Stoppa mig om du har hört den här förut. Ett gäng ungdomar finner sig plötsligt i en vaken mardröm när de attackeras av okända monster, och måste nu göra allt de kan för att överleva till gryningen.
Att säga att Supermassive Games är tillbaka stämmer egentligen inte riktigt, eftersom de aldrig faktiskt försvann. Efter att de satte sig själva på kartan med Until Dawn har de släppt en kontinuerlig ström av spel i allehanda format. Men efter ett gäng Playstation VR-titlar och nu senast en skräckantologi bestående av kortare episoder, känns The Quarry onekligen som en återkomst. Om något av deras spel känns som en direkt spirituell uppföljare till Until Dawn, så är det det här.
The Quarry följer precis som Until Dawn en grupp ungdomar som hamnar i ett klassiskt skräckfilms-scenario, och precis som i Until Dawn är det ditt jobb att försöka hålla dem vid liv genom natten. Faktum är att det är mycket i The Quarry som är precis som Until Dawn, till punkten där man inte kan låta bli att känna att Supermassive kunde ha vågat sig på att ta ut svängarna lite mer.
Du styr spelets karaktärer genom kortare tredjepersons-sekvenser, quicktime-events och genom att ta vissa beslut åt dem, check. Berättelsen blandar troper från ett gäng utvalda skräckgenrer, check. Spelet är uppdelat i kapitel med en karaktär som pratar direkt till spelaren mellan varje kapitel, check. Du får se korta glimtar av framtiden som är tänkta att hjälpa dig med framtiden beslut, men som är alldeles för vaga och otydliga för att faktiskt vara användbara, check, check och check.
Att The Quarry är likt Until Dawn behöver ju inte vara ett problem i sig. Det är inte ett dåligt recept på ett spel, och Supermassive är ganska ensamma om att göra det. Problemet är att på varje punkt där spelen är lika, känns The Quarry som den svagare versionen, och det finns inte tillräckligt många olikheter för att låta det stå ut på sina egna meriter.
The Quarry är precis som Until Dawn väldigt snyggt, men steget upp från föregångaren är inte stort nog för att riktigt ha hängt med i den generella teknikutvecklingen. Även om det på inget vis är spelförstörande, så är det svårt att inte reagera när grafiken är lite småbuggig, eller en karaktärs ansiktsanimationer inte riktigt klickar.
Hej, jag är inte Peter Stormare
Precis som Until Dawn är The Quarry också både välskrivet och välskådespelat, men där båda spelen är pastischer på klassisk skräck, så gör Until Dawn mer med det konceptet. The Quarry är en mycket mer rättfram och simpel berättelse, vilket tyvärr känns lite tråkigt i jämförelse, speciellt när de rena skräckelementen dessutom inte är lika vassa. Supermassives spel har väl aldrig varit några renodlade skräckspel med huvudmålet att få dig att knäcka i byxorna, men jag vill ändå minnas att det fanns betydligt fler tillfällen i Until Dawn där jag hoppade till i soffan.
Precis som att alla positiva drag från Until Dawn ärvs över, så gör även de negativa det. I långa sträckor är upplevelsen mer lik att se en film än att spela ett spel, med bara fåtal interaktioner som ibland dessutom känns ganska poänglösa. Om spelet har en plats dit storyn måste gå, så kan du som spelare inte tillåtas att påverka vägen dit allt för mycket.
Det är också ibland väldigt svårt att se de möjliga konsekvenserna av ditt agerande, och den som försöker klara spelet genom att göra de “rätta” valen kommer antagligen bli frustrerade. Det kommer finnas tillfällen du väljer mellan två till synes likvärdiga alternativ och får enorma, oväntade konsekvenser. För att uppskatta The Quarry är det något man helt enkelt får köpa.
Jag är faktiskt inte så besvärad av någon av de negativa egenheter som Supermassives spel kommer med, och visste vad jag hade att förvänta mig när jag drog igång The Quarry. För mig så funkar receptet fortfarande, och det är absolut ett solitt spel. Om man gillade Until Dawn och är sugen på mer så är det precis vad man får här. Men om man inte har spelat Until Dawn, så är det fortfarande det spelet jag skulle rekommendera.
