Alla snubbar vill ju vara katt… Förlåt, förlåt, det där var nog det klyschigaste sättet att inleda en recension av ett spel om en katt. Men det är ju sant, alla och hens morsa vill vara katt – för Stray är troligen det indiespel som fått störst genomslag hittills i år. Vänner och kollegor som spelar på sin höjd ett par spel om året frågar mig ”har du spelat det där kattspelet ännu?” stup i kvarten. Redan när den första trailern för franska Bluetwelve Studio visades stod det klart att Stray skulle bli något riktigt stort, och Stray gick nyligen om mastodonthiten God of War som det högst användarrankade spelet på Steam hittills i år.
Liten katt i stor dystopisk postapokalyps.
Trots hajpen var det ända fram tills det släpptes rätt oklart vad man faktiskt gör i Stray eller vad det ens handlar om. En katt i en dystopisk cyberpunkstad bebodd av människoliknande robotar var det som kommunicerades i trailers. Så här: Du är en katt. Check! En dag när du är ute på promenad med dina kompisar missar du ett hopp och trillar ner i ett djupt hål. Du landar i en underjordisk, förseglad, stad och träffar strax på den lilla roboten B12. Efter att ha träffat på ett gäng livsfarliga gigantiska parasiter och ett par avsevärt mycket snällare robotar bestämmer ni er för att hjälpa de sistnämnda med problemet med de förstnämnda, att ta reda på vad som hänt med mänskligheten – samt att hitta en väg tillbaka till dina kattkompisar. Du är liten och snabb på ett sätt som robotarna inte är, och därför en bokstavlig skänk från ovan och den enda som kan rädda dem från sin isolering.
Det blir mycket klättrande som katt, som sig bör.
Stray är till största delen ett plattformsäventyr av det simplare slaget och uppdelat i två sorters banor. Dels hubområden med fokus på utforskande. Det är här berättelsen förs framåt och tempot är lugnare. Hitta grej till personen (robotarna har tagit efter de försvunna människornas beteenden och är i allra högsta grad personer) som behöver den för att slussas vidare till nästa person som behöver en annan grej. Här får katten verkligen vara katt när den hoppar mellan fönsterbleck och hustak i jakt på hemligheter. I början var det förvirrande att det inte fanns en dedikerad hoppknapp – katten måste ha ett ställe att landa på för att kunna hoppa. Men det är helt logiskt, en katt skulle aldrig hoppa i onödan som vore den en dum hund. Väldigt kattigt.
Grandma vill gärna sy en poncho – som katten tyvärr inte kan ta på sig.
Mellan dessa hubbar blir det lite mer action i problemlösandet när katten måste undvika eller på andra sätt ta sig förbi de horder av svärmande parasiter – Zurks. Actionsekvenserna är långt från spelets bästa del, men är så pass korta och enkla att det aldrig hinner bli frustrerande eller långtråkigt. Kort och enkelt är en passande beskrivning av Stray över lag, och det är absolut inget negativt. Efter jättespel som Elden Ring och Horizon Forbidden West som kräver enorma mängder tid och tungan rätt i mun är det oerhört skönt att istället kunna hänge sig åt stämning, atmosfär och en supergullig katt. Det är balsam för själen att få jama, klösa på soffor och ta tupplurar i tid och otid.
Zurk – urk!
Under den handfull timmar det tar att göra det mesta i Stray har jag tänkt på varför jag spelar som just en katt med en liten ryggsäck. Rent storymässigt finns det ingen anledning till att jag inte kunde vara en ekorre eller en liten robot av något slag. Är det bara publikfrieri? Internet älskar ju katter, och vi såg folk gå upp i limningen när den första trailern visades.
Men nej, katten är perfekt. En robot vore för tråkigt – och det ligger något i att din lilla robotkompis B12 måste översätta vad de stora robotarna säger (fråga mig inte varför katten förstår människospråk). Ett annat djur hade inte heller funkat. En ekorre eller vessla är för dum och uttryckslös. Hundar är för osjälvständiga och hade aldrig lämnat den första lilla robotbyn.
Strays dystopi är bitvis rasande vacker.
Stray är inte ett perfekt spel. Det är inte heller särskilt banbrytande. Det är inte utmanande och berättelsen är inget världsomvälvande. Det är en ganska enkel allegori för klimatkrisen. Eller pandemin. Eller lite av båda. Men Stray kommer vid en perfekt tidpunkt. Vi har krig i Europa, energikris, rasande inflation och en alltjämt lågmält pågående pandemi. Tro fan att folk behöver något att må bra av. En katt som räddar dagen i en dystopisk framtidsvärld skulle kunna skrivas ut på recept till alla som tycker det är tungt just nu. När det stora känns jävligt jobbigt är det i en liten katt vi får söka tröst.
