Jorden är översvämmad av utomjordingar. I varje gatuhörn står en soldat från den nya världsordningens huvudsäte, Advent. Alienorganisationen styr med järnhand. De slår ner alla former av motstånd och jordens tidigare beskyddare, den internationella organisationen XCOM, är näst intill utraderad. De senaste 20 åren och det utomjordiska hotet har inte behandlat dem vänligt.

Där har vi spelets början, men innan vi kommer någonstans behöver vi en huvudroll.
Någon som kan axla ansvaret för jordens räddning. I förra spelet var det du, The Commander, som tog alla basbyggarbeslut samt styrde dina soldater mot vinst och ära eller död och förlust. Ditt första uppdrag blir därför att rädda dig själv, kommendören, från Advents stenhårda grepp. Uppdragen är turordnings- och rutnätsbaserade. Det betyder att du rör dig med en soldat i taget tills alla dina soldater gjort sitt, sen är det elakingarnas tur. Ingen stress alltså. Har du chans att skjuta på någon ond typ så dyker en träffprocentsats upp. Denna förändras beroende på en drös faktorer, exempelvis vilket sorts skydd målet står bakom. Sa jag ingen stress förresten? Haha, skoja. Under motståndarens tur har du ingen möjlighet att påverka spelet, något som i min bok är långt mer stressande än ett realtidsstrategispel.

Redan i första uppdraget stöter vi på den första spelmässiga nyheten, stealthmomentet
”concealment”. Eftersom XCOM nu är en underjordsorganisation som sysslar med motståndspolitik vet de elaka aliensarna inte när eller var du kommer att dyka upp. Detta betyder att i de flesta uppdrag börjar du med din soldatskara i det dolda. Du kan alltså smyga dig på motståndarna och utföra ett bakhåll en gång per karta. Senare i spelet kan du även uppgradera vissa soldater att gå in i concealment fler gånger per uppdrag.

Dåså, Kommendören är räddad och du får för första gången stifta bekantskap med basen varifrån du kommer leda kampanjen mot de ondskefulla rymdvarelserna. Denna gång är basen inte stationär, det är istället ett massivt utomjordiskt skepp som XCOM lyckats kapa. Tyvärr är basen rätt nedgången och överallt ligger utomjordiskt lort och skräpar. Istället för att borra fram nya rum neråt i berget som i förra XCOM får du istället städa upp i skeppet, rum efter rum. Men för det behöver du ingenjörer, något jag upptäckte lite väl sent under spelets gång.

Bas, bas, bas. Bygga, bygga, bygga. Bas, bas, bas.

Jag störde mig på spelets början då allt kändes upprepat från ettan, men när jag väl lyckades rekrytera fler ingenjörer till min kamp öppnade sig spelet. Jag lyckades skapa kontakter med fler oberoende celler av motståndsrörelsen och skeppet blev snart tomt på utomjordisk bös så att rummen kunde fyllas med nödvändig teknologi. Från denna stund försvann mina tankar om att det var samma spel igen. Bredden på uppdragen är större, soldaterna kan varieras näst intill i oändlighet, dina forskare kan forska fram fler uppgraderingar, men framförallt är det inte längre du som har övertaget mot utomjordingarna. Det är alltid XCOM som ligger i bakhåll och bråkar i det dolda, till skillnad från det förra spelet.

Mitt enda riktiga problem med spelet är svårighetsgraden. Jag har spelat många timmar XCOM: Enemy Unkown på normal och aldrig haft några större problem, ändå var jag tvungen att sänka svårigheten till lägsta i XCOM 2 efter två uppdrag där alla mina soldater dött. Inlärningskurvan känns onödigt brant redan från början. Tidigt i spel vill jag bli invaggad i en (visserligen falsk, men ändå) känsla av säkerhet. Utomjordingarna visar sig snabbt ha utvecklat nya förmågor som gör att jag fullkomligt blir ägd av dem innan jag förstått hur ”concealment” funkar.

En ny, hemsk, fiende.

Jag kan ha fel här, men kanske är det inte alls bra att ha spelat XCOM: Enemy Unkown innan XCOM 2, kanske gick jag in i spelet med en övertro på mig själv, en hybris som månmännen snart örfilade ur mig. Hur som helst är det ett förbannat bra spel som kommer gå varmt i datorn fram till att det förhoppningsvis släpps på konsol, då kommer det gå varmt där istället.