Det har snart gått ett år sedan vårt sätt att leva förändrades i grunden. Pandemins intåg innebar ett tillfälligt stopp för det mesta som kan anses som kul, trevligt eller angenämt. Resa? Näpp! Gå på konsert? Absolut inte! Träffa polare på krogen? Håll inte på! Även all form av fysisk kontakt med andra än de absolut närmaste undanbedes vänligt men bestämt.
Att slippa ta främlingar i hand, inte behöva gå varvet runt i ett rum med okända och kunna slopa handtag eller famntag-dansen är oerhört befriande. Men är det något som verkligen gjort mig deppig så är det att inte kunna krama ens mina närmaste vänner utan att drabbas av dåligt samvete.
Tur då att det finns spel ändå, va? Det var när sommaren klingat av och det blev mörkare och ruggigare ute som jag först fick upp ögonen för Spiritfarer. Det snackades upp som ett chill äventyrsspel korsat med Stardew Valley – på en båt. Toppen, tänkte jag, när jag upptäckte att det fanns på Game Pass. Inte anade jag att spelet dessutom skulle bli ett substitut för avsaknaden av mänsklig kontakt.
I Spiritfarer spelar du Stella som tar över färjekarlen Charons jobb att föra nyligen avlidna till den sista vilan. Innan de är redo för dödsriket får de hjälp av Stella att knyta ihop lösa trådar, och flyttar in på hennes båt. Lägg därtill att allt har en handritad look, musiken är chill som bara den och – det viktigaste – att alla karaktärer utöver Stella är antropomorfiska djur som gillar att kramas.
Det må låta larvigt, men att kunna få en kram av en mysig orm eller ett ståtligt lodjur är som balsam för själen. Det är inte att man kan kramas som är det stora här – det kan man göra i många spel – det är ansträngningen Thunder Lotus lagt på att det ska kännas bra. Varje kram känns genuin och på riktigt. När igelkotten Alice (åh gud, Alice!) eller lejonet Giovanni omfamnar Stella gör de det helhjärtat, varmt och med ett innerligt ”Mmm!”. Att alla djuren dessutom inte vill kramas hela tiden, utan ibland vill vara själva en stund, bidrar också till att det känns genuint. Förutom Stellas katt Daffodil, han vill alltid kramas.
Spiritfarer gör mig glad på ett sätt som många andra spel misslyckas med, det allvarliga temat och tårdrypande sekvenserna till trots. Om du, liksom jag, saknat mänsklig kontakt det senaste året kan jag verkligen rekommendera Spiritfarer som ett riktigt mysigt substitut. Det känns bättre än man kan tro i själen att få kramas med en barnslig flugsvamp.
Detta inlägg är en del av Svamprikets krönikevecka, där vi publicerar krönikor varje dag från måndag till fredag. Berätta gärna vad du tycker om temaveckan i kommentarsfältet nedan eller direkt på vår Discord-server.
