Den här texten innehåller spoilers för Control.

Jag var sent ute med att spela Control och missade att prata om det när mina riket-kollegor gjorde det i poddform. Men likt mina kollegor blev jag väldigt förtjust i Remedys senaste, trots mitt på förhand ljumna intresse. Control var ett av förra årets absolut bästa spel, och tack vare expansionen The Foundation får jag nu äntligen chansen att skriva av mig!

Men först lite grundläggande saker. The Foundation utspelar sig direkt efter händelserna i huvudspelet. Jesse har fullt ut omfamnat sin roll som direktör över byrån och jobbar på att rensa bort… Väset(?) från det fortfarande nedstängda Äldsta Huset. I efterdyningarna av att Jesse stängde diaprojektorn och besegrade sin bror kunde vi höra om att byråns säkerhetschef försvunnit iväg på ett okänt uppdrag, och i The Foundation får vi chansen att följa henne ner i husets mystiska fundament.

På många sätt är The Foundation helt enkelt mer Control. Det har precis samma styrkor och svagheter som huvudspelet. Men expansionen fungerar också lite som ett proof of concept. Ett första bevis på hur världen man skapat är nästan perfekt designad för att kunna fortsätta expandera.

De som hört oss prata om Control, eller för den delen har spelet spelet själva, vet att där spelet verkligen skiner är i sitt världsbyggande. Världen är en salig blandning av amerikana, mysticism, sci-fi och new age-teorier, med en liten touch av finsk tango som bonus. Remedy har tagit välkända element (så välkända att deras välkändhet är en faktor även inuti fiktionen) och kombinerat dem på ett nytt och fascinerande sätt.

Det är så klart svårt att prata om Control utan att nämna var det tagit sina influenser ifrån. Twin Peaks, X-Files, Stephen King. Men det skulle vara fel att bara hänvisa till Control som ett amalgam av andra verk. Och på vissa punkter skulle jag säga att Control till och med överträffar sina influenser. Och det kanske främsta exemplet är hur Remedy lyckas med konststycket att varken under- eller överförklara sin fiktion.

Control, likt många av sina influenser, bygger på ett centralt mysterium. Och när man skriver en berättelse centrerad kring ett mysterium, kommer man vid något tillfälle komma till punkten där mysteriet avslöjas. Och där kan det för många brista. Vi kan kalla det J.J. Abrams-syndromet.

Den bästa delen av IT enligt alla.

Stephen King är ingen främling för syndromet, utan har en ganska välkänd tendens att nå slutet av sina berättelser, avslöja vad som egentligen låg bakom allting och få sina läsare att utbrista ett förvirrat “okej…”. Och även om nu Twin Peaks till slut fick en tredje säsong, så visst berodde seriens ursprungliga död efter andra säsongen på att det drivande mysteriet redan hade nystats upp?

Men även ett fullt tillfredsställande avslöjande släpper ofrånkomligen lite luft ur berättelsen. När mysteriet är avslöjat är berättelsen slut, och om man vill fortsätta så behöver man försöka klistra på ett nytt mysterium för att hålla ångan uppe, något som inte är ovanligt om man tittar i tv-seriernas värld. Serier som Alias eller Orphan Black tillbringar sina sista säsonger med att hela tiden upptäcka ännu en konspiration till punkten där det blir löjligt.

Där Control sticker ut är att världen som byggts upp är en som i sin natur hindrar den från att överförklaras. En värld där vissa mysterium helt enkelt inte kan besvaras för att de är bortom mänsklig förståelse. Det kanske känns lite som fusk, och på sätt och vis är det väl det, men det är vävt så perfekt in i världen att det känns helt naturligt.

Istället kan man fortsätta berätta historierna kring de kosmiska märkligheterna, avslöja mysterierna om människorna som interagerar med dem. Och Remedy har skrivit sig en blankcheck för att fortsätta bygga ut och bygga på sin värld. I The Foundation får vi veta massor av ny information om byrån och Det Äldsta Huset, men utan att det någonsin närmar sig att skala bort mystiken. För mystiken är inneboende. Och om de bara fortsätter så kommer jag vilja komma tillbaka varje gång.

Så det var den väldigt långa delen av recensionen där jag kastade ur mig tankar jag gått och malt på under de senaster månaderna. Det var många ord om berättande och väldigt lite om spelet i övrigt, vilket har en naturlig förklaring. Som jag sa tidigare har The Foundation samma styrkor och svagheter som huvudspelet, och det inkluderar ett gameplay som väl överlag kan beskrivas som “helt okej”.

Det som funkar bäst är de expanderade plattformsdelarna, även om de inte är direkt spektakulära, och striderna fortsätter vara funktionella, men trots ett på pappret intressant arsenal av attacker ganska platta. Vid några tillfällen skruvar spelet upp svårighetsgraden något, och då börjar skarvarna verkligen synas.

Det är synd att ett spel som är så intressant i övrigt valde att gå en så ordinär väg på just den här punkten. Missförstå mig rätt, det är varken tråkigt eller en pina att spela, men det är definitivt berättelsen och världen som driver mig framåt och inte uppspeltheten över nästa eldstrid.