Vem bad om The Super Mario Bros. Movie?

Jag tänker göra en liten avstickare från vad vi vanligtvis pratar om här på riket, TV-spel, och istället fokusera på film en kort sekund. Jag vet att det inte är vad vi brukar göra, men ibland så går känslorna höga och vi behöver ett utlopp. Och idag är en sån dag för mig. Nintendo har nämligen precis visat upp den första trailern för sin nya Super Mario Bros.-film, och jag kan inte låta bli att undra “vem bad om det här?”

Alla vet att vi befinner oss mitt i remakernas storhetstid, och inget verk är fredat från remakes, spin-offs, uppföljare eller adaptioner, så det var väl inte förvånande för någon att Nintendo grävde i sina arkiv efter någon av sina folkkära karaktärer att sätta på duken. Men när de utannonserade att valet fallit på en animerad remake av Rocky Morton och Annabel Jankels kultklassiker från 1993 måste jag säga att jag satte kaffet i halsen.

Super Mario Bros., med Bob Hoskins och John Leguizamo i rollerna som de titulära bröderna, är en av få filmer jag känner väldigt starkt inte borde göras en remake på. Det är en film så unik och av sin tid, att en remake omöjligen kan bli något annat än ett själlöst eko av originalet. Och det verkar onekligen som att det är vad vi kommer att få.

Jag har ingenting emot en färgglad, animerad presentation som regel. Jag gillar mig en riktigt mysig Pixar-film lika mycket som vem som helst. Så det är inte stilen i sig som får mig att känna att det här kommer bli en katastrof, det är hur illa det är anpassat till materialet. Att göra en barnfilm av Super Mario Bros. känns ungefär lika opassande som när RoboCop fick en remake som var barntillåten.

Nu var ju Super Mario Bros. så klart aldrig barnförbjuden, men den är långt ifrån en barnfilm. Filmen är mörk och våldsam, gör referenser till artöverskridande pornografi och innehåller scener där karaktärer blir skenavrättade och sexuellt trakasserade. Och det är utan att ens nämna filmens behandlig av tunga ämnen som vad som gör oss till människor, och vad som gör någon till ett monster.

Super Mario Bros. från 1993 bjuder oss på en mästerlig balansgång mellan grundad, naturalistisk verklighet, representerad av Mario-brödernas arbetarklassbakgrund, och spekulativ sci-fi med en mörk psykologisk twist. I remaken verkar allt detta som bortblåst. Alla kanter har rundats av, allt vasst har filats ner. Och vad har vi kvar? En rund liten man i en tecknad fantasivärld.

Det är svårt att lista alla dåliga beslut som den nya trailern visar upp, men en plats att börja är med hur de har behandlat Koopa. Det är väl på något sätt tur att Dennis Hopper inte längre är vid liv, så att han slipper se vad de har gjort med karaktären som han så mästerligt gav liv till för snart trettio år sedan. Jag kunde knappt tro mina ögon själv när jag såg att de gjort honom till någon slags stor, taggig sköldpadda.

I originalet är Koopa en ättling till dinosaurierna, och mot slutet intar han för en kort stund en monstruös dinosaurie-form, så om jag kisar kan jag väl se vad det är skaparna av den nya filmer försöker, eller i alla fall tror sig försöka, göra. Men det fanns ett syfte med att Koopa såg ut som han gjorde. Det var inte ett beslut man tog för att man inte kunde göra honom mer dinosaurie-lik, utan för att symbolisera den konvergenta utvecklingen mellan människor och dinosaurier. Hur man missar ett tema som presenteras redan i introt och sedan löper genom hela filmen kan jag inte för mitt liv förstå.

Syftet med att dinosaurierna i Super Mario Bros. har utvecklats för att se ut som människor, är för att deras tematiska funktion är att agera en mörk spegel till mänskligheten. Koopa har till och med en direkt motpart i byggherren Scapelli. Syftet är att visa att monstrositet inte är något som lever på ytan, utan finns inom oss alla. Dinosaurierna är inte som individer monster, men de lever i ett monstruöst samhälle, som gör att för att driva mänskligheten ur dem. Som till och med devolverar dem ifall de inte faller in i ledet.

 

Men det här var tydligen en alldeles för komplex idé för Nintendos remake, ska man sälja till de breda massorna måste man tala till dem som vore de idioter. Nintendo har devolverat sig själva. Varför ha filosofiska teman när man kan ha en stod ödla? Så absolut, gör bowser till en stor jävla ödla bara, bara gör det!

Svampinfektionen som nästlar sig genom Koopas värld, en förlängning av den devolverade forna kungen, och ett slags metafysiskt straff mot Koopa för hans moraliska transgressioner, är nu tydligen stora skojiga svampar man kan studsa på. Originalets mörka sci-fi verkar mer eller mindre helt bortskrubbad, utbytt mot trollkarlar och talande djur. Bortblåst är allt som var experimentellt, ersatt av kommersiell monotoni.

Men kanske värre än allt det här, den förlorade tonen, det tappade temat, är en sak vi hittills bara fått en liten hint om. Jag vill inte säga för mycket, vi har fortfarande bara sett glimtar, men med tanke på hur skaparna hanterat allt annat så är jag inte optimistisk.

Jag är rädd att de helt kommer sjabbla bort den för filmen livsvilja centrala relationen, den mellan Luigi Mario och Mario Mario. Nu har vi som sagt sett väldigt lite av de två karaktärerna, och Inge scener med interaktioner, men en sak gör mig ändå enormt misstänksam: de har gett Luigi en mustasch.

Det kanske låter som en liten grej, men Bob Hoskins mustasch och John Leguizamos brist på en var en tydlig signal om de två karaktärernas relation till varandra. Det signalerade deras åldersskillnad och hur det format hela deras relation.

I alla scener kan man se det i dynamiken mellan karaktärerna, den äldre och mer pragmatiska Mario, och den yngre, mer naiva men också mer hoppfulla Luigi. Mario ser till att Luigi inte hamnar i fara, Luigi ser till att Mario inte övertas av sin cynisism.

Mario är också mer än bara en storebror till Luigi, han är i praktiken en förälder. En mamma, en pappa, en helt familj, samlat i en person. Visst går det att bygga en fin brödrarelation mellan två bröder i ungefär samma ålder också, men allt det kommer att gå förlorat.

Vissa saker borde bara låtas vara, inte pillas på eller göras om. Super Mario Bros. var helt perfekt så som den var, och remaken kommer inte göra något mer än att solka ner minnet. Eller kanske, om vi har tur, glömmas bort

Om det finns ett plus så är det i alla fall Chris Pratts prestation. Han kanske inte är någon Bob Hoskins, men vi får i alla fall en antydan till en New York-dialekt. Och utan den är ju Mario faktiskt inte Mario.