Need for Speed (PS4)

Medelmåttigt. Lagom. Okej. Detta är ord som man kan använda när man beskriver Need for Speed från 2015. På något sätt känns spelet symtomatiskt för namnet, Need for Speed är inte Underground, det är inte ProStreet eller Hot Pursuit. Det är Need for Speed, vanilj liksom. Inte äckligt, men lite väl oinspirerat kanske.

Spelet handlar om dig, den tysta protagonisten utan varken röst eller karaktär. Jag tror det är meningen att du ska läsa in dig själv i denna person. Utöver dig finns dina kamrater som glider runt i Ventura Bay med fräsiga bilar. Dina polare är inte skapta av ettor och nollor som brukligt är. Nej, de spelas av skådespelare i live-actionsekvenser. Du läste rätt, när racingen i spelet bryts av är det inte grafikmotorn som målar upp cut-scenerna, det är skådespelare som spelar i dem. Detta är… Annorlunda. Det känns jätteskumt att se cut-scenerna, inte minst för att karaktärerna som det handlar om är stolpskott allihopa, rediga troll och häxor. Jag hatar nästan allihopa, de är dryga, jobbiga och störiga. När den första scenen är slut sitter jag och gapar av förvåning, vad har egentligen hänt här?

Racingen gör vad den ska, det finns fem spelsätt att utforska, Style, Speed, Crew, Build och Outlaw. Större delen av uppdragen går ut på att köra fort, vilket såklart är kul. Variationen är klart en av spelets styrkor, det finns många spelsätt och saker att göra. Men… Variationen blir också en brist när ingen av delarna höjer sig i mängden. Det är som en oformlig massa av… absolut inte bajs, men inte heller guld. Det är varken hugget eller malet. Det är okej, lagomt och medelmåttigt.

Varje spelstil kopplas ihop med en karaktär som ringer dig när de vill ut och åka. Style går ut på att drifta, hoppa och vara allmänt tuff. Driftingen är trist, i början hade jag bara en bil som var kittad med bra väghållning och inte anpassad för att drifta. Det tog en bra stund innan jag fick tipset att byta bil emellan drifting och att åka fort. Det gjorde saken bättre, men måttligt mycket. Jag älskade att bränna gummi i Underground, här är det en axelryckning. Visst blir det roligare när du ser till att skaffa dig en bil avsedd för just drifiting, men något saknas. Tyvärr vet jag inte riktigt vad. Kanske är det för lite arkad över driftingen, den känns alldeles för jordnära. I Outlaw ska du som den adrenalinjunkie du är, gasa ifrån polisen, lättare sagt än gjort då polisen verkar farligt ovanlig i spelet. Ibland känns de omöjliga att hitta. Att lagens långa arm inte heller verkar vara utbildade i polisyrket gör Outlawdelen till en axelryckning. Speed går ut på att, hör och häpna, köra fort. Crew likaså, fast med polare. I Build bygger och stylear du bilen, Simple stuff.

Inget är nytt under solen som du förstår. Du samlar pengar och ”Reputation” för att ha råd att skaffa nya bildelar som gör att du kan vinna fler lopp så att du kan få mer reputation och… Ja, så går spelet. Inget är dåligt, men det är varken intressant eller speciellt heller. Need for speed är en reboot som visserligen startar på noll, men nollan känns också av, det är liksom… ingenting.