Om ingen annan tänker göra det så får väl jag vara den som skriver recensionen av Super Mario Wonder. Så istället för en hänförd recension av en Nintendo-evangeliker så får ni en recension från Svamprikets minste Mario-fantast.

Okej, det känns lite konstigt att säga att jag inte är ett Mario-fan. Kanske mer än någon annan karaktär så är Mario tv-spel. Vadå inte ett fan av Mario, vad fan pratar du om? Så för att vara väldigt tydlig, jag tycker inte illa om Mario. Jag är inte en psykopat. Jag gillar Mario, okej? Jag växte upp med Super Mario Bros. Deluxe på Game Boy Color, jag har spelat och gillat båda Galaxy-spelen, och jag har samlat alla frön, mynt och flaggor i Super Mario Wonder.

Men jag skulle trots det inte kalla mig ett särskilt stort fan av den italienska rörmokaren. Trots att jag spelat och gillat flera av spelen är jag generellt ganska ointresserad när ett nytt spel kommer ut. Och trots att jag som sagt gillade Wonder tillräckligt för att göra nästan allt (den där absolut sista specialbanan kan dra åt helvete) så är jag fortfarande relativt ljummen inför det.

Grejen med Mario är att Mario mer eller mindre bara gör en grej. Och nu är det många som läser den här texten som börjar resa sig upp och göra sig redo att snurrsparka datorskärmen ut genom ett fönster. Mario är en karaktär som är känd för att ha gjort mer eller mindre allt. Han har både spelat tennis professionellt och varit legitimerad läkare. Men i sina plattformsspel, både i två och tre dimensioner lutar spelen sig alltid mot samma sak: fantastisk bandesign.

Att anklaga en spelserie för att ha konsekvent fantastisk bandesign kanske inte låter som en kritik, och det är för att det väl egentligen inte är det. Bandesign är kanske den viktigaste enskilda aspekten i alla plattformsspel, och Nintendo levererar gång på gång. Så om ni undrar hur bandesignen i Super Mario Wonder är, så är svaret väldigt, väldigt bra. Från och till otrolig. Men det är också typ allt som man får.

Att spelet inte erbjuder särskilt mycket till story eller berättande behöver vi inte lägga något egentligt fokus på. Det är så långt ifrån vad spelet är intresserat att leverera att det känns som en non sequitur. Jag kanske hade uppskattat om det fanns, men jag tänker inte hålla att det inte fanns emot spelet.

Samma gäller med det estetiska. Jag ledsnade för längesedan på Nintendos plastleksaksestetik och blir därför aldrig direkt exalterad när det kommer ut ett nytt spel som ser mer eller mindre likadant ut. Men det är jag, mina smaker är okonventionella Anastasia, och jag kan definitivt gå utanför mig själv och se charmen. Och ur det perspektivet går det inte att förneka att det här är en absolut fantastisk implementation av Super Marios grafiska stil.

Men där jag däremot känner att det finns en rimlig kritik att ge är på hur lite det levererar spelmässigt utöver bandesignen.

Att faktiskt styra Mario (eller vem man nu spelar som) är ju i sig inte särskilt kul. Med det menar jag inte att styrningen av karaktären är dålig. Igen, det är ett Mario-spel, kontrollen är snortajt. Nintendo kan sin skit. Men vad du faktiskt kan göra som Mario (eller igen, vem du vill, själv är jag en benhård Daisy main) är inte superspexigt. Vissa spel har karaktärer som är roliga att styra i ett tomt rum, men i Mario Wonder är det bara så roligt att styra Mario som banorna gör det. Spelets powerups ger dig visserligen något lite fler förmågor, men eftersom varje bana måste gå att klara även utan dem så är det väldigt sällan man blir utmanad att verkligen lära sig använda dem för att klara unika pussel.

Spelets badge-system, som är lite som permanenta powerups du kan ge din karaktär, men bara en åt gången, lyckas lite bättre här. Varje badge får ett antal utmaningsbanor där man verkligen måste bemästra förmågan. Men utanför de specifika banorna lider de av samma problem. Eftersom de övriga banorna generellt ska kunna klaras oavsett vilken badge man använder så känns det sällan som att förmågorna har en särskilt stor påverkan på hur man spelar.

Förmågorna varierar också vilt i hur de används på ett sätt som ibland får systemet att kännas lite halvbakat. Vissa förmågor är bara en generell lite uppgradering för din karaktär, som längre hopp, bättre vägghopp eller högre duckhopp (ofta är det någon typ av hopp-förbättring). De funkar på alla banor och gör mest saker lite enklare. Andra förmågor är så specifika att de är rakt av oanvändbara på majoriteten av banorna, som förmågan att göra en dash under vatten. Du kan ta med dig den på banor utan vatten, men… liksom varför?

Ytterligare andra kan tekniskt sett användas på de flesta banor, men känns ändå som att de bara finns där för att lösa väldigt specifika problem på väldigt specifika banor. Och så finns det slutligen de förmågor jag inte har någon aning om när det är tänkt att man ska använda dem utanför utmaningsbanorna för den förmågan. Som förmågan att bli osynlig, vilket gör att du inte kan bli sedd av den lilla andel fiender som aktivt attackerar dig, i utbyte mot att du inte har någon jävla aning om var du är på skärmen.

Super Mario Wonder är ett spel med fantastisk bandesign. Det är verkligen en fröjd att se alla idéer Nintendo lyckats stoppa i spelet. Här sitter jag och klagar på att spelet bara har bra bandesign, men jävlar vilken bandesign det är. Alla idéer kanske inte är absoluta vinnare, men om det är något man inte gillar så är spelet redan på väg mot nästa grej. Och de idéer som fungerar bäst involverar inte sällan en sektion där Nintendo tvingar på dig en viss förmåga eftersom det är vad man har designat banan för. Vilket är varför det kan kännas lite som bortkastad potential när banorna och förmågorna inte är matchade.

Nä, nu känner jag mig lite som en orimlig surgubbe. Super Mario Wonder är ett väldigt, väldigt bra Mario-spel, och här sitter jag och stirrar mig blind på detaljer eftersom jag tycker det är lite tråkigt att Mario-spel alltid är stöpta i en så snävt Mario-formad… form. Vill ni ha Mario? Här är Mario. Låt inte det faktum att jag vill ha något annat distrahera er. Gå och hoppa på några goombas, ni kommer ha jätteskoj.

Men spelet borde hetat Super Mario Flower, kom igen Nintendo, den var uppenbar.