Jag brukade tycka att det var på riktigt jobbigt. Det gjorde det ibland svårt att spela spel jag verkligen ville spela, för att det fanns spel jag verkligen borde spela. Det är vansinne, när man tänker på det. Ändå hänger delar av det kvar fortfarande idag.
Nädu Batman, dig skiter jag i
Jag tror Batman: Arkham Origins var det första spelet. Det första spelet som jag kände att jag borde spela men som jag bara en dag accepterade att jag nog aldrig kommer att plocka upp. Det var skönt. Jag bestämde officiellt för mig själv att bara skita i det. Och det var så satans befriande.
Sedan dess har jag skitit i spel till höger och vänster (hehe). Jag skiter i Mass Effect, hela jävla serien. Jag skiter i The Last of Us och jag skiter i Metal Gear Solid. Inte för att jag inte skulle uppskatta dem utan just för att det antagligen inte kommer att komma för mig. Och jag vill inte gå runt och må dåligt över det.
Innan folk börjar reflexivt skrika om att jag visst borde spela de spelen, låt bli. För ju mer jag känner att jag borde spela ett spel, desto mindre vill jag göra det. Och det ironiska i det hela är att chansen att jag faktiskt spelar något av de här spelen ökar när jag bestämmer mig för att det är okej ifall jag inte gör det.
Kanske är det därför jag nu på riktigt är lite sugen på att skjuta upp alla nya spel och istället sätta mig ner med Arkham Origins.
Jag har skitet helt i Nintendo.
Endast spelat RE4 på Gamecuben under mina 35 år som spelare.
Nä, skit i det. Skiter i princip helt i jrpg själv, så det är ju ingen idé att tvinga sig heller.
Alla skiter i något spel. Ingen kan spela alla. Men det där med att välja bort spel trots att en är övertygad om att spelet skulle uppskattas om det spelades, det är svårt. Bra gjort att erkänna att spelen nog inte kommer spelas. Det är något jag själv sällan klarar av.
jag tycker ni postar för mycket såna här artiklar. som att det är nåt coolt i att visa hur lite ”gamers” ni är, hur olika ni är den stereotypa spelaren. exempel;
”Fem tankar om MGSV utan att ha spelat en sekund”
”Jag gillar inte spel mest”
”Det här är inte en recension”
temat verkar vara ”jag bryr mig inte, jag tar inte detta på så stort allvar som ni andra”. okej okej jag fattar, fett värt att visa att ni tar avstånd från de skadliga delarna av spelkulturen, sexismen, näthatet, överhyjpning osv.
men, måste det utesluta att faktiskt skriva om spel? jag kommer ju inte hit för att läsa om hur LITE någon har spelat ett spel eller hur LITE någon bryr sig om ett fenomen. lyft fram de saker ni gillar istället.
varje sån här krönika hade kunnat uppmärksamma mig på ett asfett nytt indiespel istället för att berätta för mig hur lite ni bryr er om detta eller detta AAA-spelet.
jag skriver detta för att jag tycker ni har rätt värderingar och gärna hade fortsatt läsa spelnyheter och krönikor här. så ja, detta är väll lite konstruktiv kritik kan man säga.
lycka till!
Mycket bra kritik får jag säga!
Själv har jag valt att skita i:
Halo-serien
GTA-serien
Half life-serien
CoD-serien
Utöver det har jag valt att överge:
Warcraft-serien
Battlefield-serien
Dragon Age-serien
Överlag undviker jag spel utan story – såna spel uppskattade jag när jag var 5-12 år.
Spelen måste inte ta sig själva på överdrivet allvar, men är storyn lika avancerad som Mario-spelen och signalerar att gameplay och design är allt…då väljer jag hellre något annat.
Kanske har jag ledsnat på att döda, skjuta, springa, hoppa och flyga utan vettiga incitament.
Är ett spel bara designat för 5-55 minuters tidsfördriv där man inte måste engagera sig – då tappar jag intresset.
Jag tappar intresset i samma anda/storleksordning som alla gamers som tvångsmässigt måste klicka bort text och filmsekvenser för att få spela =P
+1 på den kritiken!
Vad roligt! Tack för att du finns och gav dig till känna. Med tanke på dagens spelutbud och vad som säljer bäst tillhör vi en utdöende minoritet. =)
Jag menade iofs inlägget från o2 🙂
Det ante mig! *Gapskrattar*