Jag kan redan känna hur ett narrativ börjar ta form. Linus hatar Cocoon. Som den motvals jävel jag är så hatar jag på grejen alla andra gillar. Vi kommer bråka i goty-diskussionerna, jag känner det i mina ben. Men jag ska göra mitt bästa i den här texten för att nyansera frågan lite. För jag hatar inte Cocoon, jag lovar! Jag gillar Cocoon. Bara tydligen inte så mycket som alla andra.

Cocoon är ett mysigt litet indie-pusselspel där du spelar något slags insektsvarelse i något slags scifi-värld med något slags mål. Exakt vilket slags insektsvarelse, vilket slags värld och vad för mål är något oklart, och helt ärligt inte särskilt viktigt. Du ska lösa pussel, resten är detaljer. En konstig liknelse jag fortsätter komma tillbaka till är att det påminner lite om ett mindre äckligt Scorn, ett spel som handlar mer om vibbar än handling.

Till din hjälp för att lösa spelets pussel har du ett gäng mystiska klot som du samlar på dig. Varje klot har en unik förmåga som hjälper ta dig förbi specifika typer av hinder, men varje klot innehåller också en egen liten värld som du kan hoppa in i och hitta ytterligare pussel. Du kan även bära med dig klot in i andra klot, och för att ta dig fram i världen måste du hoppa fram och tillbaka mellan den yttersta världen och världarna inuti kloten.

Låter det snurrigt? För jag känner mig lite snurrig nu när jag försöker förklara det. Men Cocoons kanske absolut största styrka är att det inte faktiskt känns särskilt förvirrande alls när man spelar spelet. De har lyckats göra ett ogreppbart koncept imponerande greppbart. Jag kan kanske känna att pusslen för det mesta är lite väl enkla, men om alternativet vore ett spel som var svårare att förstå så är ett enklare spel ändå att föredra.

Så, jag hoppas att jag gjort tydligt nu att jag gillar Cocoon. Jag var väldigt nöjd med min spelupplevelse när jag nådde slutet, speciellt eftersom sista fjärdedelen drar upp svårighetsgraden något och bjuder på spelets absolut bästa pussel. Spelet har dessutom en ganska perfekt längd, inte så kort att det känns tunt, men inte heller så långt att det börjar kännas utdraget. Ett bra spel alltså!

Men nu är vi så framme vid det fasade men:et. Men. Cocoon känns ändå trots allt som att det saknar något. Någon liten extra krydda som puttar det från ”ganska bra” till ett oreserverat ”bra”.

Ett problem för mig tror jag är att spelet som sagt för det mesta är lite för enkelt. Pusselspels kvalitet bedöms så klart inte enbart utifrån hur svåra pusslen är, men under stora delar av Cocoon känns det mest som att jag går och trycker på en serie knappar för att öppna en serie dörrar utan att riktigt behöva tänka. Jag har fortfarande trevligt, det är ett mysigt spel att gå runt och trycka på knappar i och det faktum att man hoppar in och ut mellan olika världar gör en del för att distrahera från att man egentligen bara går en rak väg från punkt A till punkt B, men lite mer kött på benen hade ju inte gjort ont.

Det blir bättre mot slutet när konceptet får leva upp till sin potential lite mer. När man har plockat upp alla fyra klot och måste klura ut hur man ska få dem alla att jobba tillsammans genom att ställa in och placera saker rätt i alla olika världarna så får spelet chans att riktigt skina. Det blir kanske aldrig hjärnsmältande klurigt, men nog för att man ska behöva sätta all sin kunskap om hur spelvärlden fungerar på prov.

Man stöter på ett lite annat problem där dock, och jag vet att jag riskerar att bli lite petig här, men ibland tar lösningarna på pussel lite väl mycket jobb att exekvera. När man listat ut vad det är man ska göra vill man liksom bara göra det, men på grund av hur spelets mekaniker fungerar så krävs det ibland en jäkla massa rännande fram och tillbaka för att få alla klot där de behöver vara för att saker ska gå i lås.

Kluriga pussel är som sagt inte allt i ett pusselspel, och Cocoon är ett spel som lutar sig mycket på sina goa vibbar. Väldigt lite om världen förklaras, man får bara gå runt och upptäcka den. Och att gå runt och interagera med en trevlig värld räcker väldigt långt på egen hand. Här är dock var jag riskerar att komma med min absolut mest kontroversiella åsikt: Cocoons vibbar når faktiskt inte hela vägen fram för mig.

Cocoon är ju fint och så, och en värld som innehåller andra världar är ett superspännande koncept, men jag kan inte säga att jag någonsin drevs av en vilja att se mer av världen. Kanske är det för att spelet faller i något slags gråzon där det inte är tillräckligt likt något jag kan relatera till för att den kopplingen ska väcka nyfikenhet, men samtidigt inte riktigt tillräckligt out there för att det ska vara ordentligt kittlande bara på de premisserna.

Det här tror jag är något som kommer vara väldigt personligt. Uppenbarligen verkar de flesta vibba mer med spelet än jag gör. Så jag talar bara för mig själv när jag säger att jag hade velat ha något lite mer… intressant? Om vi återgår till min jättekonstiga jämförelse med spelet Scorn så var det ett spel som antagligen var på det stora hela mindre bra än vad Cocoon är. Men det var också mer intressant, och av de två är jag rätt säker på vilket jag kommer ha starka minnen av om ett års tid.

Cocoon är definitivt ett bra spel, men jag vet inte om det är ett spel som kommer hänga kvar i mitt medvetande särskilt länge nu när eftertexterna har rullat.