|
 Anders har under månaden sprutat ur sig superlativ och hyllningar. Och egentligen är det inte så konstigt då de två spel han längtat efter allra mest släppts I mars, spel som dessutom I mångt och mycket levt upp till hans förväntningar. Så att han kallas för årets version av “GOTY-Ludde!” bekommer han inte vidare mycket.
|
|
 [betyg:5] Det här med perfekta spel och perfekta betyg, det är en diskussion för en annan gång. Jo jag vet, jag har spottat ur mig lyriska haranger en efter annan. Men när det kommer till Obsidians otroligt kärleksfulla och värdiga tolkning av en av mina favoritserier så kan jag inte ge något annat än full pott. I det perfekt långa, perfekt vrickade äventyret får jag allt som jag väntat på i flera år – och mer därtill. Bara att gå omkring i den fiktionella staden och samla fruktansvärt onödig loot roar mig mer än vad som borde vara möjligt. South Park: The Stick of Truth infriar alla mina förväntningar. Jag är lyrisk, hänförd, nyförälskad. Och lycklig.
|
Titanfall (PC)
 [betyg:4] Kortfattat är Titanfall som en buljongtärning av allt som varit bra med flerspelarläget i Call of Duty-spelen under de senaste åren. Som av flera anledningar påminner om Unreal Tournaments största stunder. Respawn har lyckats fila bort allt onödigt, patriotiskt och krigsromantiserande, samtidigt bibehållit det intensiva och lättåtkomliga actionpaket som de själva introducerade på marknaden i och med Call of Duty 4: Modern Warfare. Någonstans sluts en cirkel här, och även om försöket att berätta en historia genom flerspelarmatcher inte är fulländat så känns spelet, samt den fokuserade inställningen till moderna spel, som en del av framtiden.
|
|
 [betyg:4]Från har varit en kaxig (och i mina ögon förbisedd) uppstickare har Sucker Punch nu gått och blivit en av Sonys mest pålitliga studios. Second Son ska sälja konsoler och för första gången i seriens historia släpps det under en ekonomisk gynnsam period. Tyvärr lämnar spelet en hel del att önska, och berättandet som inleder storartat slarvas bort ju närmare slutet man kommer. Bortsett från de handlingsfokuserade uppdragen återstår dessutom endast korta, intetsägande och tråkiga sidouppdrag. Det är svårt att inte spekulera kring ett pressat utvecklingsteam och en stram deadline. Men det som ändå återstår är tillräckligt bra för att hålla mig underhållen och road i kungliga proportioner. Spelmekaniken ger mig en otrolig frihet i hur jag ska spela äventyret, och med vilka superkrafter jag ska ta mig fram. Det känns totalt avfängslat, och i ett spel som erbjuder öppna miljöer är det precis vad jag vill ha. ”- Frihet!”, som Mel Gibson sa.
|
Metal Gear Solid V: Ground Zeroes (Ps3)
 [betyg:2]Visst, jag förstår någonstans vad Kojima försöker göra. Spelserien som gjorde honom till storstjärna inom branschen har varit i behov av utveckling sedan länge. Men det nya upplägget är svårt att förstå, svårt att spela och i förlängningen svårt att uppskatta – inte minst då det är över innan jag ens har hunnit svära färdigt. Kombinera med den vidriga kvinnosynen så ger det mer avsmak än mersmak inför det fullständiga spelet. Vilket är synd, då vissa delar av Ground Zeroes är precis så som Metal Gear borde vara på den här sidan om 2010-strecket. Kojima har ju dock lovat oss en överraskning i och med karaktärsporträtteringen i Phantom Pain, så jag håller en halv tumme för att han har rätt. Bakom ryggen, i smyg.
|
Luftrausers (Ps3, PsVita)
 [betyg:3]Det enda jag visste om spelet när jag startade upp det var att det hade ett rätt coolt namn och att man skulle styra någon typ av flygplan. Efter flertalet timmar med spelet vet jag egentligen inte om jag har så mycket mer att säga om det. Det har fortfarande ett häftigt namn och du flyger ett flygplan. Men det betyder absolut inte vara något negativt. I en ganska unik tagning på bullet-hell shootern styr du ett plan som du själv låser upp delar att bestycka det med. Allt lindas in i en extremt charmig Gameboy-grafik och med en förvånansvärt medryckande signaturmelodi i bakgrunden. Och man kan sitta i timtal för att jaga nästa highscore. Det lämnar inga bestående intryck, men är väldigt underhållande för stunden.
|
Steamworld Dig (Ps4, PsVita)
 [betyg:3] Jag fick flera anledningar att spela på min PsVita under mars månad. Och att jag som i stort sett aldrig förespråkar bärbart spelande fick för en stund se mig överbevisad. För jag satt i flera timmar, med den lilla skärmen i min soffa och spelade på min Vita. Mycket för att Steamworld Dig är otroligt enkelt att falla i, och fastna i. Det är en skön tolkning av 2D plattformare som lever lika mycket på sitt utforskande som sin tilltalande design. Och för att vara ett spel där man bara gräver och gräver så är det häpnadsväckande varierat. Men, som väntat i slutändan, fortfarande ett spel där man bara gräver och gräver.
|
|
 Ludde har under denna månad införskaffat sig en PS4 med tillhörande kamera.När han inte har förundrats över att han kan stänga av sin PS4 med enbart hjälp av sin röst har han även hunnit med att spela några spel.
|
|
 [betyg:3]Jag har ingen som helst relation till originalet på SNES, som alla hyllar så fort det kommer på tal. Däremot har jag nu en relation till 3DS upplagan. Det kom till mig i precis rättan tid, då jag behövde fly från verkligheten till något mysigt och lättsmält. Just mysigt och lättsmält summerar detta lilla plattformsäventyr. Det kommer inte gå till historien som det spel som revolutionerade den bärbara plattformsmarknaden men det erbjuder skojig underhållning för stunden.
|
|
[betyg:3]Jag är nog den av oss på Svampriket som är minst exalterad över Sucker Punch debut på PS4. Visserligen kan det ha att göra med att inte har blivit superimponerad av del 1 och 2 i Infamous-serien och inte har varit allt för pepp på detta spel. Visst, det är det spel som gjorde att jag till slut införskaffade en PS4. Det är ett gediget och underhållande actionspel, men det saknar en viktigt sak som gör att jag uppskattar denna typ av spel lite extra. Nämligen bra bossfighter.
|
|
 Peter har även han blivit med PS4 där funktioner och spel testats för fullt. Solen har börjat skina i Stockholm, men största delen av speltiden har ändå spenderats i Draenglics ständiga solupp/nedgång.
|
Dark Souls 2 (PS3)
 [betyg:5]Stunder då Dark Souls-serien kommer på tal finns det egentligen bara en sak jag vill fortsätta prata om, gång på gång igen; spelets snudd på fulländade berättarteknik som i del två fortsätter ta mig med häpnad. Till ljudet av dystra eteriska klockor förklarar en mystisk figur på en vindpinad kust att du kommer att förlora dina själar och din mänsklighet om och om igen. Dagen efter på jobbet berättar du, spelaren, om hur du förlorade så många själar och att du knappt är människa eftersom du sovit så lite. Erat lidande är sammanvävt på ett fullständigt utsökt vis, som gör Dark Souls 2 till ett av generationens både sista och bästa spel.
|
Metal Gear Solid V: Ground Zeroes (PS4)
 [Betyg:3]Snake behöver ett ansiktslyft och jag tror verkligen att slutprodukten kan bli bra för den här karaktären. Kiefer Sutherlands röst känns som skräddarsydd för den Snake vi blir presenterade för i Ground Zeroes. Spelet är ett kompetent pre-dlc som väl visar upp vad framtiden har lagrat åt oss. Innan det var dags att spela det pratades det däremot ganska friskt om den lättklädda kvinnliga karaktären Quiet och den nästan parodiska sexism som Kojima verkar demonstrera i huvudspelet. När Ground Zeroes väl släpptes pratade alla plötsligt om hur kort det var, och om det är OK att sälja ett demo för 250 kr. Inget kunde vara mer ointressant. Att fortsätta diskutera problemen med hur Kojima porträtterar kvinnor är hundratals gånger viktigare och intressantare än tidigare nämnda petitesser. Helt ok demo, now lets get back to brass tacks.
|
|
[Betyg:2]Jag är ändå rätt tacksam för InFamous: Second Son då det med sina tillkortakommanden påminner mig om något väldigt viktigt. När en studio gör sin debut på den nya konsolgenerationen läggs krutet på hög framerate, lång viewdistance och hårda värden som kontroll och miljödesign. Allt detta gör InFamous: Second Son riktigt bra. Berättelsen däremot är en moraldeterministisk travesti där mestadels astråkiga schablonkaraktärer skrivs en på näsan. Jag tänker fan inte acceptera detta. Jag vill ha spel med invecklade karaktärer och avancerad storytelling den här generationen. InFamous: Second Son lämnar mig med en känsla av att nextgen måste handla om nått annat än just de arketypiska spelmoment vi ältat om i recensioner år efter år. Så här slätstruket kan det inte vara om vi ska kalla det nextgen
|
|
 Niklas har ägnat merparten av mars månad med att jobba och möblera balkongen och sått i färgglada balkonglådor. Men han har även hunnit med att spela lite de dagar då vårsolen valt att inte visa sitt anlete nere i Malmö.
|
Dark Souls 2 (PS3)
[betyg:5]Jag fastnade aldrig för första Dark Souls, även om jag kunde se att det fanns en storhet där. Den här gången gav jag mig den på att ta reda på vad det är med serien som gör folk så lyriska. Såhär lite drygt 17 timmar in i spelet har jag äntligen tagit mig “over the hump”, och jäklar, vilket spel! Dark Souls 2 lämnar ingenting åt slumpen och är både skoningslöst och helt underbart på en och samma gång.
|
Yoshi’s New Island (3DS)
[betyg:2]Yoshi’s Island tog mig med storm när det släpptes på SNES 1995. Den lekfulla stilen och mysiga musiken var helt lysande. Denna gång känns det inte lika äkta. Grafiken, som en gång såg ut som den var ritad med kritor, ser nu plastig ut och den charmiga musiken känns krystad. Av spelet som en gång svämmade över av utvecklarnas kärlek finns nu bara ett tomt skal kvar.
|
InFamous: Second Son (PS4)
[betyg:4]I och med den tredje delen i InFamous-serien är next gen här på riktigt. Det är så urbota snyggt att man nästan blir svimfärdig och grunge-vibbarna tilltalar mig verkligen. Röstskådespeleriet är på topp och ansiktsanimationerna likaså. Vad som däremot inte känns lika fräscht längre är det otroligt svart-vita berättandet. Det är antingen eller, inga gråzoner. Detta till trots har jag fantastiskt roligt när jag leker runt med mina – väldigt udda – superkrafter i Seattle.
|
Pac-Man Museum (PS3)
 [betyg:2]Det första Pac-Man-spelet är en riktig klassiker som aldrig tappar stilen. I Pac-Man Museum buntas det tyvärr ihop med ett helt gäng andra spel av varierande kvalitet. Vissa utav dem är i princip ospelbara. Idiotiska extrafunktioner och ett fult gränssnitt hjälper inte direkt heller.
|
|
 Linus har spenderat månaden med att brottas med teknik för att försöka få fram en helt fantastisk Indierapport (hur det går med det är fortfarande högst oklart), men har lyckats klämma in lite vanligt spelande däremellan också.
|
|
 [betyg:2]Måste jag skriva mer om Thief? Jag vill inte. Blä. Jävla Thief. Thief innehåller på pappret typ bara saker jag gillar. Ett tjyvspel i en steampunkvärld liksom. Hur fan misslyckas man med det? Jo, såhär. Såhär misslyckas man. Visst, produktionsvärdet är där och det märks att det är ett storspel, men under utvecklingen har fler dumma beslut tagits är jag kan räkna på alla min kropps extremiteter. Det är begränsat och klaustrofobiskt och direkt jobbigt att spela. Och nu tänker jag inte skriva ett ord till om det.
|
|
 [betyg:3]Idén bakom Plants Vs Zombies: Garden Warfare är så vanvettig att den ramlar över gränsen till briljant. Så klart ska vi göra en fläskig multiplayer-shooter av det gulligt tecknade tower defense-spelet om blommor mot zombies. Varför inte liksom? När det kom hade jag ingen aning om vad jag skulle förvänta mig. I efterhand är jag jävligt glad över vad jag fick. Det är roligt. Kort och gott. Inte perfekt, inte briljant men roligt. Och det räcker.
|
|
 Tobbe har haft en sån där skitmånad, en sån där allt går mot en. Spelsuget har inte varit på topp men det är svårt att värja sig när Anders kikar över med Snakes nya äventyr.
|
Metal Gear Solid V: Ground Zeroes (PS3)
[betyg:2]Vad är det här? Historiens dyraste demo? En pre-DLC? Det är svårt att bedöma ett spel som är över på en dryg timme som kostar 300 kronor, även om det hänger ihop med storebror som släpps om ett år. Om man ser på vad man faktiskt får så känns det ändå nytt och fräscht, även om jag inte var riktigt bekväm i avsaknaden av radar och med fiender som faktiskt har ögon. Tanker-delen av MGS2 fick jag gratis när jag köpte Zone of the Enders och jag hade mycket hellre sett att de gjorde något liknande även här, för det här är ett demo, inte ett helt spel.
|
Luftrausers (PS3)
[betyg:3]Skaparna av Redicilous Fishing är tillbaka i en nazi-värld som doftar Gameboy. Ta Jetpack Joyrides små enkla belöningar och uppdrag i en oväntat belönande men svårstyrd pixelskjutare och du hittar ett spel som skriker ”bara en gång till” varje gång ditt plan exploderar. Jag hade dock sett lite mer variation, lite mer att låsa upp och fler fiender och miljöer.
|
