Farorna med Pokémon Go

“‘Pokémon Go’ är dum-i-huvet-samhällets slutstation. Vi kommer inte längre nu.”

Så skriver Alex Schulman i en krönika i Expressen och slår fast att nu, nu jävlar har samhället gått åt fan. Pokémon Go är på samma gång ett symptom på ett samhälle som fallerat, och samhällets slutgiltiga baneman. Det är lika bra att lägga ner nu. Vi gör en Brexit från världen.

Eller är det Alex Schulman egentligen slår fast bara att han gått och blivit en jävla surgubbe?

Dumt spel för dumma människor

Texter av det här slaget är ingenting nytt, och absolut inte reserverat för Pokémon Go. Snarare är det nästan en genre i sig. Den surgubbiga “dagens ungdom och deras jävla smartfåns”, en direkt avknoppning från “dagens ungdom och deras jävla datorer” som i sin tur är den rafflande uppföljaren till “tv-tittade kommer göra dina ögon fyrkantiga”.

Dessa texter är ett gaggigt vurmande för en tid när alla tydligen gick och stirrade varandra djupt i ögonen och hade långa, livsförändrande diskussioner med främlingar på bussen. En social tid då samhället var en kokande kittel av spontana diskussioner och alla giftermål var mellan människor som råkat stöta på varandra ute på gatan.

Det som skiljer ut Schulmans text är att han tittar på ett fenomen som faktiskt för oss närmare den “idyllen” och fattar absolut ingenting. Ett spel som får folk att gå ut, prata med andra spelare, ha sammankomster och göra utflykter. Men nej. Det är fortfarande hemskt.

”Och detta är väl det stora missförståndet: Att det här spelet lockar ut spelarna från dataskärmarna till verkligheten. De tar ju nämligen inte del av verkligheten. De välter en kruka och går vidare, med den döda blicken fäst i mobilen.”

Att Pokémon Go lockar folk i alla åldrar att gå ut på jakt är inte bra nog. Nej, de stirrar ju fortfarande på en skärm. ”Teddy ser inte världen, han ser en telefon.” Och han ser då absolut inga fornminnen, denna grundbult i varje hälsosamt barns uppväxt.

Folk är ute och går men de är inte ute och går på riktigt. Folk umgås, men de umgås inte på riktigt. När de vanliga klagomålen på att spel gör folk stillasittande och instängda tryter då kvarstår bara att vifta på armarna upprört och säga att skärmar är dumma. Eller, ja, skriva en krönika i Expressen om att skärmar är dumma.

Men Schulman har ju inte enbart byggt sin krönika på vad hans knakande gubbkotor morsekodat fram när han viftat sin lyfta knytnäve mot osnutna tonåringar, han har ju faktiskt testat spelet själv också.

”Där stod jag och kastade bollar på djur utan att riktigt förstå vad som var så revolutionerande. Jag tröttnade efter en halvtimme och stängde av.”

Det är klart att Alex Schulman inte behöver gilla Pokémon Go. Rent spelmässigt är det helt ärligt inte särskilt bra. Men att döma ut tidernas kanske största spelfenomen, och årets största sociala fenomen, utifrån att ha stått ensam i en halvtimme och fångat pidgeys är ganska larvigt. Skaffa en kompis eller två Alex. Kanske blir det roligare då.

Jag har gått i timmar och jagat pokémon med vänner. Jag har gjort det med en dejt. Jag har träffat kompletta främlingar och uppspelt pratat om vilka pokémon som finns i närheten. High fiveat kids på gatan för att vi är samma lag. Druckit öl och pratat teorier och rykten medan folk skiftas om att lägga ut lures på närmsta pokéstop. Och jag blir fortfarande barnsligt glad av att se folk överallt, i alla åldrar, av alla kön och i alla livssituationer samlas och jaga efter fågelliknande saker, krabbjävlar och ankor.

Det går inte att vara direkt upprörd på Schulmans text. Jag får snarare en stark impuls att hjälpa honom över vägen eller fråga om han behöver hjälp att hitta hem. Schulman liknar Pokémon Go-spelare vid ”de dementa på hemmen”. Men nä Alex, den enda det är ålderdomshems-varning på, det är du.