En samling försenade tankar om Far Cry 6

Ibland börjar man skriva en text om Far Cry 6, men så vill man inte skriva klart den förrän man spelat klart spelet och sen blir man distraherad av en massa andra saker och så har det plötsligt gått så lång tid att Far Cry 6 har tappat all relevans men man har ju fortfarande skrivit texten så man känner att man vill publicera den ändå. Det här är den texten.

Jag tyckte väldigt illa om Far Cry 5. Allt från story till gameplay kändes trött och tråkigt. Det kändes som att utvecklarna hade följt banan de stakade ut i Far Cry 3 till sin logiska slutpunkt och resultatet blev nästan en parodi på sig själv. Efter att ha älskat Far Cry 3, gillat Far Cry 4 och tyckt Far Cry Primal var helt okej hade vi slutligen kommit till ett spel jag tyckte aktivt illa om, och jag var rätt säker på att jag var färdig med hela serien.

Men så trillade Far Cry 6 ner i mitt knä och nu sitter jag här igen.

Jag vet inte riktigt hur jag känner inför att ens täcka Far Cry 6 med tanke på att Ubisoft visat sig vara ett företag fullknökat med absoluta monster. Jag vet inte hur konceptet att skilja verk från kreatör kan appliceras när det handlar om ett spel utvecklat av hundratals människor, varav majoriteten antagligen är helt vanligt folk, men vars vinster fortfarande går till ett företag som täckt upp för sexuella trakasserier och övergrepp i åratal.

Borde man helt bojkotta spelet? Kanske. Jag lämnar den avvägningen till ert samvete. Vi kan väl säga att om den här texten får er att vilja spela spelet så har ni min tillåtelse att pirata det. Jag menar, att tanka ett spel måste väl vara moraliskt bättre än att skydda våldtäktsmän? Jag tror vi har karma på vår sida här.

Jag tycker i alla fall att Far Cry 6 är bra. Inte revolutionerande, pun intended, men ett riktigt bra Far Cry-spel. Det bästa sen åtminstone Far Cry 3, i mina ögon. Jag har sett folk säga att spelet känns väldigt likt sina föregångare och att serien är i behov av en uppfräschning, och det är inte en illegitimt kritik. Far Cry 6 är ett Ubisoft-utvecklat Far Cry-spel och känns väldigt mycket som ett Ubisoft-utvecklat Far Cry-spel. Men för mig som tenderar att ha roligt med den typen av spel så räcker den lilla uppfräschning som gjorts ändå en ganska bra bit. Gameplayet känns i alla fall för mig märkbart bättre än i Far Cry 5, även om det fortfarande väldigt mycket följer Far Cry-mallen, och framförallt storyn känns som ett ordentligt lyft för serien.

Spelet har städat bort mycket av den tröttsamma kantbaroni som tyngt ner serien mer och mer. Istället för ännu en skurk som ser ut som en pickup artist som vill få dig att investera i krypto slåss vi nu mot en diktator som känns relativt realistisk och är genuint obehaglig, mycket tack vare Giancarlo Espositos rollprestation. Och bara en sån sak som att spelet för första gången sen jag började spela Far Cry har en protagonist som faktiskt är på något plan sympatisk och som man inte hatar konstant genom hela spelet.

Utvecklarna har också vågat kliva någon millimeter ur den säkra lilla ruta som de kritat in sig i vad gäller seriens behandling av politiska teman. Ett av de för mig största irritationsmomenten med Far Cry 5 var hur spelet hela tiden använde sig av en slags politisk estetik, där meningen var att det skulle se ut som att spelet handlade om något intressant, utan att faktiskt säga någonting om någonting. En strategi som inte var unik för femman, men som verkligen nådde sin absoluta spets där.

I Far Cry 6 får vi äntligen ett spel som vågar handla om någonting. Missförstå mig rätt, det är fortfarande ett stort dumt actionspel från ett företag vars enda motivation är att tjäna pengar. Det här är absolut inget spel med en radikal agenda, även om inkluderingen av en trans-karaktär antagligen klassas som det av vissa människor. Men bara det faktum att man vågar göra några som helst paralleller till den verkliga världen är långt mycker mer än vad vi fick i Far Cry 5.

Det är svårt att exakt sätta fingret på vad det är som är annorlunda, men jag tror att en jämförelse mellan slutet på Far Cry 6 och Far Cry 4 kan illustrera vad jag menar.

I båda spelen blir du som spelare insyltad i en revolutionär rörelse som vill avsätta en diktator och i båda spelen slutar berättelsen med att diktatorn avsätts (lite beroende på vilket slut du väljer i Far Cry 4 dock). Men medan Far Cry 6 slutar på en vagt optimistisk not, men fortfarande lämnar saker lite tvetydiga, så får man i en scen efter det huvudsakliga slutet i Far Cry 4 se hur revolutionärerna har börjat använda sig av precis samma brutala metoder som diktatorn de ersatte.

Det här är inte jag som är någon slags revolutionsvurmare som inte tycker att man ska kunna skriva berättelser där man visar hur revolutionärer kan gå för långt. Revolutioner är våldsamma och det är inte ovanligt att revolutionärerna finner sig i en position inte olik den regenterna de precis avsatt hade. Nånting nånting nånting Animal Farm och så vidare. Men att bara slänga in en “kolla båda sidor var faktiskt dumma”-scen på slutet är bara ett lat försök att få en reaktion från sin publik. Man säger inte faktiskt någonting om revolutionära rörelser, utan gör bara någon vag gest menad att signalera… vad? Att man inte borde ha försökt göra saker bättre? Det är inte som att spelet fram tills dess kontrasterat revolutionen mot någon form av parlamentariskt alternativ, vilket i alla fall hade varit något.

Far Cry 6 är som sagt inget mästerverk av politisk filosofi, men i jämförelse är behandlingen av revolutionen nästan djuplodande. Visst har allting en lättsam glimt i ögat, men det känns ändå som att det finns ett allvar i Far Cry 6 som serien ofta saknat. Jag tycker det hela summeras upp ganska bra i en tidig scen mellan huvudkaraktären Dani och guerilla-ledaren Clara.

Innan vi blir alldeles till oss över det politiska djupet i ett jävla Ubisoft-spel så är det värt att titta lite på var spelet fortfarande snubblar lite. Far Cry-serien har alltid haft en tendens att ha en väldigt exotifierande inställning till platserna den utspelar sig på och Far Cry 6 är inget undantag. Även om det så klart alltid är fiktionella länder vi röjer runt i så krävs det ingen dekoder-ring för att lista ut var inspirationen kommer från, och serien har med all rätt fått kritik för hur den använder sig av andra kulturer som en kuliss i sin våldsteater.

I Far Cry 6 har utvecklarna i alla fall försökt lite mer än tidigare. Inspirationen är den här gången Kuba och Ubisoft Toronto har stolt berättat om hur de åkt till ön för att verkligen ta in kulturen så att de kunde representera den korrekt. Och Yara känns definitivt mer som en riktig plats än exempelvis treans Rook Islands. Men goda intentioner räcker bara så långt, och Far Cry 6 har kritiserats för uppenbara språkmissar och användandet av kulturella stereotyper, som antagligen är ett resultat av att ingen av manusförfattarna faktiskt kommer från kulturen ifråga.

Men jag är personligen mer intresserad av delarna av Ubisofts Kuba-variant som skiljer sig från originalet. Och nu kommer vi till den egentliga anledningen till att jag skriver den här texten, aspekten av Far Cry 6 jag inte har kunnat sluta tänka på: spelets absolut fascinerande historierevisionism.

Yara delar i princip hela sin historia med Kuba; en historia präglad av imperialism, kolonialism och slaveri. Yara, i likhet med Kuba, styrdes under mitten av nittonhundratalet av en brutal, fascistisk diktator som störtades via en kommunistisk revolution. Men därefter går deras historier i två radikalt annorlunda riktningar.

Låt mig ställa den här frågan: Om Yara är Kuba, vem är Castillo? Diktatorn som styr över ön, det känns som en enkel parallell att dra. Fidel Castro må vara död nu, men han är fortfarande i vårt kollektiva medvetande den starke mannen bakom den autokratiska kubanska regeringen. Så Castillo är Castro. Eller?

Nej inte riktigt. Castro representeras av en helt annan karaktär: den åldrande revolutionären El Tigre.

Eller snarare, El Tigre är ett amalgam av en romantiserad bild av Che Guevara och revolutionens Fidel Castro, en Fidel Castro som här är distinkt från den Castro som senare kom att leda landet, eftersom det inte är vad som hände i Yara. Istället för att revolutionen tog över landet och införde en ny diktator så upprättade de en faktisk demokrati. Som sedan snabbt resulterade i att den tidigare diktatorns son valdes in och tog över landet.

Så Antón Castillo är motsvarigheten till Fulgencio Batistas son, och öns regering är fascistisk snarare än socialistisk. Vilket är en fascinerande ändring.

Nu kanske du säger att Yara inte är Kuba och att det inte finns något som säger att Yara måste vara precis som Kuba, men när öarna är så otroligt lika på i princip alla sätt, så sticker skillnaderna verkligen ut. Det här är ett medvetet val någon har gjort, och det är ett val som har en kaskad av effekter på andra delar av narrativet.

Eftersom Yara är baserat på Kuba och Kubas kultur är djupt formad av den 60 år långa handelsblockad USA har placerat landet under, är det en aspekt som inte riktigt går att ta bort utan att göra andra stora förändringar i hur öns kultur fungerar. Så man har valt att behålla den. Men USAs blockad mot Kuba är direkt kopplat till att ön har en socialistisk regering.

USA inför inte handelsblockader mot länder bara för att deras regering behandlar sina invånare illa, speciellt inte om länderna har någon form av naturresurs USA vill komma över. Till skillnad från vad de själva kanske säger, så är deras huvudsakliga mål när de går in och störtar regeringar, inte att sprida frihet och demokrati. Om det var fallet hade de inte haft en så lång och fullspäckad historia av att avsätta demokratiskt valda regeringar till förmån för USA-vänliga militärjuntor.

Så för att komma runt det problemet så har man gett Kuba en resurs, cancermedicinen Viviro, som hela världen vill ha, men också gett Antón Castillo ett vagt motiverat hat mot USA som gör att han vägrar sälja det till dem. Vilket, okej, det är inte en helt värdelös lösning, det motiverar varför USA skulle införa sanktioner och varför CIA är intresserade av att hjälpa rebellerna. Det är ett mönster vi sett i mången oljerikt land som inte varit tillräckligt positivt inställda till USA.

Men samtidigt vill man använda Viviron för att kunna göra en poäng om hur internationella företag inte har något emot att samarbeta med totalitära regeringar om det innebär en möjlighet att tjäna pengar. De poängterar till och med att den tidigare revolutionen förstatligade mycket av öns industri och kastade ut internationella företag, något Castillo sen ogjorde.

Men det krockar med hela idén att landet är under handelsembargo på grund av att de inte vill sälja Viviro. Den nuvarande regeringen är väldigt tydligt intresserad av internationel handel. Och sättet försöker få ihop det här är genom att säga att Yara inte vill handla med specifikt USA, och det stora internationella företaget som regeringen samarbetar med är istället från… Kanada.

Jag kan se hur man kan tycka att det går ihop om man inte stannar och tänker på det särskilt länge, men tyvärr har jag tänkt på det här spelet alldeles för mycket. Att företaget har en VD från Kanada hindrar dem inte från att sälja sin produkt i USA. Jag tvivlar på att de gjort en deal med Yara som inte tillåter dem att sälja Viviro på en av de största marknaderna i världen. Så USA borde logiskt sett fortfarande ha tillgång till medicinen.

Och även om de inte har det så är anledningen att USAs handelsembargo mot Kuba är så kraftfullt inte att just USA vägrar handla med Kuba, utan att de också vägrar handla med några företag som handlar med Kuba. Så mer eller mindre alla företag i hela världen undviker att göra affärer med Kuba, eftersom den lilla marknaden inte är värd att förlora åtkomst till hela den amerikanska marknaden för.

Men Linus, kanske du tänker nu. Svarar inte det på din egen fråga? USA vägrar handla med företag som handlar med Kuba, så därför vägrar de att handla med företaget som gör affärer med Yara, och vill därför inte köpa deras Viviro. Men det går heller inte riktigt ihop eftersom den explicita anledningen att USA har ett embargo mot Yara är att de vill få tag i Viviro, så i så fall så skulle de vägra köpa Viviro för att få tillgång till Viviro.

Den här lilla ändringen, att byta ut den kommunistiska regeringen mot en fascistisk har en kedjeeffekt genom hela spelet och tvingar manusförfattarna att skriva märkligt specifika scenarion för att lösa problemen den skapar. Så beslutet att göra den ändringen måste ha varit en ganska stor prioritet när spelet skrevs. Men varför?

Som jag nämnde tidigare så är spel som Far Cry både en produkt av ett företag som försöker tjäna pengar, och av kreativa utvecklare som vill skapa något bra. Hur mycket av det ena eller det andra som är inblandat skiljer sig från spel till spel och det är inte alltid enkelt att dra en tydlig gräns. Men jag tror inte någon skulle argumentera emot att Far Cry-serien drar lite mer åt att vara en företagsprodukt, och stora beslut som det här är inte gjorda utan ett stadigt öga på marknaden.

Att sälja in “onda kommunister” har aldrig varit ett problem i USA, och Kuba är inte direkt en marknad de behöver ta mycket hänsyn till, så de har ingen motivation att inte stöta sig med regeringen där. Så vid första anblick så känns det märkligt att Ubisoft inte bara skulle köra på det. Och jag har kliat mig öm i hårbotten medan jag har försökt förstå det.

Är det här den kulturmarxistiska agendan? Har Ubisoft gått och blivit wokescolds och kommunister? En mer konspiratorisk version av mig skulle mycket väl ha kunnat landa där, men jag tror att den enklaste förklaringen här är den korrekta. Ubisoft såg det här som det marknadslogiskt bästa beslutet.

Och jag tror eventuellt att det har att göra med att synen på Kuba har börjat skifta ur ett globalt perspektiv. Alla FN-länder utom USA och Israel har röstat för att handelsblockaden mot Kuba ska tas bort varje år sen 1992, men USA har fortsatt vägra och eftersom blockaden fungerar som jag beskrev tidigare så innebär det att det finns ett mer eller mindre globalt handelsembargo mot landet. En mer nyanserad bild av landet har börjat ta form, och att göra ett spel där man mer eller mindre mördar en proxy för deras president kan lätt kännas lite osmakligt. Jag menar, när Seth Rogen och James Franco gjorde en film där de mördade Kim Jong-un blev det inte superbra stämning, och honom är det ingen som gillar.

USA är inte heller längre en lika dominerande del av marknaden, speciellt mer Kina på fortsatt frammarsch. Och de skulle också kunna känna en viss motvilja mot ett spel där man röjer runt och har ihjäl en annan nominellt kommunistisk stat. Att istället använda sig av en fascistisk diktator är det säkraste valet, eftersom de flesta fascister som skulle kunna bli upprörda har fullt upp att förneka att de är fascister. Eller att vara arga över att det finns tjejer i spelet.

Man kan också tuppfäktas i Far Cry 6 och det är lite problematiskt men också ganska kul. Och det var alla mina tankar om det.