The Witcher 3: Wild Hunt

Så till slut är det dags för en recension av The Witcher 3: Wild Hunt. Efter att enligt spelklockan ha lagt ner över sex dygn på spelet och ändå inte ha spelat klart storyn känner jag mig trots allt mogen att kunna bjuda på mitt tyckande av den senaste installationen i följetongen om monsterdödaren Geralt av Rivia. Med ett så stort spel är det också på plats med en rejäl recension, allt för att försöka göra innehållet så mycket rättvisa som möjligt.

Allra först vill jag nämna att det är svårt för mig att skriva en recension av The Witcher 3: Wild Hunt utan att jämföra med Dragon Age: Inquisition. Det känns oundvikligt när två så stora rollspel släppts inom ett år, de första till den senaste generationen konsoler dessutom. Men i alla avseenden tänker jag undvika att nämna detta, och jag tänker istället skriva en separat krönika om likheter och skillnader. Är du intresserad av det så är det bara att hålla utkik här på sidan framöver.

Det är ett tydligt uppdrag som presenteras i början av spelet: Hitta Ciri. Flickan som en gång var Geralts adept har hunnit växa upp och hennes öde har hunnit ikapp henne. På grund av The Elder Blood som flyter i Ciris vener är The Wild Hunt på jakt efter henne, svartklädda spektrala ryttare som för med sig mörker, iskyla och vinter. De är inspirerade av den nordiska och germanska mytologin om Odensjakten, och sägs förebåda olycka och död. På flykt ligger Ciri hela tiden ett steg före Geralt, vars sökande drivs framåt av uppdrag, både stora och små, för att få fram information som kan leda till Ciri.

Som sig bör i ett fantasyspel huserar flertalet humanoida raser i världen. De tre tydligaste är människor, alver och dvärgar, med vissa variationer. Den klassiska hierarkin är också närvarande. Människor är flest till antalet och står högst i rang, medan ”non-humans” klumpas ihop och är lägre stående. Det finns också olika varianter på magiker, där framför allt mages tvingats gå under jorden på grund av en aggressiv häxjakt. De som inte kommer undan bränns publikt på bål, och de som huserar mages riskerar hårda straff om de blir påkomna.

Kulturerna mellan de olika områdena är inte särskilt varierande. I linje med de nordiska influenserna lever befolkningen i Skellige enligt en variant av asatron, där flertalet gudar dyrkas och Ragnarök är vad som spås sluka världen till slut. Namnen på orter och invånare har nordisk anknytning. Ni som läst min recension av Jaws of Hakkon vet redan att jag avskyr det haltande uttalet av orter och namn, vilket här t.ex. gör att namnet Hjalmar får mig lite lätt avtänd på kulturen. I resten av den spelbara världen är det tron på The Eternal Fire som formar invånarna. Ute på landsbygden finns en närhet till naturen närvarande, där många också tror på fenomen som skogsandar som regerar över byn och den omkringliggande marken. I Novigrad finns den levande kulturen närvarande, med musiker och teatrar.

Skönheten i miljöerna slår emellanåt andan ur mig. Områdena är mycket stora med tydliga variationer i landskapen. Velen är den typiska landsbygden med spridda småbyar, blandskog och träsk. Skellige är ett örike där CD Projekt Red helt utan skam kopierat Norges fjordar och byggt ett storslaget landskap med brutala klippväggar, snötäckta berg och ett nordiskt djurliv fyllt med rådjur, harar och en och annan björn. Novigrad är den största staden i spelet som går från leriga fiskmarknader och slumområden till vackert stenbelagda gator där den rikaste klicken bor. Men det är framför allt när Geralt sätter sig vid rodret och tar sig an haven som jag kommer på mig själv med att ta lite extra långa vägval för att få njuta av vyn. Kameravinkeln forcerar in sig precis där den ska vara, med saltstänk på kameralinsen när vågorna bryts av båten. Mäktigast var ändå när vädret var alldeles vindstilla – båten bröt spegeln och lämnade små vågor efter sig, som mjukt vispad grädde. Oslagbart.

Ljudbilden är genomgående vacker, framför allt då med Skellige i åtanke. Vemodiga melodier med en hymn värdig det nordiska landskapet gör att jag öppnar ögonen ännu lite mer och tar in omgivningarna. De korta ljudklipp som spelas när man klarat av ett uppdrag, fått ett nytt, eller ett uppdrag uppdaterats är klockrena: en eller två sekunders ”hey!” eller ”oooh!” med pampiga trumslag är en detalj värd sin vikt i guld. Kanske att det skulle funnits fler slingor av stämningsbyggande musik, men i det här fallet är det nog en fråga om att mycket vill ha mer. Röstskådespeleriet hos huvudkaraktärerna är bra, men inte fläckfritt. Invånare och andra sidofigurer lider av brist på variation, och det är inte ovanligt i tätbefolkade områden att få höra samma mening upprepas flera gånger i minuten.

För mig som spelar på den lägsta svårighetsgraden är stridssystemet ett bekvämt hack and slash. Men med fem förmågor, två attacker, samt tillgång till bomber, armborst, oljor och dekokter bör det rimligen finnas användning för samtliga, över alla svårighetsgrader. Det känns mest som om att jag samlar på recept och ingredienser som jag aldrig kommer använda i alla fall. Här handlar diskussionen om vad en lägre svårighetsgrad borde innebära generellt i spel, men det är något för en annan krönika. Som kommentar här kan jag konstatera att jag skulle önska att CD Projekt Red skulle ha tagit andra åtgärder än att enbart nerfa samtliga fiender.

Fiendegalleriet är, grovt sett, uppdelat i två kategorier. Dels är det de fiender du stöter på när du är ute i rörelse – t.ex. drowners, nekkers, vargar, banditer och pirater. Sedan finns de riktiga monstren, de du plockar kontrakt på och får betalt för att döda. Spöken, hybrider, elementia och nekrofager är bara några av de typer du kan behöva sticka silversvärdet i. All information finns samlad i det geniala ”bestiary” – katalogen över alla varelser du stöter på. Allt eftersom du lär dig mer fylls kapitlen på, med information om var de lever och hur de enklast dödas. Men alla monster är inte ondsinta, du stöter också på varelser som t.ex. ”godlings”, vars spratt knappast orsakar någon större skada. Det finns också exempel på när dessa lever tillsammans eller nära med människor, som kamrater och vänner.

I övrigt är menyerna relativt lättnavigerade och innehåller all information som man kan tänkas behöva. Inventoryt är däremot väldigt kluddigt och för mig som spelar på konsol känns det klumpigt och svårnavigerat. Då mycket av spelmekaniken bygger på att man kan brygga oljor, dekokter och potions tar ingredienserna en stor del av utrymmet, och det blir snabbt väldigt stora mängder som det är svårt att ha översikt över. Jag vill också nämna att jag anser att ekonomin i spelet är mycket obalanserad. Varor som kostar flera hundra guld hos handlare får man ett par guld för när de säljs, att producera en olja kan vara mångfalt mycket dyrare i form av både råvaror och guld än att köpa den direkt, och det är mycket sällan värt att köpa råvaror från handlare. Många av de dyraste råvarorna, som t.ex. ädelstenar, är common goods som man stöter på rätt så ofta runtom i världen. Här skulle det behövas en balansering för att skapa ett bättre köp/sälj-klimat.

Det som CD Projekt Red tryckt hårt på inför releasen av The Witcher 3: Wild Hunt har varit storleken på kartorna, den stora mängden innehåll, samt att det inte kommer vara självklart för spelaren hur storyn kommer utveckla sig. Spelet har onekligen massivt med innehåll – förutom alla de markörer som syns på kartorna dyker hela tiden nya saker upp längs med vägarna, allt från kidnappade personer, avrättningar, banditer som terroriserar byar, och gömda skatter som bevakas av monster. Själva storyn har också massvis med sidospår, och subplots dyker hela tiden upp som en naturlig del i samtalen med sina följeslagare. Spelet lyckas med att göra det svårt för mig att gissa nästa drag och jag är exalterad över att känna mig så osäker.

Det är här spelet briljerar. Svårigheterna i att navigera samtalen handlar inte enbart om valen i sig, utan att det inte finns något sätt att förutspå vilken reaktion mina svar kommer ge. Vissa karaktärer är nyckfulla med starka åsikter och värderingar vilket gör att det ibland känns som om det inte finns något rätt svar. Helt plötsligt passerar jag en by som har mig att tacka för att jag räddade deras äldste borta i något obskyrt hörn av Novigrad. Jag får perks i viktiga samtal för att jag tidigare tagit beslut som för stunden verkade vara petitesser. Allt är inte så himla svart eller vitt, och jag känner mig ödmjuk inför det enorma arbete som har lagts ner av manusförfattarna för att kunna bjuda på denna buffé av valmöjligheter.

Precis som i The Witcher 2: Assassins of Kings finns det ett kortspel som spelas av de allra flesta du stöter på. Spelet heter Gwent, och är ett strategiskt kortspel som efterliknar två arméer som möts på ett slagfält. Från början var jag inte särskilt intresserad av gwent, men ju fler rundor jag spelade, desto mer fastnade jag. Jag har spenderat ett antal timmar med att bara springa omkring och försöka vinna unika gwentkort för att göra mina lekar kompletta, delta i turneringar och vinna både guld och cred. Min förhoppning är att det ska dyka upp ett onlineläge för oss gwent-frälsta. Det skulle vara riktigt schysst att få spela mot andra än NPC’s.

Det finns så många andra små egenheter som också är värda att nämnas såhär i slutändan. Som till exempel pottfrisyren som tydligen är högsta mode bland Velens jordbrukare. Eller hästen Roach’s förmåga att alltid spawna bakom ett staket om sådant finns tillgängligt när man visslar på honom. Eller varför inte hur alla pirater verkar känna att kläder är överflödiga? Hela spelet är fyllt av såna här små quirks som bara väntar på att bli upptäckta. Fast travel är uppskattat i vissa uppdrag, men jag rekommenderar att hålla sig från det så långt det bara är möjligt. Spelets briljans kommer till sin rätt mellan de skrivna raderna – på landsbygden, i skogen, på havet. I solnedgångarna, stormarna och det lätta snöfallet över Skellige. I hur hela världen är ett enda stort smörgåsbord för oss att sätta tänderna i.