Den saknade spellusten

Vad gör man som inbiten spelnörd när spel slutar vara lockande? När det trots en dignande spelhylla och allt fler släpp av nya spel faktiskt inte alls lockar att dyka in i en virtuell värld och spendera tid?

Jag skrev för ett par månader sedan ett blogginlägg på min egen blogg – ”spel istället för psykofarmaka”. Jag tänkte ta tillfället i akt att uppdatera, revidera och expandera på det ämnet. Och med er hjälp kanske komma fram till en lösning hur jag botar att spel inte alls känns lika lockande som för ett år sedan.

Thomas Arnroth och Åsa Roos/Discordia har var för sig skrivit långa, insiktsfulla inlägg om spels terapeutiska värde när livet känns svårt, tomt och alldeles för hårt. Jag tänker inte repetera deras ord i någon större utsträckning, utan nöjer mig med att rekommendera två krönikor av Thomas och Åsa . Båda behandlar väl ämnet spel som ganska allvarlig eskapism – antingen för verklighetsflykt eller som terapi.

Jag befann mig själv för ett halvår sedan i en situation som jag inte riktigt kunde hantera, och reflekterade vid tillfället inte själv över hur jag använde spel i de syftena. Jag behövde en paus – både från hjärnan, stress, verkligen men allra främst – från mig själv. Jag känner inte till hur vare sig Åsas eller Thomas situationer var vid tillfällena de skrev sina bloggposter – men kan väldigt väl känna igen mig själv i bådas texter. Ibland alldeles för väl.

Lite bakgrund för de som inte vet vem jag är (hej, 97 procent av er).

Ett förhållande som varat en tredjedel av mitt liv gick i kras. Det var egentligen inte så dramatiskt som det låter, det var under relativt ordnade former och ett någorlunda gemensamt beslut. Men förändringar av den magnituden har ändå en tendens att ställa till det i huvudet en del. Rent praktiska detaljer var bara tidskrävande att pyssla med – nya boenden, packning och flyttbestyr. Och den plötsliga ensamheten. Den stora ensamheten och givetvis, fruktan inför framtiden.

Jag skulle ljuga, både för er och för mig själv, om jag hävdade att jag var en mentalt välbalanserad varelse. Detta har de senaste nio månaderna i all tydlighet visat mig. Nog för att saker sakta men säkert börjar falla på plats och stabilisera sig, och jag börjar återigen börjar hitta min plats i tillvaron. Mitt största problem är, och har till stor del alltid varit, att jag inte riktigt kan hantera mig själv. Jag står inte riktigt ut med mitt egna sällskap i de längder jag faktiskt behöver umgås med mig själv. Och den enklaste lösningen har alltid varit verklighetsflykt, i form av böcker eller de senaste årtiondena: tv-spel. En alldeles ypperlig distraktion från mig själv och de övriga vardagsbestyren.

När Grand Theft Auto 5 kom ut dök jag gladeligen in i det. Men jag kunde inte riktigt uppskatta det, och det tog en rätt bra stund innan jag förstod varför. Med facit i hand gav det mig ingen direkt verklighetsflykt. Visst, de situationer och karaktärer spelet skildrar är rätt långt ifrån mig eller min vardag, men det fanns tillräckligt med vardagsmoment i spelet för att faktiskt stressa mig mer istället för att erbjuda avkoppling. Karaktärernas konstant ringande och vibrerande mobiltelefoner drog mig direkt ut ur spelets illusion av fantasivärld, till exempel.

Det enda spel jag faktiskt kunde spela, under en ganska lång period, med humöret någorlunda intakt var något så märkligt som Dark Souls (och sedermera även uppföljaren).

Det har väl i sig sin förklaring. Dark Souls fick agera min konstant under en lång tid (hej, obskyr Lost-referens). Anledningarna är faktiskt ganska enkla, snudd på banala. Jag hade vid tillfället spelat det så pass mycket att det aldrig kändes oförutsägbart. Det kunde inte erbjuda några otäcka överraskningar – jag kände till det innan och utan. Men, det krävde fortfarande min fulla koncentration för att ta mig igenom. Att halvhjärtat försöka spela Souls-spelen är att be om smärta. Ett ögonblicks förlorad fokus betyder död, som de flesta kanske redan vet.

Men, trots att jag kände spelet innan och utan gav det mig fortfarande känslan av att lyckas med något. Att jag faktiskt kan något. Att jag gör något som har mening. En känsla av meningsfullhet. När allt annat stormade, och då inte bara vädret utanför, var det värt en hel del.

Jag visste redan då att det inte var en permanent, långsiktig lösning. Att jag inte kunde spela Dark Souls till dagen jag dog. Dark Souls 2 kom och gick, och efter det har jag faktiskt inte spelat särskilt mycket alls. Från att ha konsumerat spel på löpande band tog allting nästan slut. Det har gått veckor i sträck utan att jag rört spel alls, och det känns både lite bra och dåligt.

Det borde, i teorin, betyda att jag inte behöver den mentala kryckan längre. Men det känns också lite tomt – som att jag saknar någonting. Spel har ändå varit en väldigt stor passion och hobby – och jag fasar lite över att jag lyckats överdosera eller tappa bort den. Men huvudsakligen har det känts meningslöst. Jag har nog inte haft ro nog att sätta mig ner med någonting nytt, okänt eller oförutsägbart.

Till viss del beror det på att verkligheten, som den har en tendens att göra, kom ikapp mig. Jag unnade mig ett par dagar ledigt kring valborg och besökte en liten, intim industri/noise-musikfestival. Musik vars huvudsakliga effekt, på grund av dess brutalitet, är att helt och hållet rensa huvudet. Det går helt enkelt inte att göra något annat än att avnjuta musiken, oljuden och släppa allt. Det var en skön paus. Men alla pauser får sitt slut, och känslan när ett halvårs, eller ett par års bortstuvade minnen och känslor kom rusande in på ett expresståg bröt mig nästan helt.

Jag retarderade nog ett par steg nedåt på Maslows behovsstege. Visste inte riktigt längre vem jag var, vad jag ville eller hur jag skulle nå dit. Att unna sig eskapism när det är oklart vad det är som flys ifrån kändes poänglöst. Så, där och då fick processen av att bygga upp sig själv på nytt påbörjas. Och tv-spel fick inte riktigt plats i den processen. All mental energi gick åt till att konstruera nya väggar, murar och fasader. Och att lära sig komma underfund med omvärlden, självet och allt däromkring.

Jag har under våren försökt ge mig på nya spel, men det har alltid tagit emot och jag har tappat intresset för det aktuella spelet efter bara någon timme och lagt tillbaks det på hyllan. Eller, i vissa fall, faktiskt genuint stängt av konsolen mitt under spelande i ren vrede. Jag vet inte riktigt om det är spelen det är fel på, eller om det är mig.

Jag har dock lyckats återbesöka ett par gamla spel, men det är med blandade känslor. Final Fantasy X lyckades jag ta mig igenom, men det bar samtidigt med sig minnen av en tid som var – då spelet släpptes strax efter att det krackelerade förhållandet började. Och jag minns hur mycket skällsord som riktades mot mig då för att jag hellre spelade det istället för att umgås. Jag vågar inte riktigt tänka på hur många spel jag inte kommer kunna spela om inom en överskådlig framtid på grund av liknande associationer.

Den senaste månaden har lusten till spel sakta börjat komma krypande tillbaks. Jag återupptäcker Skyrim samtidigt som jag återupplever Vivis sorgliga saga i Final Fantasy IX. Skyrim lockar mest för att det får agera ett säkrare substitut för min vilja att åter utforska världen utanför lägenheten fast från min soffas varma famn.

Jag borde kanske lägga det på hyllan och faktiskt ge mig ut i den verkligheten, men jag vågar inte riktigt än. Istället försöker jag medla mellan Stormcloaks och Nords och utforska alla dess gravvalv. Och, det enda ”nyare” jag har haft tålamod nog att ge mig på är Telltales helt suveräna Fables-äventyr The Wolf Among Us.

Jag antar att den bästa kuren för saknad spellust är att inte försöka forcera det. Att låta den komma tillbaks när den känner för det. Men skulle ni läsare ha några tips på saker som kan stimulera den är jag tacksam. Det är trots allt en passion jag saknar till stor del. Att läsa om spel, lyssna på podcasts om spel och titt som tätt besöka forum gör jag redan – det är huvudsakligen lusten att faktiskt spela någonting som är lidande.

Text av Fredrik Johansson

Fredrik gick vilse i spelandet lite och försöker hitta tillbaks. Skrev tidigare för svenska eurogamer och numera för psbloggen.se. Utöver skrivande är det fotografering, musik och programmering som triggar hans hjärna allra mest. Dricker för mycket kaffe, röker som en borstbindare och är allmänt asocial.