Många gånger när jag kommer hem från en arbetsdag, så fylls jag med ångest. Det är inte för att det ligger en räkning från Radiotjänst framför mina fötter, det är inte för att en av mina katter har spytt på golvet och det är inte för att min sambo är hemma. Utan när jag kliver in i vardagsrummet, så ser jag flera hyllor med spel. Olika figurer på framsidorna som ropar efter mig, som vill att jag ska spela just deras spel. I de flesta fall så kommer jag att göra dem besvikna, de flesta spelkaraktärerna kommer antagligen aldrig att få andas i den härliga friska luften. Plasten kommer att sitta kvar.
Vi spolar tillbaka kassettbandet till tidsperioden 1992-1995. Då gick jag på lågstadiet och fullkomligt avgudade min Mega Drive. I slutet av 1991 inköptes konsolen med Quackshot och Sonic, för någon som inte visste någonting om världen så visste jag då helt klart att jag var helt förtrollad av TV-spelens magi. Jag har läst texter och lyssnat på olika podcasts där spelintresserade människor oftast växte upp med NES eller SNES. I deras uppväxt var det väldigt sparsmakat med spel och man hade oftast ett spel i taget, som man noga spelade sönder och samman. Ibland hade de själva sparat ihop sina hårt förvärvade slantar för att spela det spelet. Det problemet eller den ”lyxen” hade inte jag.
Min pappa var själv spelintresserad under en längre period, han var involverad i en av de kända undergroundgrupperna som knäckte Commodore 64-spel och distribuerade dessa. Han hade alltså stor förståelse när det kom till TV-spel, därför hade jag oftast mer Mega Drive-spel (snart annat i konsolväg också) än vad jag klarade av att spela. Jag spelade självklart de givna klassikerna på Megan som var stora på den tiden, men många spel, över 20 år senare, står fortfarande ospelade i hyllan. Med tiden så har nya spel och nya konsoler fått ta plats i mitt hem, då har de gamla ospelade spelen begravts ännu mer i avgrunden. Jag säljer eller byter aldrig spel, utan allt måste finnas kvar. Jag har inte hjärta för det.
Jag tar ut ett valfritt spel ur en av spelhyllorna. 549 kronor står det på prislappen för Dead Space 3 till Xbox 360, det är fortfarande inplastat. Jag köpte det på releasedagen och hade rätt nyligen innan jag köpte spelet, spelet igenom första spelet i serien och tyckt att det var en trevlig upplevelse. Ibland så bara måste jag köpa ett spel på releasedagen och oftast har jag spelat det då, men Dead Space 3 är fortfarande ospelet, 1,5 år senare. Det är en speciell känsla med spel som är köpta just den dagen de kommer ut. Trots att jag både hade spelet på vardagsrumsbordet och även vid TV:n, för att signalera att jag snart skulle spela igenom det. Så blev det inte så. Dead Space 3 är ett av många exempel, det finns många fler spel som är ospelade och inplastade. De kommer allt längre bak i den enormt stora spelloggen och har dåliga framtidsutsikter för få min uppmärksamhet.
Så hur ska jag göra för att lösa det här problemet, jag måste få tyst på alla spel som vill bli spelade, eller hur? Det känns som att jag har minst 1000 försöksapor inspärrade i burar som skriker sig fördärvade efter min tillsyn. Jag har insett att det inte går att göra mycket annat än att inse att livet utvecklas. Från en period där TV-spel var det absolut största till mitt liv, så har det faktiskt en undanskymd roll idag. Jag har faktiskt blivit vuxen och uppskattar även andra saker numera. Jag tycker om mitt jobb, mina nära och kära, min löpning (med tillhörande blogg) och annan idrott som jag håller kär.
Däremot kommer jag aldrig att rata TV-spel för alltid, jag är så minutiös i min dagsplanering att jag har avsett exakt hur mycket tid som jag ska spela varje dag (då det går) för att jag ska ha möjligheten att spela igenom min enormt stora spelhög. Enligt mina beräkningar bör jag vara färdig tills jag blir 124 år. Efter det så är jag redo att knacka på pärleporten för att säga hej då till det här livet.
Text av Andreas Åkesson
 |
Andreas är en tv-spelsintresserad fritidsledare som är stolt över att ha spelat igenom Pokémon X relativt nyligen och kan jämföra med barnen om vem som har bäst Pokémon. När inte TV-spel eller jobb kommer i vägen så vill han förändra världen genom sin innebandyförening. Svampod och Retroresan har fått vara en del av Andreas framgångsrika utveckling i löpningen, då han på två år har gått från joggare till elitmotionär. Vid lugna stunder avnjuts mörk choklad till höstregn. |
Ja TV-spelare är ju onekligen kända för sin konsumtionshets. Jag förstår känslan du skriver om och upplever att zeitgeisten inom mediet är osund, onödig och endast gynnsam för utgivarna.
Jo, det är definitivt ett i-landsproblem som inte existerade förr.
Mitt första tv-spel var en Colecovision och mitt favoritspel till den Mr. Do. Jag hade bara 4 spel till den och det blev aldrig fler till det formatet.
Med dagens spelutbud och spelformat gäller det att vara selektiv.
Känner mig mer som samlare än gamer idag nästan.
Jag tillåter mig nästan bara att köpa spel som bara måste spelas och skall spelas omgående.
Mina spel därhemma är indelade i 3 kategorier och inom varje kategori är de också uppställda i hur lång tid de uppskattningsvis tar att spela igenom.
Division A-spel:
Bra spel som bara måste spelas…någon gång i framtiden.
Exempel: The Last of Us och Ni No Kuni Wrath of the White Witch.
Divison B-spel:
Intressanta spel jag vill spela, men som inte är högprioriterade.
Exempel: Valkyria Chronicles och L.A. Noire
Division Replay/Retro:
Spel jag uppskattat och som borde spelas om igen – det har gått tillräckligt lång tid. Nostaligi-tripp!
Exempel: Fire Emblem Awakening till Gamecube som jag bara älskade, men lika gärna kan spela från min Wii nu.
Retro-exempel är Persona 4 till Playstation 2 som bara verkar helt underbart tokigt och helt i min smak – synd att det är ett så långt spel.
Sedan försöker jag ge mig i kast med något ur alla mina 3 divisioner och har ofta som krav att spela igenom två titlar innan jag tillåter mig att köpa nytt. Såvida det inte är något som kommer sträckspelas och det händer ju ibland.