Det här är en pågående ”recension” av Cyberpunk 2077. Ett slutgiltigt utlåtande kommer vad det lider. Här är mina intryck efter knappt 40 speltimmar, tvåsiffrigt antal krascher – och hundratals buggar. I nuläget ser det ut som att Playstation 5-versionen av spelet kommer först under andra halvan av 2021, så vi hörs igen då!
Ett par gånger om året släpps ett spel som är lite av ett hedersuppdrag att recensera. Man vill spela så fokuserat som möjligt, se så mycket man kan och till slut väga sina ord extra noga. Cyberpunk 2077 är ett sånt spel – på papperet. I praktiken ser det väldigt annorlunda. Det är inte bara ett ofärdigt spel, det funkar så dåligt att det på riktigt är svårt att spela det. Det går alltså inte att skriva en recension av Cyberpunk 2077 utan att ta upp kaoset runt omkring. Men vi gör ett försök.
Till vänster: CD Projekt Red. Liggandes: CD Projekt Reds rykte.
Den som inte lever under sten har omöjligt kunnat missa debaclet som är släppet av ett av de mest framemotsedda spelen på många år. Efter att ha försenats flera gånger släpptes en uppenbarligen ofärdig produkt som funkar så illa på förra generationens konsoler att vem som helst kan få pengarna tillbaka. Sony har till och med plockat ner spelet för försäljning på Playstation Store. Det går inte att skilja skicket det släpptes i – och fortfarande är i, fem patchar senare – från upplevelsen att spela Cyberpunk 2077.
När CD Projekt Red, mest kända för The Witcher-serien, första gången avslöjade att de jobbar på en digital version av det klassiska penna- och papper-rollspelet Cyberpunk så gick den spelande världen upp i brygga av upphetsning. Och ända sedan 2012 har de varit där, i brygga, slukandes varenda lite nyhetssmula som trillat ur den polska studions skägg.
Night City är sprudlande och livfull – på PC och nyare konsoler.
Med rätta. Cyberpunk 2077 är ett oerhört ambitiöst projekt, och att förvalta en klassisk rollspelsvärld som utvecklats under så lång tid är ingen lätt uppgift. Resultatet är en smått makalös tolkning av Night City, Cyberpunks framtidsversion av Los Angeles, som myllrar av liv och badar i neon. Ett imponerande bygge, som tyvärr faller som ett korthus på förra generationens konsoler. Undertecknad spelar Playstation 4-versionen på en Playstation 5 (”next gen”-versionen släpps ”senare”). Prestandamässigt flyter det på bra, men det är svårt att inte grina illa åt karaktärer som fastnar i väggar, föremål som fladdrar runt i världen och en fordons-ai som är som hämtad ur Grand Theft Auto 3. Det är synd på alla buggar och bristen på polering, för när det funkar som det ska är Night City en fantastisk dystopi att vandra runt i.
Många har undrat hur det är att spela Cyberpunk 2077. Hur är ”nästa generations open world-spel” egentligen? Inte särskilt ”nästa generationen” över huvud taget, är det enkla svaret. CD Projekt Red har i allt väsentligt tagit den öppna världen från ett Fallout, slagit ihop med valmöjligheterna i ett Deus Ex – och kryddat med bilkörandet från en dålig GTA-klon. Som spel känns det inte som att något är nytt, men när delarna funkar ihop är det en riktigt angenäm upplevelse. Att smyga sig igenom korridorerna i ett av stadens megabostadskomplex och manipulera fiender med quickhacks – cyberpunkens motsvarighet till magi – tills det brakar loss i vilda eldstrider är kul och spännande. Men ofta lirar spelets delar inte ihop alls, eller så går hela känslan om intet när uppdrag blir omöjliga sedan fiender trillat genom golvet, när det inte går att interagera med viktiga föremål, eller spelet helt enkelt kraschar.
Det är kul att smyga och hacka, men även att panga och skjuta.
Genren cyberpunk har traditionellt sett varit anti-kapitalistisk och en känga mot etablissemanget. Megaföretagen styr de facto samhället och en god medborgare är en god konsument. Många av berättelserna kretsar kring personer och grupper som vill rasera den rådande världsordningen. Fuck the man, liksom. Genren heter ju cyberpunk av en anledning. Huvudkaraktären i Cyberpunk 2077, V, är inte en sån person. Hen (som dock inte finns som pronomen trots att det går att bryta könsnormen rent kroppsligt) är en legosoldat och allt-i-allo vars främsta mål till en början är att ta sig högre upp i den undre världens hierarki. Hen drar sig inte heller från att göra jobb för allt från megaföretagen till polisen och politiker. Inte så punk. Det får istället Johnny Silverhand stå för. Rockstjärna och, av etablissemanget terroristklassad, frihetskämpe, spelad av ingen annan än internets älskling Keanu Reeves. På ett sätt även av Dennis Lyxzén eftersom Refused gör musiken till Silverhands band, Samurai.
Keanu Dennis Johnny Silverhand Lyxzén Reeves används på ett riktigt smart sätt.
Utan att spoila är sättet som Johnny Silverhand implementeras i spelet är smart, och gör det möjligt för honom att vara mer än bara en vanlig sidokaraktär. Men man kan också se det som ett sätt för CD Projekt Red att slippa politisera sin huvudkaraktär, den som spelaren faktiskt identifierar sig med. Fegt eller briljant? Svårt att säga, men det ger utvecklarna alla möjligheter att inte ta ställning åt något håll alls. Lite som spelet i stort. Det vill vara edgy, men är det på det mest grundläggande sättet med tuttar och blod. När det är som bäst är det ett långfinger åt etablissemanget. Men lika ofta klappas det medhårs och gullas med, vilket ger ett splittrat och slätstruket intryck. Ett måste för ett så stort spel med så många ekonomiska intressen, såklart, men det känns konstlat när man gör en så politiskt laddad genre till något som inte vill förarga någon.
Det är stor skillnad på hur bra de olika karaktärerna är skrivna. Judy är en av de bättre.
Om Cyberpunk 2077 nu inte är så politiskt laddat på det sätt man kan önska så är det åtminstone det på andra sätt, om än oavsiktligt. CD Projekt Red har kritiserats hårt för att vara transfobiska i sin marknadsföring av spelet, och tveksamma röster har även höjts vad gäller representationen av etniciteter och könsidentiteter. För att inte tala om att det formligen kryllar av våld mot kvinnor, och döda kvinnokroppar som skändats på diverse sätt, på en snudd på fetischistiskt nivå. Samtidigt är en betydande karaktär i spelet en transperson som är både välskriven och har en stabil skådespelarinsats. Återigen gör Cyberpunk 2077 ett splittrat intryck. Skyhöga toppar varvas med djupa dalar och det känns unket och välavvägt om vartannat. Nästan som om det var ett jättestort projekt, med jättemånga delar som lider av att det inte getts tillräckligt mycket tid att sys ihop…
Cyberpunk 2077 är ett spel med skyhöga toppar och djupa dalar, i desperat behov av finputsning.
Kritiken till trots är Cyberpunk 2077 faktiskt en fröjd att spela när det är som bäst. Men det tyngs ner enormt av svajig kvalitet, och framförallt av alla buggar, kraschar och dålig optimering. Men CD Projekt Red har en historia av att putsa och fila på sina spel långt efter det att de släpps. Så om du, liksom jag, har väntat länge på att spela ett av de mest hajpade spelen i modern tid, så kan du gott vänta ett tag till. Eller köpa en riktigt jäkla fet speldator.
