Aldrig trodde väl jag att jag skulle bli elitidrottare. Men nu sitter jag här, på plats 22 i världen i en väldigt obskyr speedrunning-kategori. Det är okej, ni kan applådera.

Min resa mot framgång och rikedom är en lång och snårig en. Eller okej kanske inte jättelång eller jättesnårig, men väl försedd med åtminstone några oväntade vändningar. Så, för att mjölka det här ämnet lite till, och med förhoppningen att någon skulle finns det intressant presenterar jag härmed berättelsen för er.

Jak & Daxter: The Precursor Legacy är, lite beroende på hur man ser det, kanske mitt favoritspel. Det var det i alla fall helt säkert en gång i tiden, och sånt lever liksom kvar. Det är också utan tvekan det spel jag spelat igenom absolut flest gånger, och jag har med tiden blivit ganska så bra på det. Inte speedrun-bra, absolut inte, men ganska bra.

Att plocka upp och spela igenom Jak & Daxter har varit en sån där sak jag bara gör lite då och då, och spelet har därför naturligt också blivit ett spel jag streamat lite då och då. Om jag kan hitta en ursäkt att spela Jak & Daxter så tar jag den. Så när jag hörde att någon skapat en dekompilator som gör att man kan spela spelet på PC, då var det svårt att låta bli.

Och det var i den streamen som någon väckte idén om att testa speedrunna spelet. Jag är som sagt inte speedrun-bra, men jag kan hundraprocenta spelet ganska snabbt, och det skulle ju åtminstone räcka för att sätta mig på topplistan, om så på sistaplats.

Så min tanke var helt enkelt att köra igenom spelet ungefär som jag brukar, kanske med lite mindre lallande, och skicka in vilken tid jag nu än fick. Om jag hamnade sist på listan så hamnade jag sist på listan, det var väl inte mer med det. Jag skulle i alla fall få se mitt namn i neon på speedrun.com, och det var ju något.

Jag skulle också köra specifikt OpenGoal-versionen, som räknas som ett separat spel från originalet. Både för att det är den tveklöst bästa versionen av spelet idag, och för att det är en version som låter en skippa cutscenes, vilket både gör att det blir mindre dötid i streamen och att jag inte förlorar lika mycket tid mot spelare som gör knepiga trick för att komma runt cutscenes.

Min tanke var som sagt aldrig att göra så mycket mer speedrunnande än att bara spela snabbt. Vilket man visserligen skulle kunna säga är allt speedrunnande är. Men jag skulle inte hålla på och hålla på så mycket, bara spela vanligt men fort. Men i väntan på att hitta en tid att genomföra streamen började jag snegla lite på spelets världesrekord, en sinnesjuk run på 80 minuter. Den var full av vansinniga strategier som jag aldrig skulle kunna replikera. Men också en och annan som jag nog skulle kunna apa efter. Och jag kunde ju åtminstone kika vilka vägar han tog.

Så helt plötsligt satt jag och övade in förplanerade rutter och trixiga genvägar. Inget allt för avancerat, men ändå nog för att skala några minuter tänkte jag.

Vad jag dock inte gjorde var att ta tiden när jag tränade. Jag ville hålla resultatet så överraskande så möjligt i streamen. Allt jag visste var att jag hade klarat spelet på ungefär fyra timmar när jag kört det tidigare på stream, så om jag bara höll den tiden och kanske lyckades spara några minuter så skulle jag hamna runt den nuvarande sistaplatsen på listan, som klarat spelet på tre timmar och femtiofem minuter. Före eller efter, det var inte jätteviktigt. Eller, inte officiellt jätteviktigt.

Inför streamen hade jag två mål, ett officiellt och inofficiellt. Det officiella var som jag nämnt bara att hamna på listan. Om det var sistaplats så var det sistaplats, så var det med det. Ett säkert mål att ha, eftersom alla resultat var godkända. Det inofficiella målet, det som jag inte vågade erkänna helt och fullt eftersom det fanns en risk att jag skulle misslyckas, var att inte komma sist. Att åtminstone slå en person.

Så här i efterhand borde jag ha vänt på målen.

Mitt första försök var en blandad succé. Med Glenn vid min sida satte jag igång, och ganska snabbt insåg vi att min tidsuppskattning på fyra timmar var otroligt fel. Även med misstag och tekniska problem som tvingade mig att pausa och stå still så var det tydligt att procenten tickade upp mycket fortare än jag hade räknat med.

Jag borde så klart ha insett att tiden skulle bli snabbare än fyra timmar, om så bara för att en av de många fördelarna med OpenGoal-versionen av spelet som sagt är att man kan skippa cutscenes. Min uppskattning inkluderade att sitta och glo igenom gud vet hur många minuter mellansekvenser. Men även med det inräknat så var min tid på två timmar och nio minuter lite av en chock. Jag var inte sist! Med flera positioner! Jag nådde mitt inofficiella mål med råge!

Tyvärr nådde jag inte det officiella målet. Eftersom jag blev diskad.

När man startar upp Jak & Daxter i OpenGoal visas en liten textruta nere till vänster där man kan se spelets version. I en speedrun behöver den informationen vara inkluderad, så att man kan se att inget fuffens försiggår. Vilket gjorde det väldigt problematiskt att jag hade placerat Glenns fejs precis just där.

Jag hade funderat på att köra en run till även innan jag fick veta att jag blivit diskad. Första vändan hade varit långt ifrån perfekt, med väldigt uppenbara missar som jag visste att jag kunde ta. För att inte nämna alla genvägar jag varit lite för feg för att försöka mig på. Men jag hade nog ändå bestämt mig för att låta bli, att en meningsfull förbättring på listan skulle kräva att jag skalade bort någonstans runt tio minuter, vilket kändes utom räckhåll.

Men efter diskvalificeringen så var jag ju liksom tvungen. Jag skulle hamna på den där listan, vad som än krävdes (så länge det som krävdes var att spela ett spel ganska fort).

Försök två dröjde, och under tiden fortsatte jag träna på min kammare. Jag satte ihop min egen lista med split-tider, men lät fortfarande bli att ta tiden när jag körde för mig själv. Mest för att jag sällan körde hela spelet i en vända och ofta stannade upp för att träna specifika sektioner, men också för att jag inte orkade ha inspelningen igång och inte ville råka få en allt för bra tid när den inte räknades. Det vore ju jobbigt.

När jag väl hittade tid att göra ett nytt riktigt försök hade jag blivit ganska märkbart bättre. Mer konsekvent på taktiker jag tidigare hade försökt, och med några nya i arsenalen. Att jag skulle slå min förra tid kändes oundvikligt.

Och det började bra. Riktigt bra till och med. Jag sparade tid på mer eller mindre varje sektion, och ganska mycket. Innan jag ens kommit halvvägs låg jag fyra minuter före min förra tid. Om tempot fortsatte skulle jag knäcka tvåtimmarsgränsen utan problem.

Sen kollapsade allt. Jag började gör misstag, stor och små, och mitt försprång smälte bort. När spelet plötsligt kraschade och jag fick lägga tid på att få igång både spel och stream igen hade förhoppningen om att knäcka två timmar redan grusats, men det blev nådastöten. Misstagen fortsatte ramla in och irritationen växte.

Jag valde trots det att avsluta min run, och efter ytterligare lite tid så började det i alla fall stabilisera sig. Mot slutet av spelet var jag någorlunda tillbaka på banan och började spara tid igen. Men det var både för lite och försent.

När jag kom i mål var det en bättre tid än jag fått på min första run, en run jag vid den punkten hade varit nöjd med. Men med alla monumentala missar kändes det ändå som en besvikelse. Jag skickade nästan motvilligt in försöket för att åtminstone hamna på listan, men visste direkt att jag skulle behöva göra ett nytt försök. Jag behövde streama mer och oftare så att streamnerverna lugnade sig lite.

Min frustration över hur dåligt mitt försök hade gått fortsatte gnaga under kvällen och natten, så jag bestämde mig för att det var lika bra att dra igång min nya strategi med en gång. Redan dagen efter gav jag mig på ett nytt försök, med det uttalade målet att bara köra, utan att ta det på något större allvar.

Till skillnad från dagen innan hamnade jag ganska direkt efter, med två stora missar på spelets andra område. Men jag spelade vidare, och på något vis var det som att den tidiga missen tog bort lite av pressen. För sen började tiden att rasa. Det var fortfarande långt ifrån en perfekt run, med många misstag som jag vet att jag kan förbättra, men trots det kom jag i mål med en tid som var över tio minuter kortare än mitt första försök, en bra bit under tvåtimmarsstrecket.

Min katastrofala stream blev också den diskad, eftersom inspelningen var svart ett litet tag efter att spelet hade kraschat. Men mitt tredje försök blev godkänt och till slut hade mitt namn äntrat topplistan. Tyvärr blev ett gäng andra tider godkända samtidigt, vilket bumpade mig från plats 19 till plats 21 (och nu nyligen till plats 22), strax utanför topp 20. Men vad spelar det för roll, målet var ju bara att hamna på listan! Så nu kan jag släppa det här och gå vidare med livet. Spela nya spel!

…

Fast det är ju lite surt hur mycket tid jag tappade i Forbidden Djungle. Och jag börjar bli riktigt konsekvent på boosted uppercuts nu, så jag skulle kunna spara tid på Misty Island. Och den alternativa vägen genom Lost Precursor City skulle jag kunna sätta med lite träning. Det finns hela minuter att spara. Jag kommer aldrig slå världsrekordet, men vore det inte roligt att ligga lite närmre toppen? Bara en aning?