Norco och jakten på vår framtid

Man kan lära sig mycket om en tidsera genom att titta på hur de som levde då föreställde sig framtiden. Var den ljus och hoppfull och full av flygande bilar, eller mörk och deppig och full av flygande bilar?

Fiktion kommer ofrånkomligen att färgas av tiden som skapade den, och i få genrer är det så tydligt som i science fiction. Och i få subgenrer är det så tydligt som i cyberpunken.

Sprungen ur ett åttiotal präglat av en teknologisk revolution, gränslös kapitalism, paranoid orientalism och ett kärnvapenkrig som hängde i luften kom en av tidernas mest distinkta, och deppigaste framtidstolkningar. Allt är mörkt och kallt och regnigt, folk är fattiga och exploaterade och till och med robotarna är ledsna. Av genrens livskraftighet att döma slog man definitivt an på något.

På många sätt är vår värld idag närmare cyberpunkens dystopi än någonsin tidigare. Världens resurser fördelas mer och mer ojämlikt, med mer pengar i händerna på färre människor för varje år som går. Storföretagen växer sig allt större, auktoritära strömningar får allt mer makt och haven närmar sig kokpunkten. Piloter i kontorsstolar drönarbombar barnfamiljer på andra sidan jorden.

Men trots det känns den mesta cyberpunken ändå inte som vår framtid. Cyberpunken har alltid varit, och är fortfarande, tätt förknippad med tiden som födde den. Den känns som en potentiell framtid som kunde ha resulterat från 80-talet, men inte gjorde det. Det lever i allt från slang och estetik till synen på teknologi.

På samma sätt som ångpunk är en alternativ framtid baserad på ångkraft, så är cyberpunk en alternativ framtid baserad på disketter. Cyberpunken kanske inte är utan relevans, men den är inte heller vår.

Vad som är vår punk känns lite svårt att svara på.

När det sena nittiotalets och tidiga nollnolltalets liberala optimism bröt igenom cyberpunkens mörka molntäcke fick vi istället en kritvit, Apple-produktifierad framtid, där exponerade kretskort och trassliga kablar gömdes bakom släta paneler i polerat krom. Vi slutade oroa oss och lärde oss älska robotdammsugaren.

Men inte heller ”ljust och fräscht”-punken känns som att den riktigt hör till nuet. Den är en produkt av nysset, tio år och tusen mil bort. När konstant tillväxt fortfarande kändes görbart, så länge man satte ett kravmärke på den. När det fortfarande fanns en framtid.

Kanske är det varför vår punk är så svårt att hitta, för att framtiden helt enkelt inte existerar längre, i alla fall inte som den brukade. Vi står på randen av ett stup och kan inte förmå oss att titta ner. Så vi fortsätter spara till pensioner vi inte vet om vi kommer kunna plocka ut, flyger till Thailand för att varva ner och slippa tänka på de smältande polarisarna en liten stund.

Den gamla framtiden är döende, solpunken kämpar för att födas: nu är tid för apokalypser.

Istället för att försöka föreställa sig världen vi är på väg mot så föreställer vi oss den nya världen som kommer resa sig ur vår aska. I spel och film får vi se apokalypsens efterdyningar igen och igen, eftersom apokalypsen ju måste vara vad vi är på väg mot. Den här världen är dödsdömd, så vi väljer att hoppas på nästa.

Men att drömma om domedagen är inte mycket mer konstruktivt än att fantisera om frälsningen. Båda är sätt att blunda för nuet och ignorera problemen som faktiskt kommer att forma vår morgondag. Vår framtid kommer inte sluta i en apokalyps där allt faller samman, det blir inget storslaget crescendo av misär. Framtiden kommer vara en långsam sluttning ner i ett förorenat träsk.

Vad som är vår punk känns lite svårt att svara på. Men Norco gör ett försök.

Vid första anblick skulle det vara lätt att missta Norco för cyberpunk. Mörkret och misären finns definitivt där. De stora företagen och de små människorna. Men Norcos värld är inte baserad på åttiotalets rädslor. Norcos framtid är väldigt distinkt baserad på vår nutid.

Norco visar en värld där den teknologiska utvecklingen marscherat stadigt framåt, men utan att materiellt förbättra livet för människorna som behöver det. Automatisering ger inte frihet, det ger arbetslöshet och allt vi får från när telefonerna blir smartare är mer effektiva gigappar. Läkemedelsindustrin har gjort storslagna framsteg inom vinstmaximering och shitpostande forumiter bildar kristofascistiska kulter. Välkommen till framtiden.

Cyberpunkens kanske största anakronism är inte den fortsatta användningen av ordet “cyber”, utan dess bränsleagnosticism. I derivat som steampunk och dieselpunk är energikällan central, men i cyberpunkens värld finns energin mest bara där. Det intressanta är datorerna, inte strömmen som driver dem.

I Norco tornar oljeraffinaderierna upp sig över allt du gör. Oljebolaget som driver dem håller simultant på att döda samhället, och är allt som håller det vid liv. Bensinpiraten Lucky berättar att han inte hatar oljebolaget som har efterlyst honom – utan dem skulle ingen i stan ha något jobb. Är det bensinpunken som är vår framtid? Eller kanske vår nutid?

Norco vänder blicken mot allt det fulaste i samhället och vägrar blinka. Spelet tvingar oss att se det vackra i det fula, inte för att på något vis måla över eller dölja det, utan för att det inte finns något annat sätt att överleva. Världen går inte under, den bara fortsätter obönhörligt framåt.

När ljusföroreningarna dränker stjärnljuset kommer vi titta upp på oljeraffinaderiernas eldar.