Konstiga indiespel

Indiespel är fantastiska i det att de inte behöver vara kommersiellt gångbara eller följa konventioner. Ur det kommer briljanta spel som Gone Home, Jazzpunk och Beginner’s Guide. Spel som nog aldrig skulle ha kunnat komma, nu eller i framtiden, från en stor studio. Men alla dessa konventionsbrytande underverk är inte fullträffar. En hel del av dem är bara… bara konstiga. I den här listan tänkte jag ta fram fyra stycken spel som sannerligen gick sin egen väg, men som inte riktigt nådde målet.

Luxuria Superbia

Det här spelet är en väldigt illa dold metafor för sex. Du flyger in i en “blomma” och ska träffa rätt punkter för att göra “blomman” mer uppspelt. Men inte för många rätt punkter, för då blir den för uppspelt. Man vill ju att det ska vara. Ehm.

Jag tror förhoppningen var att göra en fantastisk audiovisuell upplevelse. Och visst, det finns både ljud och bild, så grattis för det. Men det krävs inte många minuter av blomstön innan jag känner att nja, det här är nog ingenting för mig. Det är bara… konstigt.

Epanalepsis

Epanalepsis var väl kanske egentligen inte skitkonstigt på ytan. Det är ett ganska rättframt peka-klicka, om än med väldigt lite pusslande. Det innehåller även ganska lite dialog. Och ganska lite story. Och ganska lite… allt. Du gör ett gäng saker, karaktärer säger ord som tydligen ska ha någon djupare mening men som aldrig förklaras, du förflyttas genom tid, konstiga saker händer och sen… är det slut. Bara sådär.

Jag spelade om spelet. Två gånger. I jakt på vad jag kunde ha missat. För jag måste ju ha missat något. Det här kunde inte vara allt. Spelet antydde ju dessutom att det handlade om “en ändlös loop”, så det kändes ju logiskt att det skulle finnas saker att hitta vid en andra genomspelning. Men hur mycket jag än letade, i spelet och på Google, så hittade jag ingenting.

Så problemet i slutändan var väl att det inte fanns fog för konstigheterna. Ingenting som gav någonting mening. Bara ett gäng konstiga scener staplade på varandra.

Mirror Moon EP

Mirror Moon faller väl på lite samma punkt som Epanalepsis gjorde. Jag tog upp det första avsnittet av Indierapporten efter att jag tog över och sa då som nu att det absolut hade någonting, men väldigt lite av det någonting. Du går runt på en måne och plockar upp saker. Sen går du lite till och plockar upp lite fler saker. Sen är du typ i ett rymdskepp? Och sen är det slut.

Det som förvirrar mig mest med det här spelet är att utvecklarnas hemsida skryter med skyhöga betyg. Visserligen från ganska små publikationer, men ändock från folk som uttrycker att det var i det närmsta en livsförändrande upplevelse. Och igen känner jag, har jag missat något? Finns det mer? Eller har de här människorna bara inte spelat några andra spel?

Experiment 12

Jag sparade det bästa till sist. Övriga spel kanske var lite konstiga, absolut. Märkliga i upplägg och utförande. Men de har ingenting – inte ett jävla skit – på Experiment 12. Experiment 12 är så jävla konstigt.

Spelet är utvecklat av en samling indieutvecklare som känns som att de försökt överträffa varandra i märklighet. Det är tolv stycken skitkonstiga kapitel som känns som att spela dåliga flashspel från tidigt 2000-tal på en dålig syratripp. Det är fult och låter illa, är svårt att greppa och inte sällan obehagligt. Jag pratade om det i en Indierapport och visste inte ens vad jag skulle säga. Det är för skumt för att kunna ens beskrivas vettigt.

Det här är kanske också det ultimata exemplet för att belysa poängen jag hade med den här listan: konstigt för konstighetens skull, svårt och udda utan motivering, är inte bra. Att indiespel kan vara precis hur konstiga som helst är toppen, men bara för att man kan betyder det inte att man måste.