Efter att jag tagit mig en bit in i Deus Ex: Human Revolution (som jag från och med nu bara tänker kalla Deus Ex) är det dags för några initiala intryck. Jag brukar gilla att ägna mig åt vad som tydligen brukar kallas för referensslalom när jag skriver om spel. Men aldrig förr har ett spel fått mig att vilja slänga fram referenser så tätt som Deus Ex. Det beror delvis på att spelet öppet flörtar med filmer som Bladerunner och Robocop, till den mån att man till och med kan höra invånare stå och prata om dem eller hitta filmkaraktärernas namn. Men det är inte bara presentationen som lånar, då även spelmekaniken inspirerats av ett antal spel. Det känns lite som att Deus Ex legat och iakttagit snöbollseffekten av vad originalspelet hjälpte starta strax efter millennieskiftet, för att nu komma och skörda vad som såddes för över tio år sedan. För det som Deus Ex lånar av idag, är ett resultat av vad som startades då.

Något som Deus Ex däremot inte lånar från andra spel är den nästan tvångsaktigt genomgående designen. Å ena sidan känns delar av presentationen hopplöst förlegad då fysikbuggar och plastiga ansikten ger mig svettiga flashbacks till Fallout: New Vegas. Motorn klarar uppenbarligen inte av reflektioner i realtid, medan vapnen ser krympta ut när de pekar någon nära i ansiktet. Å andra sidan lyckas designvalen och detaljrikedomen faktiskt bära hela atmosfären till den mån att Deus Ex känns som ett vackert spel. Bara en sådan sak som att invånarna i en kinesisk stad faktiskt talar kinesiska är en enorm stöttepelare för inlevelsen, och något jag efterfrågat i många spel. Frågan är bara hur mycket gult skimmer jag kommer kunna ta innan det känns som att jag vandrar omkring i pissångor. Brist på variation kan vara vad som får Deus Ex på fall, när det är ett sådant genialiskt men allt annat än subtilt designbeslut.

”Jag kan hacka mig förbi ett säkerhetssystem för att sedan se en ventiltrumma som jag hade kunnat smyga mig igenom.”
Det allra första jag ofta hört folk säga efter att de påbörjat Deus Ex är att de tycker Adam Jensen är för ömtålig. Och ja, han är väldigt ömtålig. Och då pratar jag inte bara om att du oftast dör ganska fort om du kutar Rambo in i ett rum av fiender. Det förstod jag redan från början att jag inte skulle nå mycket framgång med. Däremot irriterar jag mig på att Jensen tar massvis med skada bara av att falla 4-5 meter, till den mån att han faktiskt dör. Eller hur han bara kan springa i två eller tre sekunder innan han blir trött. Jag förstår hur det är en del av spelmekaniken, och hur det ska betona karaktärsutvecklingen utifrån vilket spelsätt jag väljer att utöva. Men med tanke på hur mycket man faktiskt går från punkt till punkt hade det varit kul att kunna springa lite längre. Förresten är både Adam Jensen och spelets antagonist hittills vansinnigt tråkiga, och jag hoppas det blir bättre på den fronten snart.

Allt som allt känns Deus Ex som ett väldigt lovande äventyr. Jag uppskattar att jag tagit mig en sådär tio timmar in, och räknar med att ha trettio timmar framför mig. Jag tycker det är helt fantastiskt hur jag hela tiden upptäcker några av de andra vägarna jag hade kunnat ta, eller några av de andra sätten jag hade kunnat uträttat uppgifter. Jag kan hacka mig förbi ett säkerhetssystem för att sedan se en ventiltrumma som jag hade kunnat smyga mig igenom. Personligen spelar jag som en hacker, som helst tar ut sina fiender med tysta bedövningspilar men som har en väluppgraderad shotgun utifall det skulle behövas. Hur spelar du?

Min videorecension av spelet kommer förhoppningsvis någon gång nästa vecka, beroende på hur tidskrävande det blir.