Den förbannelse som kastades av en arg häxa på alla försök att adaptera spel till andra medium verkar slutligen ha släppt. Både The Last of Us och Fallout lyckades leverera trogna tolkningar av källmaterialet, och viktigare än så, underhållande TV. Och trenden ser ut att fortsätta.

Näst på tur står Love, Death & Robots-skaparen Tim Millers antologi-serie Secret Level, vilket är mer eller mindre bara Love, Death & Robots fast baserat på spel. Och jag gillar Love, Death & Robots (även om avsnitten är extremt ojämna, och lite för ofta bara kokar ner till “tänk om animerat men med blod”, vilket inte är riktigt så nytt och fräscht som skaparna kanske tror), så jag blev så klart nyfiken.

Nu när jag har sett det kan jag med bestämd röst säga: det var ganska bra. Gillade det kanske till och med lite mer än jag förväntade mig. Det har nog inte samma höga toppar som Love, Death & Robots, men jag tror faktiskt att medelnivån är högre. Lite tråkigt var det att så få avsnitt hade en visuell stil som var mer intressant än “typ realistiskt”, men man kan inte få allt här i världen. Vad man däremot kan få, är en lista. Så spänn fast er, för nu ska här rankas!

15. Playtime: Fulfillment

Sist på listan är seriens sista avsnitt, och det enda som inte är baserat på ett faktiskt spel. Istället är det här en rätt lökig reklam för Playstation, ett slags Ready Player One med extremt begränsad tillgång till IPn att hämta ifrån. Med tanke på att Sony med Astrobot lyckades göra ett av årets bästa spel på ungefär samma premisser, så blir det extra tydligt hur platt det här avsnittet faller. Det får pluspoäng för replikerna ”you can’t run from liberty” och “democracy isn’t done with you”, men minuspoäng igen när de upprepar dem flera gånger.

14. Crossfire: Good Conflict

En sak som många reagerade på när vi först fick se listan på avsnitt var att man gjort ett ganska udda urval. Så här i efterhand kan jag inte vara allt för kritisk, med tanke på att flera av mina favoritavsnitt baserades på spel jag aldrig ens hört talas om. Om avsnittet är bra spelar det ingen roll om jag har koll på det sen innan eller inte.

Men jag måste fortfarande höja ett litet frågande ögonbryn åt valet att inkludera Crossfire, bara för att det är ett spel som verkar sakna all form av identitet. Det är ett spel där soldatgubbar skjuter vapen på varandra och där tar det ungefär slut. Och det är också det avsnitt vi får. Jag vet inte om jag skulle kalla det “dåligt”, och kvaliteten på animationerna är fortfarande i världsklass, men jävlar vad det passerade genom mig utan att lämna något som helst avtryck.

13. Armored Core: Asset Management

Nu kommer vi till det första av avsnitten där jag gissar att folk som gillar spelserien antagligen får mer ut av det än jag fick. Keanu Reeves är här, det är ju skoj. Men i övrigt är det inte mycket skoj här. Det är mörkt och det är våldsamt och det är ungefär vad det är.

12. ”Warhammer 40,000: And They Shall Know No Fear

Här kan jag mer eller mindre säga samma sak som jag som om Armored Core, förutom att Keanu Reeves inte är här. Har man en relation till Warhammer 40k är det här nog en jävla fest, men för mig är det bara en ganska fräsig actionscen. Det vinner över Armored Core mest på att Warhammer 40k har en i grunden coolare värld.

11. PAC-MAN: Circle

Det här avsnittet är kanske egentligen lite bättre än vad jag rankar det här. Det har ändå någonting med sin märkliga lore och äckliga rymdvarelser. Det fick mig osökt att tänka på Scavenger’s Reign vid flera tillfällen, vilket på en nivå är en komplimang, men samtidigt gjorde att jag jämförde det med något som är så uppenbart flera resor bättre.

Sen vet jag att jag sa att huruvida ett avsnitt är bra inte beror på ursprungsmaterialet, men här har jag svårt att inte låta det spela in. Avsnittet hade något, det hade det, men när det var slut lämnade det mig ändå bara med en tanke: varför finns det här? Varför tittar jag på en blodig, köttig och våldsam kortfilm om fucking Pac-Man?

10. Mega Man: Start

Det här känns som en av kortfilmerna vars säljpunkt mest är hur väl tre lyckas översätta spelet till film, snarare än vad filmen de skapar säger. Jag har ingen stark relation till Mega Man, så är kanske fel person att bedöma hur de lyckas, men det känns som att de prickat rätt bra. Till och med jag kände en liten rysning när de började spela tema-musiken. Synd bara att den tog slut precis när den började.

9. Spelunky: Tally

Spelunky hamnar här uppe mest för att det är det avsnitt som sticker ut lite stilistiskt. När jag kom hit var jag svältfödd på något lite tecknat. Utöver det vet jag inte om avsnittet hade så mycket att komma med. Det var okej. Lite småcharmigt!

8. Sifu: It Takes a Life

Här har vi ett spel jag faktiskt har spelat, och där det kanske till och med la kortfilmen i fatet. Det här var en väldigt snygg kortfilm som absolut fångade spelet, men för mig som har spelat spelet tillförde filmen inte så mycket. Mest bara en cool fight. Vilket inte är inget!

7. Honor of Kings: The Way of All Things

Det här är ett avsnitt som känns starkare på papper än i utförande. Jag blir inte direkt övertygad om att en gymnasieintroduktion till determinism skulle få människor att tappa förståndet. Men det till trots tyckte jag att avsnittet hade något. Det är en intressant värld som vi får blicka in i och animationen är fortsatt fantastisk.

6. Exodus: Odyssey

Här är ännu ett avsnitt som har en väldigt intressant premiss, som kanske inte helt blommar ut i praktiken. Kanske är idén om en pappa som följer sin dotter genom universum medan deras tid resandes i nära ljusets hastighet gör att de åldras olika lite för stor för att riktigt hinnas med på en kvart, men oavsett så är tanken kittlande.

5. Dungeons & Dragons: The Queen’s Cradle

Den här placeringen kan vara kontroversiell, jag tror att många håller det här avsnittet i absoluta toppen. Och det är ett bra avsnitt, definitivt! De lyckades verkligen fånga DnD-känslan, och hinner få med flera fina karaktärsmoment på sin korta speltid. Men när det kommer till kritan är det bara inte ett avsnitt som lämnade mig med så mycket mer än ”japp, det där är DnD”.

4. Unreal Tournament: Xan

Det här är på ytan ett av seriens mest generiska avsnitt. Wow, robotar och människor som skjuter varandra på en arena, var får de allt ifrån? Men de lyckas ändå binda ihop det med tillräckligt mycket bakgrund för att jag ska bry mig. Är jag ett enkelt mål för berättelser om arbetaruppror? Kanske.

3. The Outer Worlds: The Company We Keep

Jag har delade känslor inför det här avsnittet. Inte för att någon del av det var dåligt, det var uppenbarligen väldigt bra, men för att jag blir lite ledsen i själen av att tänka på det. Hela presentationen säger att man kollar på en komedi, så jag var inte riktigt beredd på hur otroligt deprimerande det skulle vara.

2. Concord: Tale of the Implacable

Det kanske orimligaste spelvalet i hela säsongen är att inkludera Concord, ett spel som floppade så hårt att det blev avpublicerat. Det här ihop med Playtime får ju en att undra vad man gjort för skum deal med Sony.

Men orimligare än att det, är att jag verkligen gillade det här avsnittet. Skit i spelet, det här var ett härligt litet rymdäventyr. Vi får en heist, komplotter, bra karaktärsmoment och ett tillfredsställande slut.

1. ”New World: The Once and Future King”

Jag hade ingen aning om vad New World var för något och hade väl inga superstora förhoppningar när jag drog igång avsnittet. Någonting med soldater och svärd, jaja. Så döm om min förvåning när det både knep och höll platsen som mitt favoritavsnitt. Arnold är perfekt castad som köttskallen Aelstrom, humorn funkar genomgående och slutet var oväntat hjärtvärmande. Bra avsnitt!

Så, nu har jag gjort det viktiga jobbet att ranka avsnitten, så behöver ingen annan ge sig på det. Men om ni skulle vilja kan ni ju lägga er ranking i kommentarerna!