Marvel’s Spider-Man 2 (PS5)

Vet ni vad som är väldigt nytt och fräscht? Recensioner med matliknelser. Aldrig har det gjorts förut. Jag är lite av en pionjär. Så nu kör vi!

Spider-Man 2 är lite som en överlag väldigt stabil hamburgare. Inte den bästa du ätit, men definitivt en gjord med kvalitetsingredienser av någon som kan hamburgare. Vissa delar är kanske lite underkryddade, men det vägs ganska bra upp av delarna där kryddningen verkligen sitter.

Problemet med den här burgaren är bara att personen som gjorde den av någon outgrundlig anledning kände ett behov av att stoppa två blad isbergssallad mellan precis varenda annan ingrediens. Det är väl inget fel på isbergssallad i sig, det kan vara trevligt med något lite friskt och krispigt i mixen, problemet är att det utgör nästan halva hamburgarens totala höjd. En direkt orimlig mängd smaklös utfyllnad.

Insomniac Games’ Marvel’s Spider-Man 2: mer Spider-Man levererar precis vad det lovar. Det är Insomniac Games’ Marvel’s Spider-Man, fast mer av det. Och jag gillade Insomniac Games’ Marvel’s Spider-Man, så mer Insomniac Games’ Marvel’s Spider-Man är precis som det lovade mer av vad jag gillade. Tyvärr är det också mer av det jag inte gillade i Insomniac Games’ Marvel’s Spider-Man. Inklusive isbergssalladen.

Att svinga runt New York och nita skurkar är tydligen inte tillräckligt för att fylla ut ett spel om Spider-Man. Nej för att det verkligen ska kännas att du är Spider-Man måste du ibland också spela extremt meningslösa minispel. Wow! Jag försöker för mig själv komma fram till om det faktum att minispelen till 99 procent saknar någon som helst utmaningen är bra eller dåligt. Å ena sidan förstärker det verkligen hur otroligt lite de faktiskt tillför i spelet, men å andra sidan så försäkrar det att man slipper sitta med dem särskilt länge.

Sen har vi alla sektioner där man spelar som inte Spider-Man. Och jag kan väl på något vis köpa att det finns bitar där man spelar som Miles eller Peter ur dräkten, Spider-Man är trots allt en karaktär vars berättelse alltid har handlat om konflikten mellan vardagen och superhjältandet. Men gud vad de inte hade behövt vara varken så många eller så långa. Och framförallt hade vi inte behövt spela så jävla mycket som karaktärer som inte är varken Miles eller Peter. Sektionerna som Mary-Jane är visserligen mindre tråkiga än vad de var i förra spelet, men de är fortfarande inte kul och bidrar otroligt lite till helhetsupplevelsen.

Jag skulle säga att min generella åsikt är att spel oftast tjänar på att faktiskt låta oss spela handlingen, istället för att relegera den till mellansekvenser. Om vi spelar som en karaktär vill vi styra den karaktären när saker händer. Annars blir det nästan som att titta på en film med pauser för att spela ett spel.

Men jävlar vad det fanns delar av Spider-Man 2 där jag kände att “det här kunde fan ha varit en mellansekvens”. Jag vet att spel är ett interaktivt medium och att interaktivitet liksom är själva poängen, men ibland känns de interaktiva sekvenserna lite som att se en video fast du måste hålla ner playknappen hela tiden.

Men spelet är som sagt inte bara isbergssallad och delarna som inte är det är precis som i första spelet väldigt bra. Antagligen till och med bättre än första spelet, även om det ibland är på bekostnad av spelets Spider-Man:het. Låt mig förklara vad jag menar.

Traverseringen var en av de absolut största höjdpunkterna i det första spelet. Kanske helt ärligt den bästa enskilda komponenten i spelet. Att svinga runt i New York gjorde verkligen att du kände dig som Spider-Man. I många open world-spel kan transportsträckorna kännas som ett nödvändigt ont, priset du betalar för att ha en öppen värld. I Spider-Man är de istället en av de bästa delarna.

Och det är något som följer med över i uppföljaren. Jag kan ärligt säga att jag tagit 100% i Spider-Man 2 utan att ha använt fast travel en enda gång. Att ta sig fram i världen känns fantastiskt, och tack vare att spelvärlden inte är alldeles för jävla stor så hinner man aldrig tröttna på det mellan uppdrag. Missförstå mig rätt, det är inte som att spelvärlden är liten. Absolut inte, det är ett både stort och detaljerat New York som bjuds på. Men världen känns inte sådär dumihuvudet-stor som spelvärldar ibland gör. När det känns som att det viktigaste var att kunna säga en stor siffra när man berättade om världen man hade skapat.

Det stora tillägget bland Spider-Mans förmågor för att ta sig fram är att han nu utöver att svinga sig också kan använda en wingsuit. Och det är en fantastisk wingsuit, kanske den bästa jag någonsin upplevt i ett spel. Det är ett fantastiskt tillägg och något som jag ärligt talat tror kommer göra att det är svårare att gå tillbaka till originalspelet. Det är en klar förbättring. Men, som jag skrev tidigare, så är det lite på bekostnad av hur mycket det känns som att du är Spider-Man.

Wingsuiten är så bra och så smidig att den snabbt blir det främsta sättet som man tar sig framåt. Svingandet blir mest ett sätt att komma igång med sitt wingsuitande, sen kan man hålla sig flygande mer eller mindre genom hela staden med hjälp av vindtunnlar och uppåtvindar. Det känns fantastiskt, men frågan är om det känns lika mycket Spider-Man som när man bara svingade sig fram.

Ett lite liknande problem uppstår i striderna. Striderna är genomgående väldigt bra i Spider-Man 2, och alla nya förmågor man får är häftiga och tillfredsställande att använda. Jag har för det mesta väldigt roligt i strider både mot fiendehorder (även om fienderna ibland känns lite väl samma-samma) och mot spelets många bossar (även om bosstriderna ibland pågår en fas eller två längre än vad de hade behövt). Men det är inte alltid jag känner mig så mycket som Spider-Man när jag använder någon av karaktärernas mer extrema c-c-c-combo breakers.

De många specialattackerna har också en tendens att göra vissa fajter lite väl enkla, speciellt om man har uppgraderat dem några steg. Istället för att behöva faktiskt lära sig hur man ska ta sig an fienderna genom att undvika och parera attacker kan du ofta bara trycka dig igenom dina specialattacker en efter en tills inga fiender längre står upp. Jag är väldigt glad att jag väntade med flera av spelets sidouppdrag tills efter slutbossen, så att jag inte hade uppgraderat karaktärerna så mycket att det inte fanns någon utmaning kvar.

En del av mig önskar att jag hade valt att spela på spelets högsta svårighetsgrad, så att jag blev tvingad att faktiskt lära mig bemästra stridssystemet. Vilket på något plan är ett gott betyg. Stridssystemet är intressant nog för att jag ska önska att jag hade chansen att testa det mot svårare motstånd. Men tyvärr är stridssystemet inte så intressant att det känns värt att ta sig an spelet en gång till.

Just fan, vi höll på med en matliknelse. Okej, så minispel och annat bös är isbergssalladen, striderna är köttet, som är bra men kanske lite väl salt, och svingandet är såsen, som är skitgod men kanske inte alltid känns som att det är exakt rätt sås till den här burgaren, även om du absolut inte vill byta ut den. Och just det, sen har vi ju stealth-delarna där du smyger runt och plockar fiender från skuggorna. Vi kan väl säga att det är osten eller något. En sån där skiva ost som mest är där för att det ska så vara, utan att varken kocken eller du tänker så mycket på den. Du skulle väl kanske inte vilja ta bort den, men hade du verkligen märkt om den saknades?

Och så har vi slutligen brödet, det som håller ihop alltihopa: berättelsen. Spider-Man är ju faktiskt ett trippel-A prestigespel, och då krävs det handling, och massor av det.

Den som läser tillbaka i protokollet kommer se att jag till skillnad från många andra inte var särskilt såld på berättelsen i första Spider-Man. Eller berättelsen i Spider-Man: Miles Morales. Och under första halvan av Spider-Man 2 var mina känslor ungefär desamma.

Precis som i tidigare spel är majoriteten av karaktärerna väldigt platta, och manuset är… ja, det är inte bra. Det går från helt okej till riktigt uselt, och som allra svagast är det när det försöker hantera vardagliga interaktioner, när karaktärerna måste prata som riktiga människor. Då mer än någonsin känns precis alla karaktärer som rymdvarelser som kämpar extremt hårt för att smälta in.

Jag har hört mycket gott om hur de här spelen är skrivna från många håll, vilket jag tror beror på en kombination av två saker. Den första är att folk tenderar att ge manus i spel ett ordentligt handikapp när de utvärderas. Man säger ”bra” när man egentligen menar ”bra för att vara ett tv-spel”. Och den andra är att medan manuset absolut inte är bra, så är berättelsen överlag betydligt bättre.

Även om spelets manus aldrig slutar vara yxigt, osmidigt och övertydligt så funkar fortfarande de bredare dragen, och även om de flesta karaktärer aldrig får fler än en dimension (mild spoiler: slutet på MJs karaktärsutveckling i spelet är att hon… startar en podcast) så lyckas spelet ibland hitta ett djup i karaktärernas relationer till varandra. Det här är exempelvis det första av Sonys försök att porträttera Peters och Harrys vänskapsrelation där jag faktiskt köper att de är vänner.

Så i takt med att berättelsen utvecklades blev jag faktiskt engagerad, och jag lärde mig för det mesta att se förbi manuset och titta på det som fanns bakom. Men spelet gör det fan inte enkelt för mig, för helvete så mycket manus det finns. Det är knappt man får en obruten tyst minut under hela spelets gång utan att någon jävla tjomme ska ringa och besvära dig. Och är det mot förmodan ingen som vill prata med dig just precis nu så har det säkert kommit ett nytt avsnitt av en av spelets två (2) fiktiva poddar som du måste lyssna på. Det är inte sällan man hinner fram till vart man var på väg och måste stanna upp för att låta någon av Spider-Mans avlägsna bekanta prata färdigt för att de inte ska bli avbrutna.

Jag har inte varit så här nedringd sen jag spelade GTA IV.

Den här recensionen har antagligen låtit ganska negativ. Men jag lovar att jag faktiskt tyckte om Sony’s Insomniac Games’ Marvel’s Spider-Man 2: mer Spider-Man. Det är ett bra spel. Men det är ett spel som är bra på det där sättet ett spel bara kan vara bra om det kostar väldigt mycket pengar. Det vill säga genom att vara Väldigt Mycket. Det är ett spel som är maxat med innehåll, vilket innebär att det är mycket av vad som är bra, men också mycket av vad som inte är det.

Om det hade varit så att sakerna i Spider-Man var hälften bra och hälften dåliga så hade det varit ganska lätt att kategorisera resultatet som mediokert. Men så är inte fallet. För det första så är mer än hälften av spelets innehåll bra och för det andra så är det väldigt lite av spelet som är direkt dåligt. Men vad det däremot finns betydligt mer av är delar som är ganska poänglösa. Krispiga men utan substans. Och det gör tyvärr att slutresultatet ofrånkomligen känns lite blekt.