Sex i Garphyttan: Ett Reportage

Vi är någonstans utanför Garphyttan vid Stora Axsjöns kant när ölen börjar slå till. Efter ett misslyckat försök att spela Teenage Mutant Ninja Turtles: Shredder’s Revenge med sex spelare tidigare på dagen, när vi insåg att Playstation 5 bara klarar upp till fyra handkontroller, hade vi temporärt övergett projektet. Sett oss slagna. Men med vårt nya malt-eldade övermod väljer vi att försöka igen.

Det tar mellan en halv och sju timmar att ansluta tillräckligt många handkontroller till en och samma Switch. Jag har ingen aning om hur vi tillslut lyckas. Nästa steg är att hitta spelarna, vilket vi gör genom att vifta kontrollerna i luften och grymta högljutt tills vi lyckas dra till oss uppmärksamheten av en grupp sysslolösa nördar.

Det är jag, en stor norrländsk man och fyra personer vars namn ni inte får ur mig utan våld. Några av dem byttes ut strax efter midnatt, men under hela genomspelningen vi var sex. Sex personer, redo att möta vårt öde. Redo att möta Strimlarns hämnd.

Jag har aldrig spelat Turtles in Time. Eller något annat Turtles spel för den delen, om man inte räknar det bedrövliga PlatinumGames-spelet, vilket jag tycker att vi ska låta bli. Jag har närapå ingen personlig erfarenhet alls av Turtles, så när jag säger att Shredder’s Revenge känns precis som jag förväntar mig att det ska kännas, så väger det väldigt lätt.

Men jag är rätt säker på att Shredder’s Revenge är det mesta Turtles som någonsin Turtlat. Det är vackert. Den perfekta versionen av sig själv. Men samtidigt ett simulacrum. Det är en kopia av en kopia av en kopia, men istället för att förlora färg och skärpa så har kopian digitalt restaurerats tills den är skarpare och klarare än originalet.

Om inget annat så är det i alla fall 100% Turtles. Fast nu multiplicerat med sex. 600% Turtles. Rakt in i ögongloberna.

Jag spelar en turtle med lila mask och en stav, vilket någon informerar mig om är Donatello. Inom fyra sekunder från det att vi dragit igång första banan har jag förlorat honom i vimlet. Fyra gröna sköldpaddor, en gulklädd nyhetsreporter och en råtta i en sexigt vinröd kimono studsar fram över skärmen och pixlarna förlorar snart all sin mening.

Hur bra Shredder’s Revenge är går inte riktigt att svara på baserat på en spelsession med sex stycken spelare. Spelet försvinner i bakgrunden, medan förgrunden fylls av ett ogenomträngligt, färgglatt kaos. Var din karaktär befinner dig kan du bara gissa. Spelar du som en av sköldpaddorna kan du lika väl ge upp.

Vi har alla samma problem, men jag verkar värst drabbad av alla. Snart halkar jag kraftigt efter resten av gruppen i poängräkningen eftersom jag helt enkelt inte vet var min karaktär befinner sig under majoriteten av tiden. Mina ögon tappar fokus, jag stirrar rakt igenom tv:n och trycker på knapparna i hopp om att lyckas göra någonting.

När vi alla sex spelare använder våra specialattacker samtidigt fylls skärmen av en explosion av färger och former, och jag disassocierar fullständigt. Var Donatello befinner sig är en fråga bäst lämnad till historiens forskare och filosofer – jag är redan långt borta. Jag har lämnat min kropp, lämnat Stora Axsjön och Garphyttan. Jag är någon helt annanstans.

Jag minns en barndom. Är det min barndom, eller ekot av någon annans? Som nittiotalist har det alltid känns som att jag levt i åttiotalisternas kölvatten. Men kanske känner alla generationer så?

Turtles har aldrig spelat någon större roll i mitt liv, men de har på något vis alltid funnits där. Ständigt dessa sköldpaddor, men alltid i periferin. Jag tror mitt första minne var när vän till mina föräldrar hade spelat in några avsnitt av serien på VHS och satte igång det på en tv i sin källare. Det började någonstans mitt i och jag förstod inte vad som hände.

Mitt kanske starkaste minne från en tidig ålder är av min grannes leksaks-sköldpadda som man kunde öppna upp och avslöja någon slags byggnad full av små Turtles-karaktärer. Jag förstod inte varför de befann sig inuti en stor sköldpadda när de själva var sköldpaddor, men tyckte att karaktärerna var väldigt coola, framförallt för att de var så små. Jag kunde nog inte namnge en enda av dem.

Jag vet inte om leksaken tillhörde min granne, eller min grannes storebror, som jag antar tekniskt sett också var min granne. Båda var äldre än jag, men jag vet inte om åldersskillnaden var stor nog för att någon av dem skulle ha en relation med Turtles. De hade i alla fall en leksak.

Turtles var coolt. Jag vet inte ens om jag själv tyckte det, eller om jag bara visste det, som vilket faktum som helst. Jag visste väldigt lite om dem, men jag visste att de var coola. Och om Shredder’s Revenge har lyckats fånga något, så är det det. Det finns en ofrånkomlig coolhet i spelet, den där typen av genuin, oironisk, skamlös coolhet som bara fanns under en kort period mellan 1987 och 1991. Innan min tid.

Jag dundrar tillbaka in i min kropp och kippar desperat efter andan medan jag anstränger mig för att hålla huvudet över den pixliga ytan. Jag slutar för en sekund trycka mekaniskt på kontrollens knappar och centrerar mig själv. Jag hittar balansen, tar ett djupt andetag, och dyker tillbaka ner under ytan.

Och sakta så börjar någonting klicka. Ett mönster uppstår i kaoset. Jag börjar förstå.

Osäkerhetsprincipen är en grundläggande fysisk lag och den gäller även här: du kan inte veta både var din karaktär befinner sig och vad fan som pågår. Du får välja. Och jag gör valet att hålla koll på min karaktär. Så länge jag aldrig låter blicken glida ens en millimeter ifrån Donatello kan jag hålla någorlunda koll på var han befinner sig. All övrig information om spelet får jag försöka snappa upp från periferin. Det är inget perfekt system, men det funkar, och sakta men säkert börjar jag klättra ikapp övriga spelares poäng.

Spelet verkar inte skala över huvud taget i relation till antalet spelare. Fienderna blir inte fler, bossarna blir inte starkare. Och på något vis gör den fullständiga bristen på balansering att spelet balanserar sig självt. I takt med att spelet blir mer och mer kaotiskt och svårt att hänga med i, blir det också enklare. Vi kanske inte vet var vi befinner oss under en stor del av speltiden, men sex stycken vilt viftande karaktärer bildar tillsammans ett sannolikhetsmoln av våld.

Bana efter bana spöar vi oss fram mot slutet och ju längre vi kommer desto mer kontroll börjar jag få över min karaktär. Plötsligt inser jag att jag inte ligger sist längre. Och inte långt efter det ligger jag näst först. Hur mycket som berodde på min egen förmåga och hur mycket som berodde på att vår bäste spelare gick och la sig låter jag vara osagt.

En käftsmäll, två käftsmällar, tre. Och plötsligt låg Shredder för våra fötter. Ett kort, smått utmattat firande följde. Vi gjorde det. Vi tog oss till slutet. En bragd inte främst imponerande för motståndarna vi besegrade, utan för kaoset orsakat av våra kamrater. När jag lägger ner min handkontroll börjar jag osökt tänka på soppa, och kockarna som kokar den. Shredder’s Revenge på sex personer var onekligen en upplevelse. Absolut ingen negativ upplevelse, men en upplevelse jag är väldigt nöjd med att inte återvända till inom kort.