Linus Oscarstankar

Anders var inte ensam på Svampriket med att titta sig igenom Oscarsutbudet i år. För första gången i mitt liv bestämde nämligen jag mig för att ge mig på att se alla filmer nominerade i huvudkategorierna Bästa film, och Bästa manliga och Bästa kvinnliga skådis. Eftersom jag bestämda mig för att inte uttala mig om kategorierna innan jag sett alla filmer i dem hann jag dock inte få med mina åsikter i podden eller få ett inlägg skrivet innan galan (eftertexterna på Les Misérables rullade en kvart innan galan började). Tanken var väl egentligen att det inte skulle bli något inlägg alls. Nomineringarna har det snackats till döds om ändå. Men när alla andra har fullständigt fel så måste man ju komma in och reda i situationen.

Jag kör helt enkelt korta åsikter, film för film.

Amour var bra. Annat kan man, såklart, inte säga. Men den var också ganska slätstruken. Det var ett franskt drama med allt vad det innebär och i slutändan gav filmen inte så himla mycket. En axelryckning, i sammanhanget.

Argo var bättre. Välgjord, välspelad och spännande. Generellt sett samma känsla som Afflecks två tidigare filmer. Absolut en värdig vinnare, om än inte den jag hade valt. Afflecks filmer för mig har alltid varit fantastiska hantverk, men inte exceptionella filmer.

Beasts of the Southern Wild var den film som överraskade mig mest. Jag gick in i filmen helt utan förväntningar och blev överväldigad. Ungen som spelade huvudrollen tog mig fullständigt med storm och var i mina ögon det solklara valet när det kom till bästa kvinnliga skådespelare. En stor del av mig skulle dessutom gärna sett filmen vald till bästa film. Mycket på grund av hur oväntad den var, för egen del, är det här nog min favorit av de nominerade filmerna.

Django Unchained var min tvåa till bästa film, på delad plats med Silver Linings Playbook. Ändå måste jag säga att det var lite av en besvikelse. Den var betydligt svagare än Inglorious Basterds. Dialogerna höll inte alls samma klass och Tarantinos B-filmsnickningar hade inte samma fingertoppskänsla. Att Christoph Waltz vann bästa manliga biroll tycker jag är fruktansvärt tråkigt eftersom han mer eller mindre gör samma roll som han gjorde i Inglorious. Visst är hans karaktär här godhjärtad, till skillnad från i Basterds, men manerismerna är snarlika. Personligen tröttnade jag på Waltz ganska tidigt efter rollen som Landa och jag väntar fortfarande på att han ska visa att han besitter någon större bredd. Jag är inte, som andra verkar vara, superimponerad av Leo. Visst var han bra, men inte så bra.

Les Misérables var absolut inte min typ av film. Jag är ingen musikalfantast, verkligen inte. Men jag såg ändå lite fram emot Les Mis tack vare sättet den var inspelad. Ingen playback, bara ”livesång” filmen igenom. Och visst fick det önskat resultat, skådespelarna hade mycket större frihet att faktiskt skådespela sångerna igenom. Men i slutändan vet jag inte hur mycket det gav mig. Jag ser nog hellre att låtarna blir mer showiga, Disney style. Man hade visserligen låten med Baron Cohen och Bonham Carter, men den kändes istället malplacerad i filmen. Som om Tim Burton hade fått regissera bara en scen. Dessutom fanns det inte särskilt många riktigt bra, minnesvärda låtar.

Att Anne Hathaway vann bästa kvinnliga biroll har jag inget problem med, då hon faktiskt var riktigt bra. Synd bara att hon dödades av efter tjugo minuter.

Life of Pi var okej. Jag blev underväldigad, skulle man väl kunna säga. Visst var det en snygg film, med alla effekter. Men i slutändan kändes den väldigt plastig. Mycket yta, lite substans. En film jag väl egentligen inte tycker varken bu eller bä om, men som jag inte tycker förtjänar en Oscar, i alla fall inte för bästa film. Jag faller inte alls in i den hyllningskör som ändå finns.

Lincoln som film har jag inte så mycket att säga om. Den hade sina stunder men var i slutändan inte mer än en rätt bra film. Vad jag har desto mer att säga om är Daniel Day-Lewis, som plockade hem Oscarn för bästa manliga skådespelare. Hans prestation har hyllats till höger och vänster, något jag inte alls kan förstå. Karln spelar ju över så att det knakar i fogarna. Värsta sortens teateragerande. Funkar säkert toppenbra på scen, men i spelfilm blir det snabbt tröttsamt. Aldrig under filmens gång kändes Lincoln mänsklig, istället kändes hela karaktären baserad på mytbilden kring honom. En riktigt tråkig tolkning, enligt mig, som inte förtjänade priset. Alls.

Däremot imponerades jag starkt av Tommy Lee Jones, som i mina ögon borde ha fått priset för bästa manliga biroll istället för Waltz. Han stal showen i varje scen han medverkade och gav ett mycket mänskligare intryck än Day-Lewis Lincoln. Scenen där han diskuterar människors lika värde är en av årets starkaste.

Jag hade ganska höga förväntningar på Silver Linings Playbook fram till ungefär en vecka innan jag såg den, då jag hörde från vänner att den inte alls var något speciellt. Så, mina förväntningar sjönk. Vilket absolut inte hade behövts. Silver Linings Playbook var en väldigt fin, mörk romantisk komedi, med precis rätt blandning av förutsägbarhet och överraskningar. Jag ville, som sagt, ha Quvenzhané Wallis som bästa kvinnliga för Beasts of the Southern Wild, men efter henne var Jennifer Lawrence min favorit. Så att hon vann kändes ändå okej. Nästan. Till bästa manliga ville jag helst ha Joaquin Phoenix, men Bradley Cooper var mitt andrahandsval, tillsammans med Denzel Washington.

Sist i kategorin bästa film har vi Bigelows Zero Dark Thirty. Inför den känner jag ungefär som inför Argo: en fantastiskt spännande, välgjord och välspelad film, men inte så exceptionell att jag sätter den som favorit. Inte så mycket att säga om, egentligen.

Min topplista i kategorin bästa film ser väl lite höftat ut såhär:
1. Beasts of the Southern Wild
2. Django/Silver Linings Playbook
3. Argo/Zero Dark Thirty
4. Lincoln/Amour/Les Misérables/Life of Pi

För att pricka i alla nominerade till bästa manliga och kvinnliga huvudroll fick jag dessutom se filmerna Flight, The Master och The Impossible.

Flight var nog den film i trion jag tyckte bäst om. Framförallt baserat på Denzels skådespeleri, som var riktigt jävla bra. Spännande berättelse som visserligen går lite långsamt då och då, men aldrig tappar mitt intresse. Dessutom med John Goodman i en helmysig biroll. Tänk er rollen han gör i Argo, fast med lite mer droger och rock’n’roll. Hans entré i de två filmerna är dessutom snarlik. Och det är omöjligt att inte få ett leende på läpparna när han dyker upp i rutan.

The Master var som helhet inte en fantastisk film, tyvärr. Framförallt på slutet slarvades den bort och kom väl egentligen aldrig fram till något. Men det ändrar inte det faktum att den var brutalt välspelad. Joaquin Phoenix spelar en trasig med bravur (sitter han kanske på lite egen erfarenhet?) och hade förtjänat Oscarn för bästa manliga. Framförallt var han mycket, mycket bättre än Daniel Day-Lincoln. Också Philip Seymour Hoffman var riktigt bra och är den jag sätter som bästa manliga biroll efter Tommy Lee Jones. Men samtidigt kan jag inte skaka känslan av att den skådespelaren i den rollen borde ha resulterat i något ännu bättre.

Spoilervarning för The Impossible!

The Impossible såg jag inte fram emot att se. Alls. En film om tsunamikatastrofen kändes lite som öppet mål. Jag var lite rädd att det skulle bli ett frosseri i tragik. Men jag måste säga att jag blev positivt överraskad. Visst kan man tycka att det är lite fegt att göra en film om en familj som var med om katastrofen där alla överlever, men samtidigt var det skönt. Lite, lite solsken i alla jävlighet. Misären blandades på ett bra sätt upp med riktigt hjärtvärmande scener. Man lyckades jävligt väl med att beskriva skräcken och obehaget i både vågen och efterspelet, utan att för den delen grotta ner sig allt för mycket i det.

Skådespeleriet var riktigt bra, och återigen var det ungarna som imponerade mest. Med tre kids i stora roller hade det lätt kunnat bli pannkaka av alltihopa, men jag måste säga att jag tog till mig de små glinen. Att Naomi Watts skulle vara så exceptionell håller jag däremot inte med om.

Och det… var väl min lite väl utdragna sammanfattning av Oscarsfilmerna. Jag gissar att det inte blir allt för många som orkar sig igenom hela texten och än färre som håller med mig, men då är det dem det är fel på. Det har min mamma sagt.