow för någon som inte spelat det. Det är som någon slags ohelig kombination av valfri film av Tim Burton, boken Syskonen Baudelaire’s olycksaliga liv, filmen Girl, Interrupted och Lewis Carrols Alice i Underlandet. Allting som 15-åriga Siri med gothsminkning och randiga strumpbyxor hade älskat. Men det är också så mycket mer. Det handlar om förlust, om trauma, och inte minst om att det alltid finns hopp hur mörkt det än verkar. Du spelar som den lilla flickan Fran Bow som hamnat på ett mentalsjukhus efter att ha bevittnat mordet på sina föräldrar. Hon svimmar sedan av i skogen och separeras därmed från sin enda vän kvar i världen, den svarta katten Mr Midnight. Därefter förs hon till Oswald Asylum där hon tvångsvårdas samtidigt som hon försöker att lösa mysteriet med sina döda föräldrar. En enkel, men likväl briljant sak är att en del av spelmekaniken är att du kan pendla mellan hur du ser världen utan piller och med. Det är ibland läskigt, men den barnsliga stilen gör att det hela tiden känns som att skräcken inte tar över. Och den största av alla spelupplevelser hade jag dessutom på min mobiltelefon. Den, ni.

 

Star Wars: Knights of the Old Republic

Nu blir det lite personligt här, men jag är alltså en av de olycksaliga själar som hade den enorma oturen att få ta studenten 2008. Och ja, jag förstår att ni kanske inte minns vad som hände det året, men låt en person född 1989 färska upp ert minne: Sverige befann sig 2008 i den högsta ungdomsarbetslösheten på… jag vet faktiskt inte hur länge. Jättelänge. Den låg i runda slängar på 20 procent och politiker slängde diverse stödinsatser för att få oss stackars unga vuxna i arbete. Nåväl, här någonstans beslöt jag mig att flytta från min hemstad Göteborg till mitt livs kärlek som råkade bo i Strängnäs. Jag kan lova er, att om det inte fanns ungdomsjobb i Göteborg så fanns de definitivt inte i Strängnäs. Men pojkvännen hade en dator. Med Knights of The Old Republic installerat (kanske objektivt det bästa Star Wars-spelet någonsin? Kanske till och med det bästa Star Wars-vadsomhelst någonsin?). Det gav mig en andningspaus och ett efterlängtat tidsfördriv mellan jobbsök och allmän ångest över vad man skulle bli när man blir stor. När Darth Malak hotar galaxens säkerhet och du är det enda hopp som finns, då finns det ingen tvekan på vad min uppgift i livet är. Och jag tror jag skulle kunna brodera ut hur mycket som helst här om att det är därför spel är så sjukt viktigt, men jag tror att ni förstår, så jag slutar här.