Valheim: Ett post mortem

 

Vi kan börja direkt med den här textens poäng: Jag hade aldrig gjort den här skiten själv, för mitt eget höga nöjes skull.

Som många redan vet så är jag kanske minst motiverad av alla på Svampriket att spela “svåra” spel. När jag dödade Father Gascoigne i Bloodborne så stängde jag av spelet direkt efteråt och startade det aldrig igen. Jag är bara glad att det är över när jag ställs ensam mot svåra odds, då spelar jag hellre något för story eller för stimulerande gameplay på annat sätt.

Min melodi har alltid varit andra människor, medspelare eller motspelare. Motivationen att förbättra mina färdigheter och försöka igen har varit att det finns andra människor online som jag kan besegra, vilket började redan i GameSpy när man letade Action Quake-servrar över 56k modem 1998. Sen bara fortsatte det, med FPS, MMO och nu på senare tid kortspel.

Den andra aspekten är ju då istället att spela med andra människor. World of Warcraft är alltjämt fortfarande livets spel, även om det förhållandet tog slut redan när Mists of Pandaria kom ut (+ en kort sommarromans när Classic släpptes häromsistens). Men även där är motivationen helt annan. Att spela med andra, att förbereda sig ihop, jobba tillsammans för att göra något svårt som att döda Ragnaros och Onyxia höll mig sittande i stolen ibland 24 timmar i sträck i mitten på 00-talet. Om jag inte spelade World of Warcraft gick jag på hemmafest med mina boys och snackade om World of Warcraft istället, mellan Guitar Hero-varven. 

Hur som helst, gamla spelminnen är lätt att sladda in på, det är inte det jag skriver min första text på flera år för. Eller jo, delvis kanske, då samma Wow-grabbar är inblandade även här.

Sen pandemin ungefär har vi till och från haft lite spelkvällar över discord ihop. Det har varit Risk of Rain 2, Warhammer 40.000: Darktide, ett spännande äventyr in i Minecrafts Deep Dark och lite annat, nån dag i veckan så. De dårarna blåste även igenom Elden Ring i multiplayer medan jag pysslade med annat, men under försommaren 2024 uppstod en idé. Under pandemin gjorde vi ett försök att spela igenom Valheim som självdog av olika anledningar, men snart var en ny zon på väg. Och nu skulle vi satsa.

Vi skulle inte bara ta oss igenom Valheim, utan vi sneglade på de olika svårighetsgraderna också. Hardcore, bara ett liv? Nja, det är för straffande för casual 40-åringar som oss, och har en sån finalitet i sig. Men det här med realism har vi alltid gillat, många av oss har hundratals timmar i olika realism-moddar till Battlefield-spelen och Operation Flashpoint på LAN. Vi gillar när skit blir på riktigt och lite knöligt. Men vad innebär det i Valheim?

 

Att spela i blindo

Immersive mode innebär att man inte får använda portaler, och dessutom stänger vi av världskartan. Vi får helt enkelt “figure it out”. Går solen upp där borta så borde den här riktningen rimligtvis vara norrut. Och dessutom är Yggdrasils grenar i himmelen tydligen alltid sträckta från öst till väst. Och på den vägen var det då. Vi satte igång och famlade ganska mycket i början, gick vilse framförallt. Direkt stod det klart för oss att vi nog behövde skapa en karta på något sätt. Vi började frihanda lite kartor i paint medans vi irrade runt och försökte kraftsamla för första bossen Eikthyr. Man blev bättre på att läsa landmärken och försöka hålla sig till kusten. Skulle vi ta oss in mot land började vi bygga vägar och skyltar, något som sakta växte sig till ett nätverk över vår första kontinent. Detta blev under tiden också övermäktigt för kartritandet, så vi outsourcade kartan till Google Docs och började jobba med grovhuggna väderstreck och något som liknar en slags tunnelbanekarta med streck dragna mellan de olika små baserna vi skapade.

Baserna hade flera syften. Det var långt att gå ibland, och att sova igenom natten är ofta att föredra för att få grödor att växa snabbare och då natten ofta är farligare, speciellt när man börjat utforska nya biomer. Ens säng är dessutom ens spawnpoint, och om man dör ute på vift vill man inte spawna hemma i huvudbasen, eller ännu värre, vid “spawnstones”, där spelet tar sin början första gången man laddar in (och där man hamnar om man inte har någon säng utställd).

Sånt löser sig ju lättare i vanliga Valheim eftersom man kan bygga stora portaler som omedelbart skickar spelaren dit motsvarande portalutgång finns. Med immersionsläget går du till fots om du dör. Eller om det går riktigt illa, så måste du bygga en ny båt och segla tvärs över havet igen för att hitta din utrustning, för att du glömde bygga en ny säng innan du blev one-shottad av en mygga i The Plains.

Hur som helst. Framsteg gjordes. Vi dödade Eikthyr, vi dödade the Elder. Sen började jakten på ett bra träsk, för att döda boss nummer 3, Bonemass, och få tag i den nya resursen järn. Det här är också en av immersives roliga quirks, att om du ska vidare i spelet kan du inte bara smälla upp en ny bas, och sen bygga en portal hem till huvudbasen där alla dina prylar finns. Ska du tillbaka dit måste du springa, kanske 25 minuter speltid om det vill sig illa. Så det finns bara en sak kvar att göra, vilket är att packa ihop det viktigaste, material till att bygga dina viktigaste crafting stations, och flytta. Från fortet Dark Forest Outpost vi hade byggt i Black Forest bar det av med en vagnslast av det viktigaste. Vi sov först, åt en rejäl frukost, och sen tog det ett dygn i spelet att springa till träsket vi hittat. Genom skogen, attackerad från alla håll av skelett och grådvärgar, och tillslut komma fram i soluppgången till kontinentens östkust där vi etablerat Bastards Port.

Sen visade det sig att det var ett extremt litet skitträsk vi hade hittat, och där lärde vi oss då läxan att kanske kolla om den här plätten ny biom har något värde över huvud taget innan vi flyttar dit. 

Men så fortsatte det. Vi flyttade igen, och igen, och igen. Vi stannade en längre tid vid det imponerande fortet Eastpoint för att det fanns både träsk och bergsmassiv i närheten. Dit kämpade vi oss upp i bokstavligt talat mördande kyla för att etablera en liten värmestuga så vi inte fryser ihjäl och sen börja gräva silver bland varulvar, drakar och svultna vargar. Någonstans därefter blev sjöfarten viktigare då biomerna efter bergen, dvs Plains, Mistlands och tillslut Ashlands fanns på andra kontinenter. Vi blev riktiga vikingar här, höll oss till kusten och floderna och seglade allt längre från våra trygga fort för att etablera nya hamnar.

The Plains var ofta långa promenader och en ständig kamp mot myggen, för att inte nämna tjärmonstren Growths. De är nog ärligt talat de jävligaste fienderna i spelet, då deras attacker både förgiftar och förslöar, på avstånd, med automateld. Svarta små blobbar som kulsprutesmattrar gift och klet på en. Fuck Growths. Men vi var tillslut kittade nog att ge oss ut på helt okänt vatten, till den första expansionens biom, The Mistlands. 

 

In i dimman

Det är ett intressant område, får man säga. Som namnet skvallrar om är det alltså konstant dimma nere på marken som inte lättar förrän du kommit upp på klipporna ovanför. Du måste ha med dig en speciell wisplight som gör att du iaf kan se några meter runt om dig. Annars behöver du bygga speciella lampor och göra ett slags nätverk av synliga “fyrar” ute i dimman som gör att du hittar hem. Vi gjorde istället så att vi byggde egna vägvisare uppe på klipporna och höll oss till dessa. Stora träpelare med en arm som pekade oss i hembasens riktning blev livlinan här, när vi kämpade för att ta oss hem innan natten. Att se ens kamrater hoppa mellan klipporna i solnedgångens motljus är en av många stunder i Valheim då man förundras över hur något så low poly kan vara så jävla snyggt och stämningsfullt.

Nere i dimman i alla fall, så fanns Mistlands fiender, insekterna. Och utöver dessa fanns även den hemska Gjallen, en stor flytande hindenburg-amöba som tutar som ett lastfartyg ute i dimman innan den skjuter eldbollar och släpper ner fästingar på en. Man måste nästan se den själv för att förstå vad jag menar, men det är precis som jag säger. En slags levande insektsballong, som tutar och sprutar eld. Den fick mig ett par gånger, i lite halvjobbiga situationer.

Intressant här är att vi inte var ensamma i Mistlands att slåss mot insekterna. Här stötte vi för första gången på dvärgarna, eller Dvergr som de heter. Det är neutrala varelser som är bosatta i små fort eller fästningar mellan klipporna och ofta ute vid kusten. Deras tidigare hemvist, gruvor nere i bergen, var översvämmade av insekternas ägg, slemsäckar och ja, framförallt insekterna själva. Man kan inte göra så mycket med dem, de hälsar artigt, men blir förbannade om man råkar göra dem illa. Det gjorde vi förstås inte. Inte så mycket i alla fall. Vi upptäckte att deras små hamnar och fort innehöll en del bra och ha-grejer i vissa lådor de hade, så ett par enstaka gånger kanske det kom några vikingar simmande med knivar mellan tänderna och skar halsen av dem i natten. Men bara lite. Och sen kanske vi öppnade en dörr till ett uråldrigt fängelse de byggt, med stora varningsskyltar, för att låsa in The Queen i, insekternas moder. Men hon dog, hon med. Så man får ta det bra med det dåliga är vad jag skulle vilja säga till dvärgarna. Er arvsfiende är död, vi drar ett streck över resten va?

Vi hade erövrat Mistlands efter några söndagar och tisdagars spelande där vi turligt nog hittade näst sista bossen The Queen ganska fort. Något jag inte nämnde tidigare är att  Bonemass, träskbossen, tog oss oerhört lång tid att hitta. Vi seglade härs och tvärs över kartan, byggde små stugor i träsken för att få sova mellan varven, dog, sprang, kämpade. Även draken Moder som är bergens boss fick vi segla långt för att hitta.

The Queen snubblade vi över, mer eller mindre, och efter en ganska lätt fight mot många små insekter och en stor insekt var det dags för den senaste expansionens nya världsdel.

 

Ashlands – En helt ny nivå

Vi visste inte vad vi hade att vänta oss här riktigt. Vi började med några expeditioner till havs och hittade tillslut de knivskarpa klipporna som vaktar kusten utanför varje klick av Ashlands på kartan. Vår första expedition hittade bara en liten fläck, men etablerade ändå en bas för att bekanta oss med biomen, även om vi visste att det troligtvis var mot mitten av världen vi behövde segla då det är där den slutgiltiga biomen med bossen Fader spawnar. Vi lärde oss mycket där, men bestämde oss tillslut att överge basen.

Vi blev här också bekanta med Bonemaw, de eldsprutande drakormarna som vaktar varje kustremsa utanför Ashlands. Growths, de där svulsterna av tjära i Plains är ju nog jävligast, men de här kommer nära tvåa, och de bjöd oss på kanske det mest stressfulla ögonblicket i alla våra äventyr här. Vi var illa förberedda, vi hade inte rätt vapen med oss i form av frostpilar som Bonemaws tar extra skada av, och våra skjutvapen var ännu rätt veka. Vår båt blev attackerad av två stycken samtidigt, och hälsan på skeppet sjönk stadigt neråt. I lasten hade vi värdefulla material och föremål, för att inte snacka om våra egna grejer, vapnen och utrustningen vi bar på våra kroppar. Vi var dessutom ute till havs och på väg hem, så våra aktiva sängar var kvar inne i den lilla expeditionsbasen i Ashlands vi var påväg hem ifrån just i detta nu. Båtens liv sjönk, och sjönk, och sjönk, och vi visste alla vad som var på spel. Dör vi här nu, så kommer våra lik befinna sig i havet bland sylvassa klippor och eldsprutande drakormar. Och vi kommer när vi dött vakna i våra halmmadrasser inne i Ashlands, nakna och försvarslösa. Vi hade alltså behövt slå sönder våra sängar med nävarna, ta livet av oss och spawna vid stenarna där allt tog sin början för tre månader sen. Och behöva göra hela resan igen. En uppförsbacke som kunde ha varit för stor. Tystnaden lade sig i discordchatten, vi kommunicerade bara viktiga kommandoord medans vi slogs för våra liv. Båtens liv var nere på 10-15 procent. “Vi måste få upp en workbench nånstans och reparera båten”. Var? På klipporna? 

Med hjärtat i halsgropen och med kanske 1% eller 0.5% kvar av båtens durability slängde jag mig utanför relingen på babord sida med craftinghammaren i handen och bara smattrade mot ytan på en av klipporna. Ett hail mary. Bänken var röd, röd, det går inte att placera, röd, röd, röd. Grön. Bonk. Bänken ute. Jag skrek i mikrofonen “repair repair repair” och omedelbart var båten uppe på 100% hälsa igen. Tur är det väl att systemet fungerar sådär, att reparationer är omedelbara. För allt annat hade kanske slutat i att vi aldrig såg Valheims slut ihop.

Vi seglade tillbaka till basen i Mistlands och sa att nu lugnar vi ner oss. Nu förbereder vi oss riktigt ordentligt med rätt sorts utrustning och läser på. Det där var för jävla nära alltså, Ashlands är en helt annan best.

Veckan efteråt lastade vi tre skepp fulla i en slutgiltig expedition. Vi hade med oss allt material för att upprätta en duglig bas och stålsatte oss för en landinvasion. Vi byggde och slogs i ett tiotal ingame dagar innan vi kände oss ganska trygga. Sen följde ett par veckors speltillfällen med väldigt mödosam och dödligt utforskande av det här brinnande infernot till zon där brända skelettsoldater, gamar, odöda valkyrior och ännu hemskare saker patrullerar. Skeletten har fortifikationer längre in i landet som innehåller spelets sista metallresurser samt ädelstenar som krävs för de bästa vapnen. Det var ett par långa golgatavandringar över lava och aska men som vanligt, bit för bit, samlade vi ihop allt som krävdes. Två av killarna framförallt slet längre timmar och gjorde många fruktlösa corpseruns nakna genom hettan så att det fanns resurser när vi andra loggade på. 

Sen så kom söndagen den 3:e november, ca 3 månader efteratt vi började, då vi dödade draken Fader, även han på första försöket. Bossarna i spelet är inte direkt raketkirurgi, iaf inte för gamla wowraidare. Varenda boss dog på första försöket, så det var mycket mera resan till dem, och framförallt eländet att gå in i nya zoner med svag utrustning, som var svårighetsgraden ovanpå det härligt bökiga i att navigera utan karta och kompass. Men det kändes ändå som att man gjort något när den där stora draken segnade ner, inte för att han själv var svår, utan för den 140 speltimmar långa resan bakom oss. 628 dagar och nätter i spelets kalender. 

Målet är som ni alla vet, ingenting.

 

Slutord

Nu ska vi vänta i kanske två år till innan utvecklarna i Skövde släpper spelets sista biom, Deep North. Då kommer vi starta upp servern igen, och give it one last go i vad jag bara kan förmoda blir en absolut mardröm till polarexpedition.

Jag hade som sagt aldrig gjort det här själv, Valheim är ett spel som kräver en grupp hängivna spelare, inte minst när man sätter dessa begränsningar på sig själv som vi gjort. Men med begränsningarna kommer ju upplevelser som aldrig hade hänt om vi kört med portaler och kartor. Att gå vilse och dö långt hemifrån var oerhört drabbande, vi fick hjälpas åt och det var ofta på tok för svårt eller riskabelt att göra saker på egen hand. Och det är ju så det ska vara för mig, att svårighetsgraden sänks antingen i menyer eller genom att man har kompisar med sig.

Valheim är en unik upplevelse som man ändå vill att det skulle finnas fler av, paradoxalt nog. Det finns många crafting och survival-spel men det är så spridda toner och idéer i dessa att det aldrig riktigt fastnat så hårt som detta. Det är lite som ett MMORPG men inte lika krävande av spelaren. Det är alldeles lagom i craftandet och byggandet utan att vara nåt slags Satisfactory, och man känner att man gör sitt avtryck i spelvärlden. Känslan av att göra sig hemmastadd i sin nya bas är verkligen fenomenal och en perfekt kontrast till spänningen och rädslan när man utforskar en ny zon. Det har en unik svensk och nordisk tonalitet i faunan, mytologin och till och med musiken. Och när det spelas tillsammans med vänner, med lite specialregler som utvecklarna med mycket god smak inkluderat i menyerna, så är det ett spel som tillhör det svenska spelundrets absoluta elit.