Ni har säkert sagt det många gånger själva. Man tittar på The Princess Bride och säger ”Alltså, det hade vart så coolt med ett spel som var precis så här”. Man köper The Fifth Element på Blu-ray och tänker för själv ”Varför finns det inget spel som känns som den här filmen?” Där har vi alla varit. Man vill inte ha en ren licenstolkning, man vill ha ett spel som KÄNNS som en viss film eller tv-serie.
Vem hade kunnat ana att man kunde släppa loss helvetet samt låsa upp femton minuter i rampljuset genom att ta på spelkvinnor ett par leggings?
Det skulle vi kunna prata om. Men det vill jag inte.
Vad jag däremot är taggad på är att leverera flera makeovers på översexualiserade spelkaraktärer, där jag ifrågasätter tre saker: Kropparnas proportioner, deras poser och deras utstyrslar. Mera av samma helt enkelt, och jag har sex nya tolkningar att dela med mig av. Sen kommer även ett nytt inslag, då jag iklär manliga spelkaratärer kläder som tjejerna från samma spelserie får bära. Mer om det sen, plats på catwalken för nya avsexualiserade kvinnor.
Jag släpade upp ett gäng gamla LEVEL-tidningar att ha på muggen på ovanvåningen, och häromdagen bläddrade jag igenom ett ex där det pratades om de första intrycken från de kommande FF-spelen under den helt HOPPLÖSA samlingstiteln Fabula Nova Crystallis. Komplett med de första bilderna från det som sen kom att bli FFXV. Den tidningen var från 2007..
Anna viker ut sig i kärlekens namn! Du såg det här först!
De djupaste urringningarna, tajtaste brallorna, åmigaste poserna och kåtaste blickarna i tv-spelsvärlden hittas oftast bland fightingspels-tjejerna. Medan spelhusen genom åren blivit allt bättre på att ha med spelbara kvinnliga karaktärer har de samtidigt varit genomgående usla på att ge dem värdiga utstyrslar och rimliga kroppsproportioner. Då syftar jag inte bara på de riktiga bottenskrapen som Dead Or Alive eller Rumble Roses, utan på i princip samtliga stora namn inom den genren: Ninas lila gummidräkt med vaginasuspensoar (omtänksamt) i Tekken, de generösa blickarna upp i skreven som de senare installationerna av Street Fighter bjuder på eller hur Soul Calibur i varje nytt spel försöker bräcka nya vulgo-rekord med Ivys befängda utstyrslar.
I skrivande stund – onsdag – har vi spelat in den första GOTY-poden kvällen innan – tisdag – , och ska ta oss an den andra delen imorgon kväll – torsdag -. Hela redaktionen slickar som bäst sina sår och slänger lömska blickar efter varandra. Min position i GOTY-sammanhang är tydlig: Nintendos plastiga plattformer och shooterns smutsgråa korridorer, VIK HÄDAN och bana väg för den eviga indie-våren! Den kommer aldrig övergå i höst, med färg, innovation och känslor gnistrar vi fram över spelhimlen!
Till er som var på plats under Svamppod 100, hej igen och tack! Och ni som inte var där, er hoppas vi träffa någon annan gång. Under själva kvällen i fråga så var jag kraftigt anfrätt av en seg förkylning och evakuerade kring tolvslaget, så jag var nog inget lysande sällskap, bot och bättring utlovas till nästa gång!
Under kvällens gång så satt jag och ritade, då det är det bästa sättet att hålla mig lugn och nöjd under långa perioder. Nu har jag även trimmat och snyggat till alla ytor, samt lagt till lite nya detaljer, och bilden känns nu redo att visas upp här på sidan.
Det finns en väldigt härlig känsla som kommer över mig ibland, och min vän Hanke satte för flera år sedan ord på den. Jag hade tjatat mig till att han skulle se Tokyo Godfathers (en animerad film från den tragiskt bortgångna Satoshi Kon) med mig, och i eftertexterna utbrister han: ”En sån här film skulle man ju vilja visa för sina föräldrar!”
