Åsikterna om 2022 som spelår går isär. Många på riket har pekat på det som ett relativt svagt år. Jag personligen håller absolut inte med. Jag håller ingen direkt räkning, men det känns som att jag spelat fler spel i år än på väldigt länge, och många av dem har varit fantastiska upplevelser. Från gigantiska spel som God of War och Elden Ring, till mellanstora spel som Supraland: Six Inches Under och Madison, till relativt små spel, som Norco.

Så när det var dags för Goty-snack hade jag en lång lista spel att argumentera för, och när vår lista var klar kände jag mig väldigt nöjd med resultatet. Listan innehåller så klart en del spel jag absolut inte hade satt där, och saknar en del spel som är i min personliga topp tio för året, men med sju spel från min personliga topp tio med på rikets lista så kan jag inte klaga.

Ett jobb väl utfört. Förutom spelen jag glömde.

Goty-podden handlar inte bara om vilka spel som hamnar på listan, utan även om att få ge spelen som inte riktigt platsar en liten stund i rampljuset. Och därför kände jag mig lite skamsen när jag efter poddinspelningen kom ihåg först ett och sedan två spel som jag hunnit sänka ett inte oansenligt antal timmar i under året, men som jag helt enkelt glömde bort. Så nu kommer här ett litet tröstpris till två spel som åtminstone borde ha fått ett omnämnande.

Först ut är ett spel som jag faktiskt har skrivit om på sajten, men inte främst ur ett rent spelmässigt perspektiv. Infernax är ett retrodoftande metroidvania om att döda demoner. Utöver lite grenande narrativ och “moraliska” val finns det egentligen inte så mycket som utmärker spelet, vilket kan förklara varför det föll ur mitt huvud, och varför min enda text om spelet inte handlar så mycket om själva spelet. Det ser helt enkelt ut som ett nyretrospel, låter som ett nyretrospel och känns som ett nyretrospel.

Men det är också väldigt bra. Det må göra väldigt få unika saker, men alla saker som det gör, gör det bra. Jag uppskattade hur oväntat mycket variation det fanns i spelets gameplay baserat på vilken karaktär man spelade som, och vilka val man gjorde. Och helt utan intressanta idéer var det inte, jag uppskattade specifikt hur spelets dungeons gav dig valet att försöka ta allt i ett svep, eller göra ett delmål och sedan ta dig ut för att spara. Valde du det senare så behövde du inte börja om från början varje gång du dog, men den totala mängden hinder att ta dig förbi blev något högre, vilket gjorde båda alternativ gångbara.

Jag spelade igenom Infernax flera gånger och hade kul varje vända. Det var definitivt ett av årets bättre spel. Kanske inte topp tio, varken för mig personligen eller riket generellt, men det förtjänade absolut ett omnämnande i podden.

Spel nummer två som jag glömde hade definitivt mer nytt att komma med, men hade också betydligt svagare delar. Neon White var ett spel jag laddade ner så fort jag sett mina första tio sekunder gameplay. Jag insåg genast att det här var ett spel jag skulle uppskatta, och jag hade för det mesta rätt.

I Neon White spelar du som White, en före detta gangster som dött och blivit demonjägare i himlen, röstskådepelad av ingen mindre än Steve Blum själv. Och om det låter extremt häftigt och lockande så vill jag genast sänka dina förväntningar. Hur coolt det än är på pappret att spela en karaktär med Spike Spiegels röst och personlighet, så överskuggas det i verkligheten av ett manus så smärtsamt dåligt att spelets största utmaning blir att ta sig igenom mellansekvenserna.

Men absolut bedrövligt manus åsido så är Neon White fortfarande en fröjd att faktiskt spela. Spelet är mer eller mindre en speedrun-simulator, där du springer dig genom banor fyllda med vapen och demoner. Vapnen kommer i form av kort som du plockar upp och sedan använder ett efter ett. Du kan antingen skjuta dem normalt tills ammunitionen tar slut, eller förbruka kortet direkt genom att använda den sekundära förmågan. Det kan vara pistolen som ger dig ett extra hopp i luften, geväret som låter dig dasha framåt eller hagelgeväret som förvandlar dig till ett eldklot som flyger fram genom luften.

Spelet är snabbt och snortajt, banorna korta och avskalade och tillfredsställelsen när man skalar några sekunder av sin tid enorm. Några banor in, när jag lyckats komma över våldet som spelets dialog gjorde på mitt psyke, kändes det som att Neon White eventuellt skulle vara en Goty-kandidat.

Tyvärr höll det inte hela vägen in i kaklet. Efter ett tag började kännas lite väl samma-samma, och utan ett andra lager där att hålla mitt intresse kvar så föll spelet bort till förmån för andra, mer kompletta upplevelser. Neon White hade inte tagit sig in på Svamprikets topp tio, och gör det inte på min personliga lista heller. Men det hade förtjänat att nämnas.