Halo 5: Guardians

Min relation till Halo 5 har varit lite av en bergodalbana. När spelet först började visa upp sig var jag djupt kritisk. Var hade de gjort av Master Chief, och vem var den där tönten Locke? Och varför såg spelet ut mer som en generisk militärshooter än ett Halo? Jag skrev till och med en ilsken text om det efter att ha spelat betan.

Gamle gode mästarchefen.

Sen kom Gamescom och jag fick äntligen se lite av gamle gode Master Chief, samt se lite mer av striderna i singelplayer. Även om jag inte blev helt övertygad kände jag hur min skepsis veknade något. Kanske, kanske hade jag varit lite för kritisk till spelet på förhand.

Efter att nu, till sist, ha spelet spelet så kan jag säga att mycket av min tidiga kritik mot spelet kvarstår, i alla fall vad kommer till story och inramning. Jag gillar inte riktingen 343 Industries tagit serien i många aspekter. Prometheans, fienderna som introducerades som det nya big bad i fyra, är tråkiga. Locke, som du spelar med under den absoluta majoriteten av speltiden, är tråkig. Musiken är tråkig, all design som introducerats sedan 343 tog över är tråkig och storyn är inne och rör i saker jag önskar att de bara skulle låta vara.

Heeeeere’s Jonas!

Det är alltså en hel del som talar emot att jag ska uppskatta Halo 5. Men… sen börjar jag skjuta rymdkräk. Och det går inte att komma ifrån att det är helt vansinnigt underhållande gameplay.

Halo har alltid varit en serie som varit kul att spela och Halo 5 är absolut inget undantag. 343 vet verkligen vad de håller på med när det kommer till att göra FPS och har återigen levererat en svintajt upplevelse. Det är helt enkelt en jävla fröjd att lubba runt och skjuta saker i Halo 5.

Nytt för spelet är att man återigen bytt ut de där extraförmågorna som tryckts in i alla spel sedan trean. Borta är de powerups man kunnat plocka upp tidigare. Istället har du nu den fasta förmågan att dasha genom luften och att göra en kraftig helkroppstackling när du fått upp lite fart.

Rocka raketrygga

Dashen var något jag var kritisk till efter betan, då det bara kändes som en rip-off på Advanced Warfare. Men nu när jag spelar spelet måste jag säga att förmågorna faktiskt känns som att de tillför något, kanske för första gången i serien.

Något annat som är nytt är att banorna ofta känns som att de har tydligare planerade rutter. Halo har alltid bjudit på relativt öppna områden där du har kunnat tackla motståndet på valfritt sätt. I femman har man byggt vidare på det, med sidospår och alternativa vägar som exempelvis låter dig plocka upp ett hagelgevär och flankera fienderna, eller tar dig till ett snipernäste där det ligger en sniper redo att användas.

Jag är lite kluven till det. Ja, det känns som att banorna nu är mer välgenomtänkta, men samtidigt känns det som att de ibland är lite väl uppstyltade och överplanerade. Det känns mindre som en verklig plats och mer som bara en bana i ett spel. Jag kan inte besluta om det förstör eller förhöjer dynamiken i spelet.

”Fan vad kul vi ska ha ihop”

Det finns även delar jag inte är tveksam till om det är en brist eller inte. Eller kanske framför allt en del. Relativt tidigt stöter du nämligen på The Warden Eternal och ger honom på nöten i en ganska svag bossfight mot. En bossfight som sedan upprepas om och om igen, spelet igenom. Vilket är ganska värdelöst.

Och sen går det ju inte att låta bli att nämna att spelet helt saknar möjlighet att spela co-op i soffan. Jag kan fortfarande inte tänka på det utan att bli helt förbluffad. Att spela Halo-spelen i soffan med en kompis har genomgående varit bland de bästa coop-upplevelserna jag haft. Med femman kommer jag inte kunna få det. Hur fan har 343 tänkt?

Det finns ingen tvekam om att Halo 5 är ett jävligt bra spel. Däremot är jag inte säker på att det är ett bra Halo-spel. Jag hade kul hela spelet genom. Men som Halo-fan är jag samtidigt lite besiken. Inför Halo 6 hoppas jag att 343 tar förnuftet till fånga, slänger ut Locke och låter mig spela med en kompis i soffan. Så länge får jag väl försöka nöja mig med bara det fantastiska gameplayet i femman.

Stackars mig.