Finns det någonting mer polariserat hos mänskligheten än musikaler? Antingen älskar du dem ohämmat, o-ironiskt, oaktat övriga samhällets åsikter. Eller så hatar du dem. Så fort någon börjar sjunga i en film eller på scen, så går en obehaglig rysning genom hela din kropp, som hos en tonåring som måste gå bredvid sin visslande förälder. Fy fan vad pinsamt.
Jag tillhör då alltså kategori ett, jag älskar musikaler, ohämmat. Det kan eventuellt hänga ihop med att jag känner en stark koppling till själva hantverket, jag var ett sådant där teater-barn som gick i stepp, sjöng i kör och gick i teater. Att driva igenom ett riktigt bra musikalnummer, med hits efter hits, tillsammans med en fängslande berättelse och lite dans på det? Himmelriket. Allt behöver inte vara så allvarligt jämt. Världen skulle må bra av lite mer sång.
Men i spel då, hur fungerar det då med musikalsång? Det undersöker det nya visual novel-spelet ”Stray Gods”. Summerfall Studios beskriver spelet som ”en episk saga om gudar, magi och en tusenårig resa efter utforskandet av ens livs mening”. Wow, stora, episka ord. Värdigt en musikal. Och som grädden på moset, ett spel med dialog och berättelse skrivet av Gaider, som varit med och skapat fantastiska världar och berättelser i Dragon Age, Baldurs Gate II och Star Wars: Knights of the Old Republic. Han är en gigant när det kommer till att skapa episka berättelser och fantastiska dialoger. Jag är, minst sagt, nyfiken innan spelet ens startat.
Du spelar som Grace, en orimligt hipster-snygg tjej, som spelar i band, har existentiell ångest och en magisk sångröst. Slumpen för henne in i en värld av mordmysterier, grekiska gudar och rockopera. Det är svulstigt, det är starka färger (stort plus till den seriefluktande speldesignen!) och det är höga tonarter. Spelet drar med dig in, oavsett om du vill det eller ej. Och herr-e-gud vilka musikalnummer. Högre kvalité än så går inte.
Lever spelet upp till förväntningarna då? Jo, men visst, så mycket som ett visual novel kan leverera det vill säga. Om jag ska ha något negativt att säga om spelet så är det att det lämnar mig lite otillfreds. Det går inte att se förbi att det är stillbilder, att spelmekaniken till stor del är att trycka på ”x” och att berättelsens tempo ibland kan te sig något ojämn. Den stora behållningen är, föga förvånande, musikalnumren. Hade Stray Gods gjort sig gott som ett lite matigare äventyrsspel á la peka-och-klicka, tillsammans med tillhörande dialog och musikalnummer? Definitivt. Gör det Stray Gods till ett dåligt spel? Definitivt inte, Gaider gör vad han kan med genrens något begränsande ramar. Sammantaget är det här väl investerade timmar, halvgud eller ej.
