MADiSON (PS4)

Jag är med skräck som jag är med stark mat: ganska medeltålig. En gång i tiden hade jag kanske känt någon slags impuls att vilja hävda mig, säga att jag skrattar åt även den läskigaste skräcken, och utan problem kastar i mig den starkaste maten. Men jag är trettio år gammal nu. Om maten är för stark så blir jag toalettbunden nästkommande dag, och om skräcken är för läskig så skriker jag.

När jag spelar Madison så skriker jag.

I Madison* tar du kontroll över Luca, en man som har en mycket dålig inte alls bra dag. När spelet börjar står Lucas pappa och bankar på dörren, uppenbarligen väldigt sugen på att ha ihjäl honom, och saker blir bara värre därifrån. Fast i sin farfars låt oss säga kreativt inredda lägenhet måste han göra allt han kan för att försöka hitta en väg ut och ta reda på vad i hela helvete det är som försiggår.

Jag är inget ordentligt skräckfan, jag spelar inte skräck ofta och hänger inte jättemycket med i vad som händer i genren. Men jag tror inte att jag blottar hela min bara bak om jag säger att Madison är ett spel inspirerat av P.T., den spelbara teasern från Hideo Kojima och Guillermo del Toro för ett spel som aldrig kom.

I båda spelen befinner du dig i en lägenhet som väldigt selektivt följer fysikens och logikens lagar, med saker som flyttar på sig så fort du tittar bort, dörrar som öppnas och stängs utan din inblandning och gamla radiosändningar som tycks tala direkt till dig. Det låter på pappret kanske inte som en särskilt unik mix, men det är något med den specifika kombinationen som gör att spelen definitivt känns besläktade.

Att Madison tagit tydlig inspiration är så klart ingen kritik mot spelet, P.T. var otroligt effektivt och tricken det använde för att skrämmas var som sagt klassiska skräckknep. De funkade då och de funkar nu. Och eftersom vi aldrig faktiskt fick det fulla spelet då, är det skönt att äntligen få en komplett upplevelse.

Att göra ett spel läskigt är en sak. Men att göra ett spel som är läskigt och fortfarande lockar dig att spela vidare, det är den verkliga konstformen. Och det tydligaste tecknet på att Madison är ett riktigt bra spel, är att jag avskyr varenda sekund, men inte kan sluta vilja spela det. När jag streamat spelet har varje stream dragit över tiden, och jag har konstant varit sugen på att spela vidare.

Madison är spelmässigt ett pusselspel, och det är sällan du faktiskt stöter på hot mot karaktärens liv. Istället ligger svårigheten i att lista ut alla lägenhetens många hemligheter och gåtor. Pussel är alltid en fin balans för att hitta en nivå som är klurig nog att inte kännas för enkel, men inte så svår att det känns som att köra huvudet i en vägg, något som är kanske ännu viktigare när du samtidigt försöker bibehålla en ton och en stämning. Och med några enstaka undantag lyckas Madison pricka perfekt. De som följde streamen fick absolut se mig irra runt lite för länge utan att veta var jag skulle vid två eller tre tillfällen, men överlag lyckades spelet hela tiden ge mig precis tillräckligt mycket tråd att börja nysta med.

Om jag har en stor kritik så är det mot spelets huvudperson, vars röstskådis har fått det otacksamma jobbet att försöka få det att låta naturligt att konstant prata med sig själv om vad som händer. Det är ett återkommande problem i spel där huvudpersonen inte interagerar med särskilt många andra karaktärer, men en berättelse fortfarande måste presenteras, och det funkar väl i de bästa fall helt okej. Det här är tyvärr inte ett av de bästa fallen.

Det är på inget sätt spelförstörande, jag tror jag har gjort det ganska uppenbart att jag tycker väldigt mycket om Madison som helhet, men det finns definitivt tillfällen där det förtar lite av stämningen, och jag tror att spelet skulle tjäna på om man hade vågat låta honom hålla käft lite oftare, vilket de som tur är verkar ha insett mot slutet av spelet.

Man kan väl kanske också kritisera spelets övergripande handling som är aningen spretig. Exakt hur alla olika delar är relevanta för helheten är inte helt klart när man börjar fundera närmare på det och en hel del saker är uppenbarligen inkastade med motivationen att det ju är läskigt. Och om jag ska vara helt ärlig, ja det är läskigt, och i det här fallet tror jag att det räcker. Scenerna fungerar alla var för sig och det finns ändå tillräckligt med kitt för att någorlunda hålla samman dem till en helhet.

Kort och gott, Madison gav mig precis allt som jag kunde önska mig av ett skräckspel. Jag var väldigt rädd och väldigt underhållen. Och nu ska jag gå och spela något som inte ger mig magsår.

*Jag vet att Madison är menat att skrivas med en upprörande mängd stora bokstäver, men det är något jag tänker skona både er och mig själv ifrån i den här texten.