Vissa spel förtjänar inte en hel recension, andra hamnar helt enkelt i kläm mellan storspelen och vissa hamnar helt enkelt mellan stolarna. Det är till just såna spel vi använder ”Tre snaba” och idag är det Anders, Tobbe och Niklas som tyckt till.
Total War: Attila (PC)
Jag fantiserar ofta kring vad jag skulle spela för spel om jag hade mer tid över. Ofta landar svaret i de spel som kräver en stor portion engagemang och tid för att förstå och uppskatta. Typexempel: RTS-genren. Jag har otroligt varma minnen från en rad olika serier inom genren men idag är det inget av dem jag spelar kontinuerligt. Och när jag väl sätter mig ner med Total War: Attila så börjar jag tvivla på mina små tankeutflykter. Inte för att spelet är dåligt, utan för den påfrestande, styrda hinderbana som man alltid ställs inför när man startar upp ett nytt RTS. Attila kan ses mer som en fläskig expansion än ett nytt spel, men innehållet kastar i mångt och mycket hur jag brukar spela denna typen av spel helt och hållet. Och greppet med att spela med en armé som alltid är i rörelse är nyskapande – men i det försvinner också tillfredsställelsen jag brukar känna i att bygga den perfekta basen. I slutändan landar jag i att spelet helt enkelt inte är för mig. Basbyggar-fixet kan jag få i en handfull tower defence-spel, och då slipper jag allt som oftast en oengagerande handling med platta karaktärer och påtvingande hinderbanor. Det finns säkert stora stunder i Attila bakom allt det där, men det är inget jag längre är intresserad av att jaga.
/Anders Brunlöf
OlliOlli 2: Welcome to Olliwood (Vita)
Eftersom jag missade det första spelet faller den här texten rätt platt i avseendet att jämföra det med uppföljaren OlliOlli2: Welcome to Olliwood. Men vad jag, som ny till serien, kan säga är att det är grymt beroendeframkallande. Även om du åker skateboard i OlliOlli 2 har det mer gemensamt med runner-spel Bit.Trip Runner än med Skate eller Tony Hawk-spelen. Det krävs en extrem fingerfärdighet och reaktionsförmåga för att kunna sätta alla trick och länka samman dessa för maximalt antal poäng. Vid minsta lilla misstag faller din lilla skejtare och slår sig på de mest brutala sätt, och då är det bara att börja om från början på banan. Lyckligtvis är en omstart bara ett knapptryck bort, vilket minimerar frustrationen av att börja om igen och igen och igen.
/Niklas Sintorn
White Night (PS4)
Om Grim Fandango och Resident Evil fick ett svartvitt barn i en film Noir så skulle det vara White Night; taskig kontroll men stämning och yta så det förslår bland mysig skräck och lite för lätta pussel. Estetiken, där gråskalor frätts ut genom att dra upp kontrasten och den enda färg du ser kommer från brinnande eld, är egentligen huvudpersonen i spelet och skänker en unik känsla bland simmig jazz och klassiska mordgåtor. För mig som uppskattar genren så kompenseras bristen på vapen med oron för att ens sista tändsticka ska ta slut, för mörkret är din största fiende när du måste hitta den förbannade saken du behöver för att lösa pusslet för att komma vidare. Dålig kontroll till trots (nej, den fyller inte ett syfte som i Silent Hill utan här är den bara dålig) så drogs jag med och ser fram mot att spela det igen nästa fullmåne för att ta den sista trofén.
/Tobias Andersson
Gilla detta:
Gilla Laddar in …
Relaterade
