I Framtiden Kan Vi Spela Alla Spel Med Snapchat-Filter

Den bästa delen med att Metaverse-vågen nu verkar ha spolat upp på stranden och bara lämnat en hög uppsvällda lik efter sig är att vi inte längre behöver försöka förklara för folk vad fan “metaverse” är för något. Det var en svår fråga inte för att svaret var extremt tekniskt komplicerat, utan för att metaverse till stor del inte var någonting alls. Den var en lös gruppering av mer eller mindre relaterade och mer eller minde spekulativa tekniker och koncept sammanhålla av ofantliga mängder teknofil hype. Vad var metaverse? Några bleka nördars fantasi om att få astralprojicera till en alternativ verklighet där anime-tuttar existerade på riktigt.

Tyvärr försvann teknofilerna inte tillsammans med metaversat, utan behövde så klart en annan arena att snigla ner med exalterad försats. Och till ingens förvåning är det “AI” som tagit den rollen.

Jag hatar verkligen uttrycket “AI” så som det används i vårt dagliga tal. Det är till skillnad från “metaverse” inte en burk nästan helt fylld av nonsens, “AI” innehåller betydligt fler genuint användbara komponenter. Men det är också en term så bred och så övermättad av grundlös optimism från människor som förstår väldigt lite om både “AI” specifikt, teknik generellt – och för den delen världen överlag – att den blivit meningslös.

När folk säger “AI”, menar de maskininlärning, eller generativ AI eller språkmodeller, eller chatbottar baserade på språkmodeller, eller allt det eller inget av det?

Det finns absolut överlapp och samband mellan alla de här teknikerna, men att bara säga “AI” är så vagt att det blir meninglöst, så när människor börjar snacka upp någon generell idé om “AI” så blir jag direkt misstänksam och extremt osugen på att fortsätta höra vad de har att säga.

Vilket är ett långt sätt att säga att det tog riktig självkontroll för att ta mig igenom texten There’s a future where you and your graphics card decide what a game looks like, not the developers från PC Gamers hårdvaruredaktör Dave James. En text som rankar högst bland de värsta spel-takes jag läst i hela mitt bedrövliga liv.

Snabbt summerat handlar texten om hur vi i framtiden kommer ha så mycket superfräsig AI i våra grafikkort att vi kommer kunna skriva över grafiken i våra spel i realtid. Du kommer kunna dra igång ett tjugo år gammalt spel och trycka på “gör bra”-knappen och få det att se 100% modernt och fotorealistiskt ut. Eller varför inte ta ett nytt spel, trycka på “gör bättre”-knappen och få spelet att se ut så som du vill ha det, istället för hur någon jävla designnörd på spelstudion tyckte att det skulle se ut.

I sin nuvarande form börjar texten med en ursäkt, ett resultat av att den mötts med lika delar kritik och åtlöje sen publicering. Dave erkänner att hans teknik-stånd kanske drog lite väl mycket blod från hjärnan och gjorde att han inte riktigt tänkte på orden han sa. Han säger att det så klart är tråkigt och dåligt att riktiga levande människor förlorar jobbet och blir ersatta av en kille som skriver in “cool gubbe med stort vapen” i DALL·E. En ursäkt jag hade varit mer benägen att köpa om hans text inte fortfarande kallade samma människor för “poor schmucks”, och antydde att deras arbetslöshet ändå är värd det för att det ger oss spelare “kontroll över spelvärlden”.

Det finns många delar av texten som är dåliga. Jag skulle säga den absoluta majoriteten, om inte alla delar av den. Den visar en total avsaknad av samhällsanalys, en otrolig brist på kunskap om spelutveckling och en ytlig förståelse för tekniken som hyllas. Men det centrala problemet är den djupt anti-kulturella synen på spelutveckling.

Dave verkar helt oförmögen, eller helt ointresserad av, att see spel som en kulturyttring. Spel är i hans ögon en produkt, och enbart en produkt. Ett spels estetik, alla de många aspekter som tillsammans utgör hur ett spel ser ut, har plattats ut och förvandlats till en bockruta vid utcheckningen. Vad är egentligen skillnaden på att välja neonfärg på sin datormus och att bestämma hur ett helt spel ser ut?

Jag har väl egentligen inget emot att spelare fipplar med ett spels utseende, moddning är kul och intressant. Men jag hatar verkligen det nollsummespel som Dave målar upp här, där spelare och spelskapare står i konflikt med varandra. Dave verkar nästan mysa åt tanken på att slita kontroll över spelets utseende ur händerna på klåfingriga designers, en förlängning av den världssyn som ser spelutvecklare som någon slags elit som härskar över den stackars kuvade underklassen Gamers.

Är AI i själva verket vår tids giljotin som låter massorna resa sig upp och till slut yassifiera Aloy?

Det verkar inte som att tanken ens för en sekund slagit Dave att spel är designade som en helhet, att hur ett spel ser ut, hur det spelas och vad det handlar om kan höra ihop. Grafik är bara en skala från bra till dåligt (eller i vissa fall från Los Santos till Hong Kong) och artistisk avsikt är inte ens en blipp på radarn.

Det är svårt att hitta ett bättre exempel på varför spel inte faktiskt skulle bli bättre om alla världens Daves kunde AI-pimpa grafiken än textens splashbild. Sida vid sida ser vi Elizabeth från Bioshock Infinite så som hon ser ut i spelet, och en version av karaktären som körts genom ett AI-filter för att se ut som en “riktig” människa. Och jag hatar det.

Tror Dave att karaktärerna i Bioshock Infinite var tänkta att se ut som riktiga människor? Tror Dave att det enda som stoppade utvecklarna från att göra ett spel som såg ut exakt som verkligheten var grafiska begränsningar? Tror Dave att Pixars alla filmer är misslyckade försök att skapa något fotorealistiskt?

Här försöker han sälja in en skinande vision av framtiden och det bästa exemplet han kan ge är någon som har dragit mänsklig hud över en tecknad karaktär och skapat något som får mig att vilja skrika från nu och till universums värmedöd.

Teknikoptimister har oftast fel om framtiden. De har en övertro till vad tekniken kommer kunna göra och när den kommer kunna göra det. Men det är ärligt talat inte mitt största problem med dem. Mitt största problem är att framtiden de hoppas på, världen de drömmer om och föreställer sig är möjlig, suger.

En annan grej

Många av teknikerna som ingår under paraplyet “AI” kommer att användas i spelutveckling, många används säkert redan. Och vet ni? Det är inte ens dåligt. Att folk reagerar så stark mot diskussioner om AI i spel är för att den AI som vi främst ser är den som försöker ersätta hela den kreativa processen med en textruta där man säger åt en dator att göra det. En process som genererar absolut skräp, och kommer fortsätta göra det om inte för evigt, så åtminstone tills vi gjort ännu ett massivt teknologiskt hopp framåt.

Men om man faktiskt tittar på den underliggande tekniken så ser man att det finns en massa verktyg som istället för att ersätta mänskliga speldesigners, kommer hjälpa dem. Verktyg som kommer låta dem komma runt delar av den kreativa processen som inte egentligen är så kreativa, eller låter dem expandera sina skapelser på sätt som inte tidigare var möjligt.

Jag tror att en bra liknelse är hur spelskapade idag använder sig av processuell generering. Processuell generering, automatiserad generering utifrån fördefinierade regler, är extremt vanligt i design av spelvärldar idag. Men det är inte en ersättare för riktiga bandesigners, det är ett verktyg som används av bandesigners, och det används i olika utsträckning i olika typer av spel beroende på var det passar. Antingen för att generera världar helt på egen hand efter specifikationer, eller för att fylla ut delar av större, handgjorda världar med detaljer, så att ingen behöver sitta och placera varje enskilt träd i en skog.

Och på samma sätt kommer maskininlärning kunna användas för att skapa större världar där spelskapare vill det, mer realistisk grafik där spelskapare vill det, och säkert en massa andra häftiga saker som jag inte ens kan föreställa mig. För det är vad som händer när kreativa människor får tillgång till nya verktyg.