Tre våldsamma spel av varierande kvalitet avverkas av tre mindre våldsamma killar av jämnare snygghet.

Dark Souls 2: Scholar of the First Sin (PS4)

Dark Souls 2 har en konstig position i den här sviten av oförglömliga spel. Det hade det icke avundsvärda jobbet att följa upp Dark Souls som mycket väl kan vara förra generationens mest kompletta och omhuldade spel. Dessutom kom det i slutet av sagda generation och så fort Bloodborne blev utannonserat började folk sukta efter detta istället. Alltid denna känsla av att vara mellanbarnet. Men om vi tar ett steg tillbaka nu när det släppts till den nya generationen konsoler och fått andas en stund så finner vi något som står helt på egna fötter. Ett taktiskt ganska annorlunda spel mot sin föregångare, större och definitivt mer mystisk så lockar det med teorier och konspirationer om hur det hör ihop med legenden om Gwyn och the Age of Fire från första Dark Souls. En visionär och mer utflippad design kan ses i bossar som The Rotten och Demon of Song men också på flera ställen i hur spelvärlden ser ut. Allt detta särpräglar Dark Souls 2 och är enligt många anledningen att det inte riktigt höll hela vägen. Lite mer utflippat och luddigt, kanske till och med märkligt. Men jag tycker snarare det är dess charm, och att de båda utgör vitala delar av From Softwares skatt som är värd att spelas och upplevas gång på gång.

/Peter

Fossil Fighters: Frontier (3DS)

Det brukar ofta hävdas att toleransnivån var bättre hos oss spelare förut. Att vi accepterade mer motstånd för att ta oss vidare, att vi blev härdade och tränade i tv-spelens hårda skola. Och det finns tillräckligt med podcasts, videoserier och ”branschexperter” som hävdar att dagens ungdom inte riktigt förstår det vackra i att ett spel sätter upp en komplex hinderbana redan på första banan. Jag skulle dock vilja hävda att det till största del är en lögn. Att det snarare handlar om att vi förskönar vår egen barndom för att känna oss speciella och att mycket av svårigheten handlade om att i stort sett alla av oss var nybörjare – inklusive utvecklarna. Fossil Fighters: Frontier tycks vara riktat till yngre, åtminstone om jag tolkat den lite väl stjärtfokuserade humorn och handlingen rätt. Det är också ett spel som stundtals är väldigt svårt, men utan att ge mig ett svar på vad jag behöver göra för att överkomma mina hinder. Frontier är min första kontakt med Fossil Fighters-serien. Om jag får välja så är det också min sista. Inte för att spelet eller konceptet bakom är fruktansvärt. Faktum är att jag tyckte kombinationen Jurassic Park möter Pokemon lät intressant på förhand. Men nej. Spelets främsta tillkortakommande handlar om hur nästan påträngande mediokert allt är. Inget är uselt, men det finns inte heller en enda centimeter av spelet som är bättre än ok.

/Anders

Hatred (PC)

Utvecklaren sålde in det här med uttryck som ”det är för mycket PK i gamingvärlden” och med en trailer som visar avrättningar av civila, för att huvudpersonen hatar människor. Ambitionen är uppenbar; man vill kapitalisera på Gamergate-följare, antifeminister och liknande slödder. Steam drog åt sig öronen men backade, Unreal förbjöd spelet att använda sin logo, ESRB gav ut sin andra 18-årsmärkning på grund av våldsinnehåll och Twitch förbjöd samtidigt spel med den klassningen att sändas. Spelet hade på sätt och vis lyckats, det var på allas läppar och målgruppen var definitivt medveten. Det ”tråkiga” här är att spelet inte alls är så kontroversiellt som man vill ge sken av. Ja, man skjuter civila, men det är långt från tyngden i scenen på flygplatsen i Call of Duty. Ja, du avrättar folk, men det är ett tomt skal jämfört med att långsamt strypa någon i Manhunt. När chockvärdet faller så återstår bara en blek karbonkopia på det första Postal. All svartvit estetik och one-liners som ”dust to dust” i världen räddar inte spelet från att helt misslyckas med att driva in någon form av poäng. För att citera Samsons recension av Duke Nukem Forever:

NEJ.

/Tobbe