Jag är kluven inför idén om en kulturkanon, en lista av verk som stämplas som viktiga och bra och centrala för den större kulturen. Samtidigt som jag ser det positiva i att lyfta fram och belysa kulturyttringar, så känns en kulturkanon som ett ganska kontraproduktivt sätt att göra det. Istället för att främja en levande kultur riskerar det att bli ett sätt att stagnera kulturen, ett försök att skapa ett objektivt facit för kreativitet så att dagens osnutna ungdom slutar snacka skit om pappas favoritböcker.

Så klart finns det fortfarande ett stort värde i historiska verk, både som tidsdokument och som rena kulturuttryck i sin egen rätt. Men kulturen rör sig också framåt och inte alla verk som var stor konst på sin tid har samma värde idag, och hur mycket kulturgubbarna än stampar i marken så kan de inte förändra det faktum att Doktor Glas är mid.

Krafterna som just nu driver frågan om en svenskt kulturkanon gör det inte heller för att de har en djup kärlek till svensk kultur. De gör det som en del i en reaktionär våg som hatar kultur som är utmanande. De vill vrida tillbaka klockan och cementera en version av kultur som den var i deras nostalgiska förr, när konst var objektivt bra istället för subjektivt skräp. De är arga på att postmodernismen fick folk att sluta rita fina tavlor av ängar eller någon skit, och det här är deras försök att rätta till det.

Men ändå sitter jag här och tittar på Dataspelsbranschens nya svenska spelkanon, en lista av femton spel om ska representera Sveriges historia som en spelskapande nation, och känner mig milt positiv till hela projektet.

Spel befinner sig idag i en annan kulturell position än exempelvis litteratur. På den ekonomiska sidan har branschen växt sig så massiv att dess relevans inte längre går att förringa, men resan mot att ses som en kulturyttring värd att ta på allvar har gått desto knackigare. Enskilda verk har fått komma in i finrummet, men de ses till stor del fortfarande som anomalier, och inte som en del i en bredare kulturell kontext som även inkluderar Super Mario och Fortnite.

Så medan en litteraturkanon känns lite som gubbrunk där samma trötta böcker ska lyftas upp igen och igen, har en spelkanon möjligheten att lyfta upp spelmediet som stort. Det kan även fungera som ett sätt få oss att blicka tillbaka och hålla liv i en historia som annars riskerar att decimeras av digital röta.

Kommer en spelkanon faktiskt att uppnå allt det? Antagligen inte, och risken finns fortfarande att den kommer att dras med alla samma problem som jag tog upp i början av texten. Men för tillfället tänker jag ändå släppa mina reservationer inför idén om en kanon i sig. Vi går in med optimism och framtidstro. Och istället riktar vi vår kritiska blick på den specifika lista som skapats. För visst är det väl tveklöst så att jag vet både mer och bättre än juryn som skapat den. Sjävklart.

(I den här texten kommer jag ignorera regeln(?) om att spel på listan inte får ha en existerande förlaga, som en bok eller en film, eftersom jag tycker att det är en dum regel.)

Att säga vilka spel som inte borde vara på listan känns överlag ganska ointressant. Att ett spel inte känns stort eller viktigt i min värld säger ju faktiskt inte så mycket, mina referensramar är inte allomfattande. Att ett spel gått mig helt förbi betyder inte att det inte är viktigt. Så jag tänker mest fokusera på tillägg till listan istället för subtraktioner. Med ett undantag.

Goat Simulator

Goat Simulator borde faktiskt inte vara på den här listan. Jag vet att det är ett stort och känt spel, men det är också inte ett spel. Det är ett skämt. Det är ett ganska kul skämt och jag uppskattar att det finns, men dess kulturella värde är inte först och främst som ett spel. Det är ett spel på samma sätt som en Onion-artikel är journalistik. Det är klart det är det på någon nivå, men det känns ändå inte riktigt som rätt fack att placera det i.

Som jag ser det ska en kulturkanon innehålla verk som inte bara är viktiga för hur de interagerade med världen omkring sig, utan även fortfarande har ett värde som en kulturyttring. Om en bok är på listan ska den faktiskt vara en läsvärd bok, och samma gäller för spel. Och jag tycker faktiskt inte det finns mycket anledning att gå tillbaka och spela Goat Simulator.

Med vår enda strukna titel går vi vidare till titlarna jag känner saknades i den nuvarande listan, och som förhoppningsvis kan inkluderas i framtiden.

Mulle Meck

Dataspelbranschen nämner själva Mulle Meck som en spelserie som kan komma att ta plats på listan när den utökas, och ja, det får jag tamejfan hoppas. Mulle Meck är en absolut central del i svensk spelhistoria, och av alla spelserier som saknades från listan var det här den som förvånade mig mest. Skulle jag säga att Mulle Meck är Sveriges Mario? Kanske inte. Men kanske.

Frågan som följer är så klart vilket av spelen i serien som ska få stå äran att representera resten, men det känns självklart att det är något av de tre första som det står mellan. Personligen har jag starkast relation till Bygg Båtar Med Mulle Meck och Bygg Flygplan Med Mulle Meck, och av dem skulle jag definitivt säga att Båtar är det bättre spelet. Men det finns så klart även ett argument för seriens första spel, Bygg Bilar Med Mulle Meck, så jag överlåter det beslutet till juryn.

Pettson o Findus

I ingressen till sin lista nämner Dataspelsbranschen att alla inkluderade verk är “spel som skapats utan förlagor i annat format, och IP:n som slagit igenom just som spel”. Det är som sagt en regel jag tänker ignorera, om det ens är en regel. I samma ingress nämns ju även Mulle Meck som en kandidat för listan, och Mulle Meck är ursprungligen en bokkaraktär (något jag för övrigt insåg för första gången den här veckan). Så om Mulle får vara med, så borde Pettson också få det.

När jag tänker på Pettson o Findus är det på spelen lika mycket som det är på böckerna, och definitivt mer än på någon filmatisering. Absolut, Rävjakten och Pannkakstårtan är stora delar av min barndom, men precis lika stora är Pettson o Findus i Trädgården och Pettson o Findus i Snickarbon. De här spelen var inte bara adaptioner, utan verk i sin egen rätt och de är, kort och gott, toppen. Jag skulle rösta på att sätta Trädgården på listan, men kan eventuellt övertygas om att det borde vara Snickarbon.

Ilomilo

En svensk spelkanon vore utan tvekan inkomplett utan ett Simogo-spel, och juryn har valt att ge den platsen till Sayonara Wildhearts, vilket absolut inte är ett dåligt val. Min första reaktion när jag såg det var att det inte var spelet jag skulle ha valt, men när jag funderade närmare på det kunde jag inte säga säkert vilket jag hade valt istället. Year Walk känns som ett väldigt viktigt spel både för studion och svensk spelkultur, men det är långt ifrån deras bästa. Jag kommer alltid älska Device 6, men det känns också inte som det av deras spel som har bredast målgrupp. Och Sayonara Wildhearts är nog i ärligheten det bättre spelet. I framtiden kommer jag kanske argumentera för Lorelei and The Laser Eyes, men det behöver perkolera lite mer först. Så Sayonara Wildhearts är kanske ändå det bästa alternativet.

Men Ilomilo skulle kunna vara ett komplement. Spelet är tekniskt sett inte utvecklat av Simogo, utan av Southend Games, men är spelet som sammanförde mycket av Simogos kreativa krafter. Man kan definitivt se DNA:t för vad som skulle komma senare, men det har också ett väldigt unikt uttryck som gör att det förtjänar sin egen plats på listan.

Ilomilo kombinerar sockersöt gullighet med en bitterljuv underliggande melankoli vilket ger spelet en extremt unik känsla som jag ärligt talat kan gå och tänka på till denna dag. Det är bedårande att titta på och gav oss vad som fortfarande kan vara Daniel Olséns bästa soundtrack.

Är det ett argument för att sätta Ilomilo på listan att Billie Eilish har en låt döpt efter spelet? Nej. Meeeeeen…

Chronicles of Riddick: Escape From Butcher Bay

Jag älskar karaktären Riddick och har gjort det länge. Jag gillar alla filmer han är mer i, även om de inte alltid (eller ens för det mesta) är jättebra. Men det främsta verket han medverkar i är och förblir Escape From Butcher Bay.

Berättelsen om hur Riddick fick sina ögon och flydde från ett av universums säkraste fängelser är en av de häftigaste spelupplevelserna jag någonsin haft. Inte bara gav det oss stealth där man kände sig som jägare snarare än jagad flera år innan Arkham Asylum skulle prisas för samma sak, det fortsatte under hela speltiden att komma med nya trick. Det leker med sin genre och använder gameplay för att berätta sin historia på ett sätt som det fortfarande idag är få spel som gör.

Mirror’s Edge

När ett svenskutvecklat spel är väldigt unikt är det svårt att säkert säga om det är ett spel som är unikt på ett svenskt sätt, eller bara unikt och svenskt. Finns det något med Mirror’s Edge som är väldigt unikt svenskt? Jag vet ärligt talat inte. Men det känns lite så. Och oavsett så är det Sverige spelet kommer ifrån, så det är ju onekligen svenskt.

Mirror’s Edge är ett sånt spel som kanske är roligare att tänka på och prata om än det någonsin var att spela, jag erkänner det. Det är snyggt och coolt och unikt och inte riktigt så bra som det hade potential att vara. Men det blev en kultklassiker och jag förstå verkligen varför. Jag menar titta på det.

Ignition

För att runda av min lista kommer jag med ett spel som riskerar att vara mer personligt än allmängiltigt. Jag vet inte hur stort Ignitions kulturella avtryck egentligen är, men det gjorde ett stort avtryck i mitt liv. Satan vad vi spelade Ignition på Jens föräldrars PC. Och när jag skrev in fuskkoden slasktratt för att låsa upp den coolaste bilen, då kände jag en våg av svensk patriotism skölja över mig.

I en tid då det ofta är svårt att känna tilltro till vår nation och människorna som styr den, så kan vi alla behöva lite slasktratt i våra liv. Vem vet, kanske funkar fuskkoden på fler ställen än vi anar?