”Pappa, visst var det kul när vi spelade Musse Pigg ihop?” Femåringen syftar under tandborstningen till det troligtvis mest vetenskapligt utförda speltestet Svampriket-redaktionen har gjort sedan starten. Att semester pågick, att besök av barnets storkusiner på 11 och 14 år skedde, och att Disney Illusion Island samtidigt släpptes var en ren slump, men borgade för att veva igång den gamla goda kvalitativa forskningsmetoden.
En vuxen, en tonåring, ett större barn och ett mindre barn kastade sig alltså in i Disney-plattformaren som lånar friskt från Rayman, New Super Mario Bros-spelen men även Ori-liren som någon sorts metroidvania light.
Fyra spelare är den enda rätta vägen.
”Det var roligt att vara alla nya gubbar”, säger femåringen om de första spelade timmarna. Han skulle prompt vara Mimmi, och kvar blev då Musse, Kalle Anka och Långben. Disney Illusion Island bygger på den senaste Musse Pigg-serien på Disney+ och har samma snygga – lite retroinspirerade – look. Den kommer dock inte helt till sin rätt då många delar av banorna är så utzoomade att det är svårt att utröna detaljer ens på en stor tv. ”Det är som Super Mario från Wish”, säger elvaåringen, men blir snabbt tillrättavisad av fjortonåringen, för det är ju ändå ”riktiga” Disney-karaktärer.
”Det som var tråkigt var att man inte kunde klättra upp för väggar och slåss som i Zelda och hoppa på fiender som i Mario.” Femåringen sätter fingret på en av spelets stora missar – inga strider. Det känns konstigt att sakna strider i ett spel man spelar tillsammans med sitt fem år gamla barn, men faktiskt. Så vitt jag har förstått kostar Musse och hans vänner inte ens på sig ett litet rumphopp eller annat harmlöst, utan fiender är rörliga hinder, som bara ska undvikas. Det gör att spelet inte direkt är utmanande, inte ens för de allra minsta. Visst går det att välja att spela med bara ett hjärta, men det är så sällan man blir skadad att det knappt gör någon skillnad.
Fiender, inte att slåss med!
När den enda utmaningen är plattformshoppandet kan det ibland bli frustrerande för de minsta att missa samma hopp om och om och om igen. Det har utvecklarna Dlala löst på ett smart sätt. Den som klarat sig över till andra sidan kan alltid gå fram till kanten och fira ner ett rep som de andra kan klättra upp för. Således räcker det att en i gänget är någorlunda flink i kontrollfingrarna. Tack och lov utökas repertoaren dessutom av rörelser under spelets gång, och dubbelhopp, vägghopp och annat läggs till arsenalen ganska så kvickt.
Som tur är får du ett gäng nya förmågor ganska så snabbt.
För egen del är Disney Illusion Island mer ett trevligt sätt att hänga över generationsgränserna än ett spel som faktiskt är kul att spela, just på grund av avsaknad utmaning och en ganska så otydlig tematik, utöver huvudkaraktärerna. Men vad tyckte den viktigaste spelaren – femåringen – om spelets första timmar?
”Jag ska tänka så att det knakar… … … Det var bra.”
