Call of Duty: Ghosts (360)

Jag var aldrig särskilt intresserad av Call of Duty-spelen. Jag är på tok för dålig online och singelplayer-kampanjen var och är alldeles för strömlinjeformad och självspelande för att det någonsin skulle bli riktigt intressant.

Med det sagt kunde jag inte förneka att de var riktigt bra spel. Modern Warfare 3 var det första Call of Duty som jag spelade igenom. Och visst, kampanjen var inte mycket mer än en rutschkana. Men vilken rutschkana det var. Modern Warfare var kanske inte Bergman, men det var en riktigt jävla välgjord actionfilm.

Året efter kom Black Ops II. Och jag var redan trött på Call of Duty. Det var inte min typ av spel och Blops II kändes på alla sätt och vis redan gjort. Det tillförde ingenting nytt och jag längtade bara efter ett spel med stora öppna ytor och i alla fall ett uns av frihet. Men Blops var inte ett dåligt spel. Vad det gjorde var kanske inte särskilt spännande, men det gjorde det ändå väl.

I och med Call of Duty: Ghosts kan jag för första gången säga att ett Call of Duty är dåligt, på riktigt (i alla fall i kampanjen). För Ghosts är helt enkelt inte särskilt bra. Alls.

Explosioner i rymden. Hus kollapsar omkring mig. En lastbil flyger genom luften. Jag tänker ”jaha”. Det är helt enkelt inte spännande längre. Det är samma gamla trick och det är sämre utfört. Storyn är en engagerande sörja som är så klichépackad att det ger mig akut spänningsverk. Och den där hunden de pratat så mycket om? Ibland skjuter jag på den bara för att jag är uttråkad. Jag hade haft lättare att skapa ett emotionellt band ifall de hade döpt huvudkaraktärens gevär.

Hela kampanjen känns som en tutorial till saker som jag sen inte får tillfälle att använda på riktigt. Spelet ger mig ett roligt verktyg, låter mig använda det i en kort, hårt skriptad sekvens och tar det sen ifrån mig. Det händer gång på gång och det enda det resulterar i är frustration.

Men, kanske du säger nu, det är ju inte för kampanjen man spelar Call of Duty. Det är ju för online-delen. Och ja, i Ghosts är det väl kanske mer än någonsin en sanning. För medan kampanjen i Ghosts luktar gamla fötter, håller multiplayer-delen fortfarande en hög nivå.

Mycket tack vare att det är samma sak som det varit de senaste fyrahundra spelen i serien. Det finns visserligen ett gäng nya spellägen (bäst enligt mig är Blitz, där även en rookie som jag kan känna sig nyttig för laget), men grunden är oförändrad. Och motivationen att byta från Black Ops II finns inte riktigt där.

Ghosts har sålt sämre än förväntat och betygen har varit minst sagt ljumna. Visst kan den haltande försäljningen till viss del förklaras med att den kommer precis i skarven mellan två generationer, men jag tror och hoppas att det här är början på slutet för militärshooterns dominans. Genren behöver falla, ta sig en rejäl självrannsakan och komma tillbaka med nya krafter.

Eller inte alls. Det funkar också.