Jag kan inte bestämma mig för om Skinamarink är den tråkigaste jävla skitfilmen jag någonsin sett eller om den är briljant. Jag tror egentligen att båda är sant. Jag är helt enkelt precis på gränsen till pretentiös nog att älska Skinamarink.

Innan vi går vidare vill jag göra en sak klar: det här är inte jag som rekommenderar någon att titta på Skinamarink. Herregud, varför skulle du vilja göra det? Gör något roligare med din tid.

Skinamarink är en en timme och fyrtio minuter lång skräckfilm där inget händer. Eller, det är inte helt sant. Visst händer det saker under filmens gång. Men det är mestadels en film där ingenting händer. Som i att 99% av speltiden är en statisk kamera riktad mot ett dött föremål. Ibland kanske man hör något som händer någonstans utanför bild, men oftast inte.

Skinamarink har inte scener. Beroende på hur man väljer att räkna ser man ett mänskligt ansikte mellan noll och tre gånger under filmens gång. Det är en ofta intensivt tråkig film.

Den har repliker, men inte riktigt dialoger. Ofta är det inte möjligt att höra vad karaktärer säger utan undertexter. Inte som i att de pratar otydligt, utan som att jag är 100% säker på att de inte har spelat in faktiska meningar. Det är bara ljud. Men filmen får mig också att fundera på om det kanske vore bättre att se den utan undertexter trots det. Kanske är det meningen att man inte ska höra vad någon säger? Det är ju inte som att man riktigt fattar vad som händer oavsett.

Jag hoppas att jag gjort väldigt tydligt att det inte är roligt att titta på Skinamarink.

Men någonstans på vägen så börjar min hjärna koppla om, den synkar och jag hamnar plötsligt på samma våglängd som filmen. Jag tittar på ett en minut långt klipp av en dörrkarm och är… tagen? Jag sitter och granskar intensivt en helsvart skärm för att försöka utröna vad som finns där bakom det svarta bruset.

Jag tittar på en flera minuter lång sekvens av en kamera som zoomar ut från ett mörkt rum medan det av och till spelas ljud från en gammal tecknad film och det är en av de mest engagerande filmsekvenser jag någonsin tittat på.

Jag vet inte hur jag ska bedöma Skinamarink på en skala mellan bra och dåligt. Filmen är 1/10 skitdålig. Men den är också 10/10 briljant. Vilket väl skulle placera den någonstans runt 5/10 om man tar ett genomsnitt, men det är inte heller korrekt. Den är inte 5/10. Den är 1/10 och 10/10 och ingenting däremellan.

Eller är det bara min hjärna som lurar mig, ett försök att övertyga mig själv att det inte var ett slöseri med tid att titta på ingenting i 100 minuter?

Titta inte på Skinamarink. Den är jättetråkig. Eller titta, men säg inte att det var jag som rekommenderade det. Det vill jag inte ha på mitt samvete.

Men spela Dreamscape. Det kan jag faktiskt rekommendera. Även om det också är ett spel där ingenting händer. Ett spel där du går från tomt rum till tomt rum och hittar ingenting. Ett spel där du försöker utröna vad du kan se i det mörka bruset. Ett spel där jag ofta går istället för att springa för att det är vad den generella vibben dikterar.

Jag är medveten om att många säkert inte skulle gilla Dreamscape heller, det är nästan en parodi på ”genren” walking simulators. Tråkigt, kan man tycka. Det finns en anledning att jag kom att tänka på spelet när jag tittade på Skinamarink. Men det är fortfarande ett spel, och det faktum att det är du som styr gör det genast mångdubbelt mer engagerande än en film där skaparna valt att filma allt förutom det som händer.

Dreamscape ger en upplevelse som åtminstone påminner om vad Skinamarink ger, men med en betydligt lägre personlig kostnad. Så min betygsskadade hjärna vill slå fast att Dreamscape är bättre än Skinamarink, eftersom allting så klart ska rankas och jämföras.

Jag vet inte hur jag ska bedöma Skinamarink på en skala mellan bra och dåligt. Det är en jättetråkig film. Men också, ja det är väl poängen? Det är som att kritisera punk för att vara skränigt. Kan jag kritisera filmen när den är precis vad den försöker vara, när den lyckas på nästan alla punkter den vill lyckas på?

Spelar det ens någon roll vad den ville eller inte ville uppnå? Nu är vi farligt nära en diskussion om huruvida författaren är levande eller död och det har vi inte tid med just nu.

Kan man kritisera ett verk för att det är utmanande? Är inte lättsmält och färdigtuggad kultur precis vad vi inte behöver mer av? Det beror så klart på vem man frågar. Om man frågar vår kulturminister så måste alla svåra jävla konstnärssjälar skärpa sig, kultur som inte säljer är i själva verket elitism. Snobberi. Problemet är att filmer inte är breda och folkliga nog. Parisa Liljestrand skulle hata Skinamarink. Och i just det fallet vet jag inte om jag hade kunnat argumentera emot, den är ju skittråkig.

Men gränsen går så klart inte vid experimentell skräck, majoriteten av människor drar sin gräns för vad de orkar stå ut med betydligt närmare Marvel än så. Trevor Noah kallade en gång filmer som nomineras för Oscars för ”filmernas grönsaker” och sa att det aldrig varit filmer som han hade sett. Som Transformers. Och om väldigt konventionella draman är för mycket begärt så har vi många mil att gå innan vi kommer till något som ens närmar sig ”svårsmält”.

Man kan vara arg på en publik som går och ser dumma, tomma, ytliga spektakelfilmer medan verk med ”tanke” och “djup” kraschar och brinner utan att någon märker det. Men vad får vi ut av att vifta ett ilsket finger mot den breda allmänheten och säga åt dem att de borde tycka om bättre filmer? Blir det inte precis sådär elitistiskt som Liljestrand beklagar sig över?

Och om ett verk inte lyckas övertala en publik att interagera med det, spelar det någon roll hur bra det teoretiskt sett är för de som gör det?

Det är inte heller som att jag står över impulsen att välja en enklare väg. Jag kommer nog aldrig orka se Skinamarink igen. Den var ju skittråkig. Och även om det som är bra bara kan vara bra för att filmen också är tråkig så är det svårt att inte se tråkigheten som något att kritisera. Det är jobbigt att titta på Skinamarink, så jobbigt att jag inte känner att jag kan rekommendera någon att titta på den.

Men hur mycket av en legitim kritikvektor är ”det är jobbigt”?

Ett av mina favoritspel senaste åren var Norco, men när jag startade spelet första gången så studsade jag av det på under en timme. Det var först under försök två jag faktiskt lyckades ta mig igenom det. För det kändes jobbigt. Jag håller just nu på med mitt tredje försök på Disco Elysium, ett spel jag vet att jag kommer tycka väldigt mycket om. Men det är en typ av spel som kräver ansträngning för mig att komma in i och ta mig igenom. Vilket är ju ett problem med mig, inte med spelen. Att jag har fått twitterhjärna och inte kan läsa mer än 280 tecken i taget kan ju inte ZA/UM hållas ansvariga för.

Men vad gäller när det jobbiga i ett verk är den del av poängen? Som Skinamarink. Eller, för ett lite mindre extremt exempel, The Zone of Interest.

The Zone of Interest är en film från 2023 baserad på verkliga händelser, som följer familjen Höss. Rudolf Höss är kommendant på Auschwitz och bor med sin familj vägg i vägg med lägret. De lever ett idylliskt liv medan en miljon människor mördas bara meter bort, något man aldrig får se utan bara upplever via ljuden som hörs över väggen.

Jag fann The Zone of Interest lite svår att uppskatta. Det är, på många sätt, en film där ingenting händer. Jag tittade på den, följde familjen i deras vardagsbestyr, och blev inte glad eller ledsen, utan avdomnad.

Vilket så klart är poängen.

The Zone of Interest är en film som lyckades med precis vad den försökte göra, och på pappret tycker jag att den är fantastisk. Men jag tyckte inte så mycket om att titta på den. Är det en kritik mot filmen, eller en kritik mot mig som tittare? Hur bedömer jag filmen på en skala mellan bra och dåligt? Är brahet direkt kopplat till hur njutningsfullt något är i stunden? Det tror jag inte att jag vill gå med på.

Jag är splittrad, tudelad, till hälften pretentiös snobb till hälften köttskalle som gillar pangpang och när folk trillar på rumpan. Jag hör Niklas prata om sin tid i Kingdom Come: Deliverance 2 och blir trött bara av att lyssna. Jag uppskattar att det är ett spel som finns, men känner inget sug att plocka upp spelet. Jag ser folk prata positivt om Pathologic ett och två, och håller med om alla argument de presenterar om varför spelen är bra, men vet också att jag antagligen hade hatat att spela dem. För att de är medvetet besvärliga.

Jag vet att grönsaker är nyttigt för mig, och att de ofta till och med är goda. Men tröskeln till broccoli är högre än till pommes. Så är pommes bättre än broccoli? Låt oss säga ”nja”.

Så det där var 8 600 tecken utan något som liknar en koherent poäng. Mest en massa velande och våfflande. Lösa tankar uttryckta med för många ord. Jag gissar att åtminstone några läsare tröttnade på vägen och gav upp.

Så man skulle kunna säga att den här texten är lite som Skinamarink. Det skulle vara en ganska korkad sak att säga, men man kan.